UPPSAMLAT FRÅN 1980-TALET

Jo, men visst blir det en del, trots allt. Jag har ofta sagt att 1980-talet inte var mitt decennium. Att jag varken kände mig hemma i tiden, trenderna, musiken, tonspråken eller i uttrycken. Det motsäger ju inte att jag trots allt genomlevde det, fanns i det och påverkades av det. Och gillade en del.

Det finns ju alltid hits. Präktiga hitlåtar. Sådana och mycket andra har jag samlade på "Arkivsök-mix 80-tal" (egen saml.) med uppsamling av sådant jag på ett eller annat sätt gillat eller som fanns runt omkring.

Ta t.ex. en sådan brottarhit som "Bette Davis eyes" (1981) med Kim Carnes. Den dekadent hesa rösten till det syntiga, klafsande kompet. En melodi som sätter sig som klister och som dessutom är en väldig tidsmarkör. Eller ta slagkraftiga hitlåtar som "Girls just want to have fun" (1984) med Cyndi Lauper, Stones-covern "Beast of burden" (1984), utmärkt sjungen av Bette Midler.

Den mera smöriga "Wherever I lay my hat" (1984) med Paul Young. Mycket från tiden runt 1984 blir det (min Borås-period) i skön skvalpop som "99 luftballoons" (1983) med tyska Nena och "Forever young" (1984) med likaså tyska Alphaville fast på engelska. Vi kan ju även dra till med senare pärlor som den charmerande "I'm gonna go (500 miles) med de skotska tvillingarna The Proclaimers. Eller den riviga svenska hiphop-dängan "Got to get" (1989) med Leila K & Rob'n Raz.

Och så var det det där med Thåström. Nej, jag har aldrig gillat Thåström. Jag vet att han har sina hängivna, passionerade beundrare. Jag tillhör inte dem. Jag klarar inte av hans pretentiösa poser, taskiga texter, förvridna kroppsspråk eller oartikulerade sång. Men jag försökte på 80-talet. Jag försökte hänga med och vara "rätt". Så visst. Singelhiten "Staten och kapitalet" (1980) med Ebba Grön är ju bra. En driven punklåt och en lyckad cover. Där finns ju ett original (Blå Tåget) som är livskraftigt. Dessutom hade gruppen Gurra Ljungstedts drivande trumspel så det gick undan.

Med Imperiet kom de verkligen poserna. Wiehes "Fred" samt titellåten från "Blå Himlen Blues" (1985) och den svulstiga "Österns röda ros" (1986) från LP:n "Synd" är i alla fall tidsmarkörer och lite 80-talsnostalgi om inte annat. Så långt kan jag sträcka mig. Sedan kan man kontrastera med en vuxet snygg radiohit som "Heartbreaker" (1982) med Dionne Warwick.

Eller med Nina Hagen och hennes barock-techno i hyllningen "Zarah, ich weiss es wird einmal ein Wunder geschehen" och hennes "New York, N.Y." (båda 1983), där hon rappar på tyska (!), som är mycket roliga. Björn Afzelius och Mikael Wiehe sjunger "Natten" (1986), den enda sång jag vet som handlar om Palme-mordet. Av förklarliga skäl saknar sången riktning, men den fångar sorgen och skräcken den där natten 1986 som vi alla minns.

Så - jo visst. Allt som allt blir det en rätt rejäl samling med enstaka låtar från 80-talet som här samlats. Sedan hoppar jag över Duran Duran, Rick Astley och annat elände från det decenniet som jag är glad att slippa höra igen.

Betyg: ***