GEORGE BÄSTA ALBUM

Det här är väl underbart. Det är så skönt att ha något kvar. Något nytt att upptäcka. Ständigt nya inspel (fast de för min del oftast är gamla). George Harrison "Cloud Nine" (Dark Horse LP / CD 1987) är ett av mina senaste nyförvärv, och jag har helt enkelt inte hunnit lyssna in mig på den ännu.

Ändå utser jag den helt frankt till Georges bästa album på egen hand, med utgång från de brottstycken jag hört. Jo men faktiskt.  Får erkänna att jag aldrig fördjupat mig i "All Things Must Pass", den mäktiga trippel-LP som han gjorde 1970, precis efter Beatles plågade uppbrott.

Den påstås allmänt vara hans mästerverk, och det är nog sant. George tog en sådan väldig revanch efter att efter alla år i Beatles ha stått i skuggan av Lennon och McCartney som låtskrivare. Hans framgångsrika låtar på Vita Dubbel och inte minst på "Abbey Road" sporrade honom till en konstnärlig och kreativ explosion. Det blev alltså en hel trippel-LP. Den har jag kvar att upptäcka.

Men efter det blev det väl uppriktigt sagt lite si och så med hans nivå. Hans soloalbum från 70-talet är ofta skapliga men inga riktiga toppar. Hans 80-tal var lite trevande, ända tills åren runt 1987. Då hände något. Dels detta egna mästerverk (ja, jag hävdar det ändå).

Dels samarbetet i det som blev 1988 års största överraskning, den "hemliga" supergruppen The Traveling Wilburys. När ett så namnkunnigt gäng som självaste Bob Dylan, George Harrison, Roy Orbison, Tom Petty och Jeff Lynne under lätt fingerade namn steg fram med ett dussin helt lysande poplåtar och nyvunnen spelglädje, ja då var det något helt enastående. De var i lite olika åldrar och traditioner, men tillsammans blev de en egen rockhistoria i miniatyr.

Denna George-LP kom alltså året innan, men den var i samma andetag. Kompisen Jeff Lynne (från gamla Electric Light Orchestra, ELO) producerade. Och det handlade här verkligen om nyvunnen kraft och kreativitet i en samling utmärkta låtar med bästa arrangemang och ljudkvalitet.

"Got my mind set on you" blev den stora hitlåten. Inledande titellåten är helt underbar och "When we was Fab" handlar - förstås - om tiden i The Beatles. Mer finns, men det få jag återkomma till. Och betyget blir - torts mina egna reservationer, detta :

Betyg: *****

UPPSAMLAT FRÅN 1980-TALET

Jo, men visst blir det en del, trots allt. Jag har ofta sagt att 1980-talet inte var mitt decennium. Att jag varken kände mig hemma i tiden, trenderna, musiken, tonspråken eller i uttrycken. Det motsäger ju inte att jag trots allt genomlevde det, fanns i det och påverkades av det. Och gillade en del.

Det finns ju alltid hits. Präktiga hitlåtar. Sådana och mycket andra har jag samlade på "Arkivsök-mix 80-tal" (egen saml.) med uppsamling av sådant jag på ett eller annat sätt gillat eller som fanns runt omkring.

Ta t.ex. en sådan brottarhit som "Bette Davis eyes" (1981) med Kim Carnes. Den dekadent hesa rösten till det syntiga, klafsande kompet. En melodi som sätter sig som klister och som dessutom är en väldig tidsmarkör. Eller ta slagkraftiga hitlåtar som "Girls just want to have fun" (1984) med Cyndi Lauper, Stones-covern "Beast of burden" (1984), utmärkt sjungen av Bette Midler.

Den mera smöriga "Wherever I lay my hat" (1984) med Paul Young. Mycket från tiden runt 1984 blir det (min Borås-period) i skön skvalpop som "99 luftballoons" (1983) med tyska Nena och "Forever young" (1984) med likaså tyska Alphaville fast på engelska. Vi kan ju även dra till med senare pärlor som den charmerande "I'm gonna go (500 miles) med de skotska tvillingarna The Proclaimers. Eller den riviga svenska hiphop-dängan "Got to get" (1989) med Leila K & Rob'n Raz.

