FRÄCKA FRANKIE FRÅN LIVERPOOL

Lite otippat från mig kanske. 80-talets engelska synt- och plastpop är oftast inte det som står högst i kurs hos mig. Inte 80-talet över huvud taget.

Ändå kastar jag mig rakt in i den bullrigaste klubbmusiken , daterad Liverpool 1984. Frankie Goes To Hollywood blev snabbt kända som det bögigaste, fräckaste dansvänliga bandet i radion det året. En kort men intensiv karriär följde innan det hela var lika snabbt över.

"Welcome To The Pleasuredome" (ZTT dubbel-LP 1984) var deras ambitiösa och pompösa debut. "Relax" var den pumpande hitlåten som gjorde skandalsuccé och blev bannlyst av BBC för sitt synnerligen explicita, homoerotiska innehåll.

"Two tribes" blev en annan hit, faktiskt en politisk låt om den då så reella terrorbalansen mellan stormakterna. Jodå, det fanns visst det politisk musik också på 80-talet, även om den ofta skymdes av poserande gester, reklam och syntblipp. Titellåten är en 12 minuter lång rapsodi i ett fantasifullt ljudlandskap.

Men annars är det cover-låtarna som gjorde skivan och bandet så speciellt. Edwin Starrs pacifistiska gamla soulfunk "War" och Bruce Springsteens "Born to run" får nytt liv här. Det blir lite bullrigt och stolpigt bland syntkaskader och programmerade rytmer, men det fungerar. Sångaren Holly Johnson och producenten Trevor Horn lyckas få till en snitsig inramning med pondus.

Burt Bacharachs gamla klassiker "Do you know the way to San José?" får också plats i raden av välvalda covers. Men det roligaste draget är när man plockar upp den 20 år äldre Merseybeat-poplåten "Ferry cross the Mersey" av Gerry & The Pacemakers. Det är är genialiskt. Hemstaden Liverpool har som bekant en rockhistoria med anor. Inte bara med The Beatles fantastiska saga utan även med alla dessa Merseybeat-grupper som följde i dess spår, lät som Beatles och ibland fick låtar av dem.

Det är två decennier emellan, med den gängse bilden av de prydligt käcka gladpopparna Gerry & The Pacemakers på 60-talet och de läderklädda discobögarna i ett samtida, tungt nergånget Liverpool på 80-talet känns som ljusår avlägsna. Därför är det så snyggt, elegant och genialiskt att Frankie bjuder på den här kopplingen och knyter ihop historien.

Men den främsta orsaken att jag gillar den här plattan är deras egen innerliga ballad "The power of love". En av de vackraste sånger jag vet. Här sjunger Holly Johnson enastående, och här är det fritt från poser och överdåd.

Frankie Goes To Hollywood tog sitt udda men roliga bandnamn från en gammal, amerikansk tidningsrubrik från 50-talet. Den handlade förstås då om Frank Sinatra, som for till Hollywood för att starta en karriär även som filmskådespelare. Vad detta exakt har med gruppen eller musiken att göra vet jag inte. Men det är ett snyggt namn. Det är gott nog, i detta marknadsmedvetna 80-talet.

Betyg: ***