DEN GAMLE OCH HAVET - SVEN-BERTIL 

Jag gillar Sven-Bertil Taube för ålderns värdighet. Och för hans breda artisteri, konstnärskap och långa erfarenhet - självklart. Jag tycker inte om åldersfixering, men det är på något sätt svårt att kringgå åldern som parameter i detta sammanhang.

Vid 80 års ålder gör han comeback och får en nytändning, med skivan "Hommage" (Universal CD 2014). Med arrangören och dirigenten Peter Nordahl hittade han den perfekta kollegan, och Nordahl leder här Norrköpings Symfoniorkester.

På "Hommage" har Peter Nordahl gjort verkligt subtila, målande orkester-paletter till Sven-Bertils lugna, vackra stämma som bär fram de mest exakta fraseringar man kan tänka sig.

Skivan består dels av sånger. Påfallande många där vännen Olle Adolphson varit inblandad. "Nu har jag fått den jag vill ha", "Låt oss gå på lyktkafét", "Älskar inte jag dig då" och "Skärgårdsbrevet". Det är mycket bra men kan ibland dra åt det högtravande. "Visan Ö" (till text av matematiske konstnären C-F Reuterswärd") blir något tjatig, och Lars Forssells miniopera om spelmissbruk, "Jag och rouletten i Monte Carlo", har jag aldrig riktigt begripit mig på.

Men det som bär skivan, och gör den stor och unik, är den andra delen. De spår där Sven Bertil Taube deklamerar dikter till orkester. De har alla tema : Havet. Det här är något som ligger mig varmt om hjärtat. När han reciterar "Apotheos" av Gunnar Bohman stannar tiden. Stråkar och träblåsare målar upp en marin palett av ett stoiskt lugn om havets evighet.

Likadant är det i "Shanty" (text Lars Forssell) och "Frågar du havet?" (text Olle Adolphson). Här är ett svårmodigt lugn och en poetisk skönhet som för mig är den perfekta harmonin till att sitta på Finnboda Pirar och blicka ut över havet på ålderns höst. Med upphöjt lugn bortanför vardagens jäkt och gno.

Det sista spåret är "Ett sista glas". En gammal irländsk visa som fick stort genomslag när Sven-Bertil Taube som äldste i sällskapet var med i TV4:s "Så mycket bättre". Där var det unga Miriam Bryant som tog upp den och sjöng den med den äran.

Betyg: ****

STOR RÖST KOMMER TILL SIN RÄTT

Annie Lennox är en fantastisk sångerska. Hon har stark och stor röst, sjunger med kraft och inlevelse, med utmärkt frasering och bra attack. Hon är en av få som utan ansträngning kunde utmana självaste Aretha Franklin i duetten "Sisters are doing it for themselves" på 80-talet.

Då var det med Eurythmics. De var ett av Storbritanniens största, brittiska band då. Med en oändlig radda av hitlåtar och flera fullödiga album. Men de hade också ett sound som var tidstypiskt. Väldigt mycket 80-tal.

Smattrande syntar, programmerade 8-delsblippande. Stora, svepande, elektroniska ljudväggar. Annie Lennox starka, soulpåverkade röst gjorde att det aldrig blev kyligt. Fast å andra sidan kunde hon i sångerna spela härskarinna likt den teatraliska Grace Jones.

På 90-talet hade gruppen (duon) Eurythmics upplösts och Annie Lennox gjorde istället soloskivor. Alla bra, men fortfarande med samma syntpräglade musik och hårda uttryck. Där någonstans började det bli för mycket. Tänk om man kunde fått höra hennes fantastiska röst mera "naket" med traditionella instrument eller i mer sparsmakade sammanhang.

Det har dröjt, och ärligt talat har jag inte haft koll på samtliga hennes soloalster efter 1995. Men därför är det så välkommet att höra hennes album "Nostalgia" (Island CD 2014). Hon liksom vi alla blir äldre och blir man äldre vill man gärna titta tillbaka och återknyta till sina musikaliska rötter.

