ÅLDERMANNEN COHEN

Året 2016 har redan gått till historien som det sorgliga året då många stora rockartister dog. David Bowie, Prince, Leonard Cohen, Paul Kantner, Freddie Wadling, Olle Ljungström osv osv.

Lägg därtill andra bortgångna skapare som George Martin, Pierre Boulez, Jacques Werup, Bodil Malmsten så får vi ett riktigt sorgkantat årtal i kalendern.

Leonard Cohen var förvisso inte helt ung. Han var född 1934 - året innan Elvis Presley ! Han var således 82 år vid sin bortgång. Aktiv in i det sista. "Popular Problems" (Columbia CD 2014) var hans näst sista skiva. Den sista hette "You Want It Darker" och kom ut precis innan han dog.

Leonard Cohen har aldrig tillhört mina närmare husgudar. Stor respekt för en sångskapare av rang, men inte den jag lyssnat mest på. Singer / songwriters är ju något väldigt personligt, och för min del har Joni Mitchell, Paul Simon och Van Morrison stått närmare. Dylan har ju funnits där som en gigant hela tiden.

Nej, den tidige Leonard Cohen sjöng lite för släpigt och för sövande för att attrahera mig. Men nyligen har han varit uppe i min spalt här, tack vare Ebba Forsbergs fina tolkningsskiva "Ta Min Vals". Och denna sena, mycket sena, Cohen-skiva "Popular Problems" gillar jag.

Vi är här långt ifrån 60-talets myspys-dricka te-trubadur med entonigt mumlande men vackra melodier. Istället framträder här en äldre gentleman och förförisk charmör med sin intima röst som nu med åldern sjunkit ner i ett mörkt basläge. Han viskar och deklamerar sångerna nära mikrofonen, snarare än sjunger, och han intar en lätt teatraliskt exhibitionistisk pose. Detta sagt som något positivt. Faktiskt mycket positivt.

Det är något smart över när öppnar skivan med "Slow", en alldeles underbar hyllning till långsamhetens lov. Långsamheten, den tabubelagda, i denna uppkopplade nutid av snabba klipp, hysteriska mediaflöden, plingande mobiler och allmänna rädsla för tystnad och långsamhet. Det är ett budskap som jag känner största sympati för.

Nio sånger varav även kan nämnas "Did I ever love you?", "Almost like the blues" och "You got med singing". Korthugget producerade musikbakgrunder med de karaktäristiska körsångerskorna bildar bädd för hans dovt viskade röst med koncentrerade poem.

Kort speltid på albumet. Det gör inget. Leonard Cohen har alltid arbetat med centrallyrik och koncentrerade format. Där Dylan kan bli långrandig och svämma ut i sexton verser höll Cohen en stram form och hade ofta en laddad poesi som egentligen var mer Nobel-värd än Dylans.

Betyg: ****