Och så var det det där med Thåström. Nej, jag har aldrig gillat Thåström. Jag vet att han har sina hängivna, passionerade beundrare. Jag tillhör inte dem. Jag klarar inte av hans pretentiösa poser, taskiga texter, förvridna kroppsspråk eller oartikulerade sång. Men jag försökte på 80-talet. Jag försökte hänga med och vara "rätt". Så visst. Singelhiten "Staten och kapitalet" (1980) med Ebba Grön är ju bra. En driven punklåt och en lyckad cover. Där finns ju ett original (Blå Tåget) som är livskraftigt. Dessutom hade gruppen Gurra Ljungstedts drivande trumspel så det gick undan.

Med Imperiet kom de verkligen poserna. Wiehes "Fred" samt titellåten från "Blå Himlen Blues" (1985) och den svulstiga "Österns röda ros" (1986) från LP:n "Synd" är i alla fall tidsmarkörer och lite 80-talsnostalgi om inte annat. Så långt kan jag sträcka mig. Sedan kan man kontrastera med en vuxet snygg radiohit som "Heartbreaker" (1982) med Dionne Warwick.

Eller med Nina Hagen och hennes barock-techno i hyllningen "Zarah, ich weiss es wird einmal ein Wunder geschehen" och hennes "New York, N.Y." (båda 1983), där hon rappar på tyska (!), som är mycket roliga. Björn Afzelius och Mikael Wiehe sjunger "Natten" (1986), den enda sång jag vet som handlar om Palme-mordet. Av förklarliga skäl saknar sången riktning, men den fångar sorgen och skräcken den där natten 1986 som vi alla minns.

Så - jo visst. Allt som allt blir det en rätt rejäl samling med enstaka låtar från 80-talet som här samlats. Sedan hoppar jag över Duran Duran, Rick Astley och annat elände från det decenniet som jag är glad att slippa höra igen.

Betyg: ***

PAUL SIMONS UTFLYKTER I SYDAFRIKA

Det är allmänt känt att den här skivan hamnade i politiska kontroverser. Paul Simon, alltid en sökare av olika musikaliska uttryck och alltid intresserad av olika musikkulturer, gjorde skivan "Graceland" (Warner Bros LP/CD 1986) som en hyllning till Sydafrikas musiker om som ett stöd till de svarta i landet när det fortfarande led svårt under Apartheid.

Men samtidigt rådde en internationell musikbojkott mot Sydafrika, just för att sätta press på landets vita regim. Vi minns kampanjer som "Sun City" och "Svensk Rock mot Apartheid" vid samma tid.

Kan hända var det klantigt av den godsinte Simon att inte förutse konsekvenserna när han själv faktiskt reste till Sydafrika för att samarbeta med, märk väl, de svarta musikerna. Den utfärdade bojkotten var total. Paul Simon fick stryka med och blev själv utsatt för bojkott. Det blev en förvirrande situation. Simon försökte förtvivlat påvisa sitt goda uppsåt att föra fram den svarta musiken i detta instängda land. Men som så ofta i politiska konflikter var dogmatikerna oresonliga. Dessbättre fick han stöd av FN.

Nå, den här historien är just historia nu. Ut från det hela kom en av Paul Simons allra finaste och mest älskade skiva genom tiderna. Dessutom en av de mest storsäljande. Då ska ändå sägas att han alltid haft en hög lägstanivå och aldrig gjort något riktigt dåligt.

En annan följd av succén blev att många av de svarta, sydafrikanska musikerna faktiskt blev något sånär kända och fick ett bra avstamp inför den befrielse Sydafrika snart skulle uppleva, när förtrycket lättade och Nelson Mandela äntligen blev frigiven 1990 efter 27 år som politisk fånge. En politisk befrielse precis samtidigt som Berlinmuren föll och det gamla Östeuropas massiva förtyck ramlade ihop som ett korthus.