På "Nostalgia" hör jag den Annie Lennox som jag längtat efter. En moget jazzbetonad sångerska med stor pondus och erfarenhet, som i lugnt tempo sjunger evergreens till stor orkester med stråkar och jazzigt komp. Det är inte olikt greppet som Joni Mitchell tog på sitt mästerverk "Both Sides now" 2000. Samma ödesmättade nattstämningar fulla av sofistikerade, blå toner.

Annie Lennox tolkar "Memphis in June", "Georgia on my mind", "Summertime", "I cover the waterfront" och annat ur The American Songbook. Eviga evergreens som alltid träffar rätt. Billie Holiday-klassiker som "Strange fruit" och "God bless the child". Duke Ellingtons "Mood indigo" och en del annat. Och hon gör det med den äran. Det här är riktigt, riktigt bra. Och - rösten! Vilken oslagbar sångerska hon är.

Betyg: *****

ÅLDERMANNEN COHEN

Året 2016 har redan gått till historien som det sorgliga året då många stora rockartister dog. David Bowie, Prince, Leonard Cohen, Paul Kantner, Freddie Wadling, Olle Ljungström osv osv.

Lägg därtill andra bortgångna skapare som George Martin, Pierre Boulez, Jacques Werup, Bodil Malmsten så får vi ett riktigt sorgkantat årtal i kalendern.

Leonard Cohen var förvisso inte helt ung. Han var född 1934 - året innan Elvis Presley ! Han var således 82 år vid sin bortgång. Aktiv in i det sista. "Popular Problems" (Columbia CD 2014) var hans näst sista skiva. Den sista hette "You Want It Darker" och kom ut precis innan han dog.

Leonard Cohen har aldrig tillhört mina närmare husgudar. Stor respekt för en sångskapare av rang, men inte den jag lyssnat mest på. Singer / songwriters är ju något väldigt personligt, och för min del har Joni Mitchell, Paul Simon och Van Morrison stått närmare. Dylan har ju funnits där som en gigant hela tiden.

Nej, den tidige Leonard Cohen sjöng lite för släpigt och för sövande för att attrahera mig. Men nyligen har han varit uppe i min spalt här, tack vare Ebba Forsbergs fina tolkningsskiva "Ta Min Vals". Och denna sena, mycket sena, Cohen-skiva "Popular Problems" gillar jag.

Vi är här långt ifrån 60-talets myspys-dricka te-trubadur med entonigt mumlande men vackra melodier. Istället framträder här en äldre gentleman och förförisk charmör med sin intima röst som nu med åldern sjunkit ner i ett mörkt basläge. Han viskar och deklamerar sångerna nära mikrofonen, snarare än sjunger, och han intar en lätt teatraliskt exhibitionistisk pose. Detta sagt som något positivt. Faktiskt mycket positivt.

Det är något smart över när öppnar skivan med "Slow", en alldeles underbar hyllning till långsamhetens lov. Långsamheten, den tabubelagda, i denna uppkopplade nutid av snabba klipp, hysteriska mediaflöden, plingande mobiler och allmänna rädsla för tystnad och långsamhet. Det är ett budskap som jag känner största sympati för.

Nio sånger varav även kan nämnas "Did I ever love you?", "Almost like the blues" och "You got med singing". Korthugget producerade musikbakgrunder med de karaktäristiska körsångerskorna bildar bädd för hans dovt viskade röst med koncentrerade poem.

Kort speltid på albumet. Det gör inget. Leonard Cohen har alltid arbetat med centrallyrik och koncentrerade format. Där Dylan kan bli långrandig och svämma ut i sexton verser höll Cohen en stram form och hade ofta en laddad poesi som egentligen var mer Nobel-värd än Dylans.

Betyg: ****

ANDERS HILLBORGS MASSIVA KLANGBLOCK

Han är en av Sveriges mest respekterade nutida tonsättare. Född 1954, nästan i min egen ålder. Har då och då hört något vokalstycke av honom i Berwaldhallen.

