SIMON & GARFUNKELS ÅTERFÖRENING

Thommy Berggren berättade en kul historia i sitt Sommar-program 1998, att han faktiskt är med på Simon & Garfunkels återförenings-skiva "The Concert in Central Park" (CBS live-dubbel-LP 1982).

Ja. Han var med i publiken där i parken i september 1981, tydligen nära scenen. I någon paus mellan låtarna ska han ha vrålat "Leve IFK Göteborg !" Han påstår att det ska höras på live-skivan, om man lyssnar riktigt noga. Jag har aldrig lyckats urskilja det. Men vi kan väl bjuda på att Thommy Berggren är med på en LP med Simon & Garfunkel.

Det hade gått drygt tio år sedan duons furiösa succéalbum "Bridge Over Troubled Water" (1970). En skiva som blev både en konstnärlig och kommersiell framgång av sådana proportioner att det lamslog deras vidare samarbete. De gick skilda vägar och fortsatte snart med var sin lika lyckosam solokarriär.

Paul Simon hade en annan kapacitet som artist. Han sjöng, skrev odödliga låtar, var en virtuos på gitarr och gjorde mängder av färgstarka arrangemang. Art Garfunkel sjöng. Sådan var rollfördelningen. Hans karriär var beroende av andra låtskrivare. Men han gjorde en del hörvärda skivor och var dessutom hygglig skådespelare.

1981 var alltså tiden mogen. De två gamla vännerna och kompanjonerna som blivit utleda på varandra hade nu uppnått sådan tidsdistans att det kändes roligt att sjunga tillsammans igen. Och det hörs. Det här ett gott humör och en varm spelglädje denna magiska kväll i Central Park. I ett New York som fortfarande var chockat och lamslaget efter mordet på John Lennon knappt ett år tidigare.

Jag är ingen större vän av live-skivor. Tycker oftast att de låter hafsiga och är rätt överflödiga. Det finns undantag men de är inte många. Men "The Concert in Central Park" är faktiskt bra. Egentligen inte märkvärdig, för sångerna - både av S&G och respektive solo - framförs med exakt skärpa men utan att tillföra mycket jämfört med studio-originalen. Å andra sidan är den inte sådär slafsig och ofokuserad som alltför många tradiga live-dubblar är. Värdet är just den varma stämningen just där och då - i folkhavet på Manhattan.

Sedan är det ju bara att rabbla upp : "Mrs Robinson", "Homeward bound", "Sound of Silence", "America", "Bridge....."-balladen förstås, "The boxer", Feelin' groovy" och mycket annat ur deras korta men så otroligt högkvalitativa duo-repertoar. "Me and Julio down the schoolyard", "50 ways to leave your lover" med mera ur Simons solo, "A heart in New York" ur Garfunkels solo. Naturligtvis en gammal Everly Brothers ("Wake upp little Susie") och mycket annat. Ja, stämningen var andäktig i Central Park den kvällen. "Hello darkness, my old friend......"

Betyg: ***