ANDERS HILLBORGS MASSIVA KLANGBLOCK

Han är en av Sveriges mest respekterade nutida tonsättare. Född 1954, nästan i min egen ålder. Har då och då hört något vokalstycke av honom i Berwaldhallen.

Men annars är han väl mest förknippad med skivan "Jag Vill Se Min Älskade Komma Från Det Vilda" med Eva Dahlgren, som hon gjorde tillsammans med Esa-Pekka Salonen och Radio-symfonikerna 1995. Det var hennes texter till musik av Hillborg, och skivan var ett kraftprov när det gällde "cross-over", att överbrygga olika musikstilar.

Givetvis blev jag nyfiken på att höra mer av denne gigant. Skivan "Eleven Gates" (BIS CD 2011) innehåller fyra stora orkesterstycken : "King Tide", "Exquisite Corpse", "Dreaming River" och titelverket "Eleven Gates". Alla är drygt 20 minuter långa och alla är komponerade efter år 2000. Det kan man väl kalla Samtida musik. Exekutörer är tre olika dirigenter : Alan Gilbert, Sakari Oramo och redan nämne Esa-Pekka Salonen. Orkestern är Kungliga Stockholms Filharmoniker.

Det är på ett sätt spännande ny, svensk orkestermusik. Oftast stora, orkestrala klangblock som liksom organiska väsen växer och dalar med små melodiska och framför allt klangmässiga förskjutningar. Det är fascinerande att lyssna till och sjunka in i. Samtidigt ställer jag mig lite frågande till ett symfoniskt tonspråk av 2000-talet som tycks vara vanligt förekommande.

Kanske är det en tillfällighet, men båda Hillborgs och en del andra samtidas tonspråk tycks handla om det. Klangblock. Skenbart statiska, ofta massiva formationer som rör sig långsamt och gradvis. Detta utan att tangera minimalism, men ändå som något stort, mäktigt och vilande med återkommande kraftutbrott som kan vara rent vulkaniska. Det är en form av gränslöshet som jag tycker kan kännas rätt begränsad. Attraktiv och läckert för sinne och öra. Men vad rör sig bortom dessa klangblock? De fyra styckena här är trots allt (i mina öron) väldigt snarlika. Var finns andra angreppssätt i 2000-talets modernistiska konstmusik?

Betyg: ***