"You can call me Al'" belv den stora hiten från "Graceland". En rytmiskt spänstig och tilltalande sång som på Simonskt sätt kombinerar en avancerad, välpusslad struktur med en slagkraftig precision. Flöjterna och funkbasen i kompet gör sitt till.

Ladysmith Black Mambazo är en av många afrikanska musiker här, och körpartierna är väl infogade. Titellåten. "Under African skies" och "Homeless" är andra engagerade sånger. liksom "Diamonds on the soles of her shoes". "The boy in the bubble" berättar en verklig historia om en pojke som föddes utan immunförsvar och levde i en plastbubbla.

Egentligen finns det verkligen inget att klaga på det välgjorda "Graceland"-albumet. Ändå är det inte den Simon-skiva som står mig närmast. Vet egentligen inte varför. Förmodligen för att han gjort så många andra skivor också som är så lysande.

Betyg: ***

FRÄCKA FRANKIE FRÅN LIVERPOOL

Lite otippat från mig kanske. 80-talets engelska synt- och plastpop är oftast inte det som står högst i kurs hos mig. Inte 80-talet över huvud taget.

Ändå kastar jag mig rakt in i den bullrigaste klubbmusiken , daterad Liverpool 1984. Frankie Goes To Hollywood blev snabbt kända som det bögigaste, fräckaste dansvänliga bandet i radion det året. En kort men intensiv karriär följde innan det hela var lika snabbt över.

"Welcome To The Pleasuredome" (ZTT dubbel-LP 1984) var deras ambitiösa och pompösa debut. "Relax" var den pumpande hitlåten som gjorde skandalsuccé och blev bannlyst av BBC för sitt synnerligen explicita, homoerotiska innehåll.

"Two tribes" blev en annan hit, faktiskt en politisk låt om den då så reella terrorbalansen mellan stormakterna. Jodå, det fanns visst det politisk musik också på 80-talet, även om den ofta skymdes av poserande gester, reklam och syntblipp. Titellåten är en 12 minuter lång rapsodi i ett fantasifullt ljudlandskap.

Men annars är det cover-låtarna som gjorde skivan och bandet så speciellt. Edwin Starrs pacifistiska gamla soulfunk "War" och Bruce Springsteens "Born to run" får nytt liv här. Det blir lite bullrigt och stolpigt bland syntkaskader och programmerade rytmer, men det fungerar. Sångaren Holly Johnson och producenten Trevor Horn lyckas få till en snitsig inramning med pondus.

Burt Bacharachs gamla klassiker "Do you know the way to San José?" får också plats i raden av välvalda covers. Men det roligaste draget är när man plockar upp den 20 år äldre Merseybeat-poplåten "Ferry cross the Mersey" av Gerry & The Pacemakers. Det är är genialiskt. Hemstaden Liverpool har som bekant en rockhistoria med anor. Inte bara med The Beatles fantastiska saga utan även med alla dessa Merseybeat-grupper som följde i dess spår, lät som Beatles och ibland fick låtar av dem.

Det är två decennier emellan, med den gängse bilden av de prydligt käcka gladpopparna Gerry & The Pacemakers på 60-talet och de läderklädda discobögarna i ett samtida, tungt nergånget Liverpool på 80-talet känns som ljusår avlägsna. Därför är det så snyggt, elegant och genialiskt att Frankie bjuder på den här kopplingen och knyter ihop historien.

Men den främsta orsaken att jag gillar den här plattan är deras egen innerliga ballad "The power of love". En av de vackraste sånger jag vet. Här sjunger Holly Johnson enastående, och här är det fritt från poser och överdåd.