Men annars är han väl mest förknippad med skivan "Jag Vill Se Min Älskade Komma Från Det Vilda" med Eva Dahlgren, som hon gjorde tillsammans med Esa-Pekka Salonen och Radio-symfonikerna 1995. Det var hennes texter till musik av Hillborg, och skivan var ett kraftprov när det gällde "cross-over", att överbrygga olika musikstilar.

Givetvis blev jag nyfiken på att höra mer av denne gigant. Skivan "Eleven Gates" (BIS CD 2011) innehåller fyra stora orkesterstycken : "King Tide", "Exquisite Corpse", "Dreaming River" och titelverket "Eleven Gates". Alla är drygt 20 minuter långa och alla är komponerade efter år 2000. Det kan man väl kalla Samtida musik. Exekutörer är tre olika dirigenter : Alan Gilbert, Sakari Oramo och redan nämne Esa-Pekka Salonen. Orkestern är Kungliga Stockholms Filharmoniker.

Det är på ett sätt spännande ny, svensk orkestermusik. Oftast stora, orkestrala klangblock som liksom organiska väsen växer och dalar med små melodiska och framför allt klangmässiga förskjutningar. Det är fascinerande att lyssna till och sjunka in i. Samtidigt ställer jag mig lite frågande till ett symfoniskt tonspråk av 2000-talet som tycks vara vanligt förekommande.

Kanske är det en tillfällighet, men båda Hillborgs och en del andra samtidas tonspråk tycks handla om det. Klangblock. Skenbart statiska, ofta massiva formationer som rör sig långsamt och gradvis. Detta utan att tangera minimalism, men ändå som något stort, mäktigt och vilande med återkommande kraftutbrott som kan vara rent vulkaniska. Det är en form av gränslöshet som jag tycker kan kännas rätt begränsad. Attraktiv och läckert för sinne och öra. Men vad rör sig bortom dessa klangblock? De fyra styckena här är trots allt (i mina öron) väldigt snarlika. Var finns andra angreppssätt i 2000-talets modernistiska konstmusik?

Betyg: ***

DANSK MUSIK FÖR SLAGVERK

Jag har alltid varit svag för slagverk. Då menar jag inte bara trumset utan också stort slagverk så som det kan se ut i någon symfoniorkester som framför modern musik. I min fantasi finns alltid ett speciellt rum för slagverk, brokigt övermöblerat med allsköns pukor, trummor, klockor, vibrafoner etc.

Hade själv som yngling en viss ambition att bli musiker, slagverkare. Men eftersom jag varken hade talang, tålamod eller flit nog så blev jag istället lyssnare och musikälskare. Tonårstidens lektioner för Sune Pålsson i Helsingborg finns i kärt minne. Men jag kom aldrig vidare.

Och influenser på skiva? Ja, självklart spelade Frank Zappa en stor roll (ständigt denne Zappa...) På skivan "Uncle Meat" med The Mothers of Invention (1969) fanns inte bara trumset, utan just allt det "grande percussion" som jag beskrivit ovan. Nämnde Sune Pålsson var solist när Helsingborgs Symfoniorkester framförde "Konsert för slagverk och liten orkester" av Darius Milhaud. Andra referenser var solisten Rainer Kuisma och franska ensemblen Les Percussions de Strasbourg.

På senare tid har självklart svenska ensemblen Kroumata varit en impuls. Att uppleva dem live i Filadelfiakyrkan, Stockholm, spelandes "Pleiades" av Yannis Xenakis var en upplevelse, också visuellt. Och där har vi en del av hemligheten: Slagverk är så visuellt tacksam. Det är rörelse, fantasi, energi och variation.

Att lyssna på Kroumata på skiva blir inte riktigt samma sak. Dessutom har jag haft svårt att hitta stycken med dem där man utnyttjar HELA slagverkets bredd. Det är ofta stycken för antingen bara småpukor eller för bara marimbor osv. Inte riktigt lika kul.

