MENDELSSOHNS SKOTSKA UTFLYKT

All musik som har med havet att göra lockar mig. Allt ifrån Taube och Procol Harum till - inte minst - klassiska verk som fångar havets storhet, skönhet, kraft och lugn. Där är förstås mitt absoluta älsklingsverk "Sinfonia del Mare" av Gösta Nystroem, likväl som Debussys "La Mer", Rimskij-Korsakoffs "Sinbad Sjöfararen och havet" ur "Schehérázade", verk av Vaughan-Williams, Britten och så vidare.

Felix Mendelssohn-Bartholdy har rent allmänt aldrig tillhört mina större favoriter. Vackert men lite för snällt, för duktigt och fläckfritt. Ungefär samma invändningar som mot Mozart. Här framförs Mendelssohns konsert-uvertyr "Hebriderna" från 1832, lämpligt nog ihop med "Symfoni nr.3, "Den Skotska"" på en skiva med Herbert von Karajan och Berliner Philharmikerna (Deutsche Grammophon LP 1967).

"Hebriderna", som från början kallades "Fingals Grotta", är en lagom präktig symfonisk dikt med en stillsamt inneboende dramatik. Som havsskildring, sådär tycker jag. Nog finns det annan havsmusik som är betydligt mer levande, gungande och farligt dramatisk. Och nog borde naturens våldsamma härjningar och förföriska skönhet utgöra motiv som hand i handsken vid denna högromantikens känslosamma epok. Tänk bara på alla Beethovenska utbrott (10 år tidigare visserligen) och Berlioz stormar. Eller tänk på oljemålningar av C.D. Friedrich och William Turner.

Men Felix Mendelssohn hade inte deras temperament. Istället blir det en snäll tablå som en rätt oförarglig tavla i ett borgerligt hem. Det är gott nog så, och tonsättaren stod alltid för melodisk kvalitet och gott hantverk. Men särskilt spännande är den inte. Hur som helst så tar jag mig den an till samlingarna. Det är ändå trevligt med en vägg full av marina motiv.

Betyg: **