Frankie Goes To Hollywood tog sitt udda men roliga bandnamn från en gammal, amerikansk tidningsrubrik från 50-talet. Den handlade förstås då om Frank Sinatra, som for till Hollywood för att starta en karriär även som filmskådespelare. Vad detta exakt har med gruppen eller musiken att göra vet jag inte. Men det är ett snyggt namn. Det är gott nog, i detta marknadsmedvetna 80-talet.

Betyg: ***

BEATNICK-POETEN GINSBURG LÄSER

En legend är han, den gamle amerikanske beatnik-poeten, uppläsaren och vissångaren Allen Ginsburg. En motor bland 50-talets frihetstörstande, upproriska författare och på 60-talet lierad med hippierörelsen i dess mest utopiskt / visionära former.

Vän med Jack Keruoac, William Burroughs, The Fugs och många andra. Gränsöverskridare, epiker, drogromantiker, homosexuell, pacifist och humanist. En ikon i rockkulturens utkant. Starkt förknippad med New York och San Francisco och underground-kulturerna där.

"Meditation Rock" (Bakhåll CD live-CD 1999) är en inspelning från en föreställning på Kulturhuset i Stockholm i januari 1983, utgiven av det svenska bokförlaget Bakhåll. Ginsburg läser här hela sin mäktiga dikt "Howl" från 1956 under hela 25 (!) minuter. Ett epos skrivet i San Francisco 1955 som blev tongivande för hela den dåtida Beat-generationen av författare, poeter och sångare.

Han läser dessutom den korta men kärnfulla dikten "Birdbrain" (som av någon i publiken här översätts "Hönshjärna") och sjunger några visor till gitarr. Han sjunger hellre än bra, men effektivt i andan av gammal politisk "protestsångare".

Ett hedervärt initiativ av Bakhåll. En fin klingande dokumentation av en diktare med pondus och auktoritet. Men är det något man lyssnar ofta på? Är det helt galet att stoppa in den här CD:n i sin MP3 och spela bland andra skivor med musik? Svar Ja på båda. Och faktiskt, att få upp Allen Ginsburg deklamerande dikt i nästan en halvtimme bland låtar i MP3-slump är både utmanade och absolut värt det.

Allen Ginsburg är inte vilken uppläsare om helst. Han läser med brinnande glöd, oavbrutet och levande. Hans poesi har en tungt deklamatorisk rytm. Det är fantastiska meningar staplade på varandra i suggestiva predikningar. Det är en intensitet och en gränslöshet och lek med språket som man måste vara bra hårdhudad för att inte falla för. Och visst, "Meditation Rock" är ingen lättuggad skiva bland alla andra. Men den är en spännande och annorlunda utmaning av en mästare. En magisk kväll i Kulturhuset, Stockholm i terrorbalansens år 1983, det år då Ronald Reagan tyckte att USA gott kunde ha rymdsatelliter med kärnvapenspetsar riktade mot jorden.

Allen Ginsburg var aktiv även långt senare. Han avled 2007.

Betyg: *** 

SIMON & GARFUNKELS ÅTERFÖRENING

Thommy Berggren berättade en kul historia i sitt Sommar-program 1998, att han faktiskt är med på Simon & Garfunkels återförenings-skiva "The Concert in Central Park" (CBS live-dubbel-LP 1982).

Ja. Han var med i publiken där i parken i september 1981, tydligen nära scenen. I någon paus mellan låtarna ska han ha vrålat "Leve IFK Göteborg !" Han påstår att det ska höras på live-skivan, om man lyssnar riktigt noga. Jag har aldrig lyckats urskilja det. Men vi kan väl bjuda på att Thommy Berggren är med på en LP med Simon & Garfunkel.

Det hade gått drygt tio år sedan duons furiösa succéalbum "Bridge Over Troubled Water" (1970). En skiva som blev både en konstnärlig och kommersiell framgång av sådana proportioner att det lamslog deras vidare samarbete. De gick skilda vägar och fortsatte snart med var sin lika lyckosam solokarriär.