Då var det en viss öppning att trilla över denna skiva vid en utförsäljning hos SR P2. Per Nörgård är en fin, dansk tonsättare, född 1932. Ofta förknippad med musikutbildningarna på Jylland, i Århus, Esbjerg och Holstebro (mitt älskade Jylland, för övrigt).

Här har vi Per Nörgårds svit "Sceneries" för slagverk och liten ensemble (2010). Här på en skiva "Sceneries" (DaCapo CD 2012) med Petter Sundkvist (dirigent), Christian Martinez (slagverk) och Esbjerg Ensemble. Ett bra musikverk på en bra skiva, där slagverket får spela mot en fiol eller något annat instrument i serie små tablåer, ofta med österländska influenser. Här är vi lite mer i närheten av vad jag söker för att stilla slagverkshungern. Utan att ändå helt träffa rätt.

Betyg: ***

EGBA FYLLER 40 ÅR !

Ja, så måste det vara. De bildades 1970 som Blodgrupp Fem. Denna skivan med Egba heter "Jubilee" (Egba EP-CD 2010) och gavs alltså ut 40 år senare.

Egba var min favoritgrupp under 70-, och även 80-talet. De var lika bra som Weather Report, Return to Forever, Hancocks Head Hunters och andra i samma fusion-nisch. De gjorde finfina skivor med bra jazzrocklåtar, oftast av blåsarna Ulf Adåker och Ulf Andersson.

Efter 80-talets slut tycks de i praktiken ha lagt av. Då hade de ändå haft viss framgång med den fräcka "Electronic Groove and Beat Academy" 1989, där Ulf Adåker blandade ohämmat med jazzfunk, hiphop, electronica och acid-jazz, och lyckades glida in snyggt i de hippa club-svängarna.

Det dröjde ända tills 2004 när de återförenades med "The Phoenix". En välgjord skiva där några av de forna medlemmarna tittade tillbaka och spelade i huvudsak gamla låtar i nya, ganska identiska tappningar. Inget nyskapande, men det var en välkommen skiva för oss som saknat Egba länge. Speciellt då deras gamla vinyler aldrig återutgetts på CD.

Lång paus igen, sedan kommer denna lilla anspråkslösa skiva, som bara är ett mini-album. Egen utgivning och inte helt lätt att hitta i handel eller på nät. Och det där jubiléet är som sagt lite oklart. Här är det blåsarna Ulf Adåker på trumpet och Ulf Andersson på sx (de enda två som varit med genom hela resan). Vidare den säkre klippan Göran Lagerberg på bas, Stefan Blomquist på klaviatur, fenomenale trumslagaren Åke Eriksson samt Rafael Sida på slagverk. Alla utom Sida har varit med i olika omgångar tidigare.

Och - det här är bra. Egba är alltid bra. Liksom på "The Phoenix" är en del låtar gamla eller i tidigare stil (jazzrock med Afro- och Latin-influenser). Och de levererar så pålitligt och bra att det känns som att möta en kär gammal vän. Balladen "Among trolls and controls" fanns redan på "Jungle Jam" 1976, då under vitsiga namnet "Bland tomtar och kontroller". "Temne", med rytmer från Västafrika, fanns på "Live at Montmartre" 1977, en skiva som präglades av den dåvarande slagverkaren Ahmadu Jah.

"I don't know Btty, but I think it's a clarinet" är en rolig hälsning till det sidoprojekt som ett tag leddes av pianisten Harald Svensson i en grupp med världens längsta gruppnamn, I Don't Know What It Is Betty, But I Think You Can Dance To It. Av förklarliga skäl vanligen kallat Betty-bandet.

Ytterligare tre nummer finns här. Men skivan har kort speltid (34 min) och räknas som EP-CD eller mini-CD. Så frågan är bara: Varför så blygsamt? Vi vill ju höra mer.

Betyg: ****