Paul Simon hade en annan kapacitet som artist. Han sjöng, skrev odödliga låtar, var en virtuos på gitarr och gjorde mängder av färgstarka arrangemang. Art Garfunkel sjöng. Sådan var rollfördelningen. Hans karriär var beroende av andra låtskrivare. Men han gjorde en del hörvärda skivor och var dessutom hygglig skådespelare.

1981 var alltså tiden mogen. De två gamla vännerna och kompanjonerna som blivit utleda på varandra hade nu uppnått sådan tidsdistans att det kändes roligt att sjunga tillsammans igen. Och det hörs. Det här ett gott humör och en varm spelglädje denna magiska kväll i Central Park. I ett New York som fortfarande var chockat och lamslaget efter mordet på John Lennon knappt ett år tidigare.

Jag är ingen större vän av live-skivor. Tycker oftast att de låter hafsiga och är rätt överflödiga. Det finns undantag men de är inte många. Men "The Concert in Central Park" är faktiskt bra. Egentligen inte märkvärdig, för sångerna - både av S&G och respektive solo - framförs med exakt skärpa men utan att tillföra mycket jämfört med studio-originalen. Å andra sidan är den inte sådär slafsig och ofokuserad som alltför många tradiga live-dubblar är. Värdet är just den varma stämningen just där och då - i folkhavet på Manhattan.

Sedan är det ju bara att rabbla upp : "Mrs Robinson", "Homeward bound", "Sound of Silence", "America", "Bridge....."-balladen förstås, "The boxer", Feelin' groovy" och mycket annat ur deras korta men så otroligt högkvalitativa duo-repertoar. "Me and Julio down the schoolyard", "50 ways to leave your lover" med mera ur Simons solo, "A heart in New York" ur Garfunkels solo. Naturligtvis en gammal Everly Brothers ("Wake upp little Susie") och mycket annat. Ja, stämningen var andäktig i Central Park den kvällen. "Hello darkness, my old friend......"

Betyg: ***

EGBA TAR FUSION MED SIG IN I 80-TALET

Mycket av den jazzrock och fusion jag tyckte så mycket om på 70-talet verkar snabbt ha falnat av när vi går in i 1980-talet. Visst fortsatte många av de stora namnen att göra skivor, mer eller mindre (oftast mindre) nyskapande. Men det var inte längre någon musikriktning att räkna med, och man kunde knappast längre tala om någon "våg".

Det där gällde rätt mycket. Hela musikscenen i stort. Och hela samhällsklimatet. Sällan har gränsen mellan två decennier varit så markant som den mellan 70-tal och 80-tal.

Utan att nu dra för stora växlar på det och ta in hela samhället så tänker jag bara komma fram till att våra svenska Egba hörde till det lysande undantaget när det  gällde att fortsätta spela jazzrock som faktiskt var bra, kreativ och nyskapande. "Omen" (MNW LP 1981) var deras andra LP på MNW, och här med en ny visuell estetik.

Vi slipper den fula omslags-designen från föregångaren "Egba Bryter Upp". Istället är det gruppens trumpetare, låtskrivare och motor Ulf Adåker som här också träder in som fotograf. Den vackert sparsmakade bilden av den svarta katten på trappan må vara ett omen i sig, men den illustrerar en härligt livskraftig musik.

Gruppen hade sedan debuten 1974 pendlat mellan Afro- / Latin-färgad musik och den mera volymstarka, högspänt elektriska jazzfunken. På "Omen" är det det senare som gäller. I inledande låten "Tour de France" rullas enorma svallvågor upp av blåsare, syntar och komp. Man hör hur cyklarna riktigt rusar iväg och musiken drivs mot en bristningsgräns.

På så sätt återknyter Egba här till "Jungle Jam" från 1976, där den vässade funken också drevs till sin spets i riktigt krämiga låtar.  Men vilopunkterna finns här också. "Egeiska Havet", "Kea" och "Apori" är riktigt fina kompositioner med finfina spelare. "SMHI" är en svängig väderobservation. Den är lätt att tolka som Egbas hyllning till de amerikanske kollegorna i - just det - Weather Report.

"Elefantminnet" är en abstrakt och lite annorlunda historia med förvriden Kurt Weill-liknande tretaktare och ljudfragment från andra världskriget. Medlemmarna har ofta skiftat i Egba, med nämnde Ulf Adåker (trumpet) och Ulf Andersson (saxofon) som konstanter i förgrunden. Fine basisten Göran Lagerberg medverkar delvis här. Stefan Blomkvist står för klaviaturerna (läs syntarna).

"Omen" är en mycket bra, svensk fusionplatta. Efter den skulle Egba ge ut "Fuse" (1983), med ännu bättre kompositioner och med ännu snyggare fotooomslag av Adåker. Kanske deras allra bästa skiva någonsin. Men den finns tyvärr inte på varken CD eller på strömmad tjänst (obegripligt att just den saknas). Så den lyckas jag därmed inte få med i denna räkning - om inte rippnings-möjligheterna snart blir annorlunda (vilket jag hoppas). Men denna text handlar alltså om "Omen". Och betyget på den blir :

Betyg: ****

ROBERT BROBERGS DOLDA PERIOD - OCH BÄSTA SKIVA!

En skiva som jag ofta spelat när jag känt mig ledsen, och under vissa dystra stunder i livet. Robert Broberg framträdde under en kort period under perioden Zero.  Det var cirka 1978-1982 och jag får intryck av att det var under en känslig tid i hans liv. Ständig sökare som han var.

"Kvinna eller Man" (Silence LP 1981) med Zero torde vara en av Robban Brobergs minst kända skivor. Mest därför att den helt enkelt döljer sig bakom namnet Zero som knappast var bekant för den större publiken.

Det är en oerhört fin och varsam skiva med tio sånger som andas av någon slags dubbeltydighet. Utåt sett berättar inledande "Jag har aldrig varit lyckligare än nu" om just lycka och nyförälskelse. Men det är en bedräglig lycka. När Robert sjunger den med lågmäld optimism skvallrar den samtidigt om nyss överkommen kris och bräcklighet.

"Du tror bergis att jag älskar dej" och "Vi vet ingenting om varann" diskuterar parrelationens villkor och sårbarhet. Ett ämne han ofta behandlade, men här känns det alldeles speciellt äkta. "När du inte kan gå tillbaka / och framåt är ett stup", här anar vi sviter efter brådsvarta djup. "Gråten är en omvänd glädje" är kanske det starkaste spåret. Robbans läsning till stillsamt komp, innan Janne Schaffer o.co. brister ut i ett förlösande forte. En låt med rent terapeutisk verkan.

Här finns också en av de finaste Stockholms-skildringar jag vet, "Vatten - sta'n är full av vatten" är så härligt ljus och livsbejakande. Lite som en kontrast mot den lågmält ledsna läge som präglar resten av sångerna. Obs att det är denna fina studioversion som gäller, inte den käcka version han gjorde senare live som är mera känd.

Ytterligare ett spår är värt att nämnas. Titelsången "Kvinna eller man". En rolig reggae med ett uppbåd av frågor (men inga svar) om könsroller och könsstereotyper, på Robbans lite småfräcka sätt. Hans dåvarande fru Anastasia von Zweigbergk medverkar här och på övriga låtar med fin stämsång.

För mig är det här en av Robert Brobergs finaste skivor, kanske den  allra bästa. Men den hade svårt att hitta sin publik då, mycket pga han det envisades med att använda den anonymiserade pseudonymen Zero och gå in i en nollställd roll. Skivan återutgavs aldrig på CD och de fina spåren finns knappt på någon samling. Ytterligare en skiva som Zero blev det (på engelska, ännu mer dold för publiken) innan han 1983 fick en kolossal nystart och med nytänd energi - under namnet Robert Broberg - signalerade "Upp Igen!".

Betyg: *****