EGBA TAR FUSION MED SIG IN I 80-TALET

Mycket av den jazzrock och fusion jag tyckte så mycket om på 70-talet verkar snabbt ha falnat av när vi går in i 1980-talet. Visst fortsatte många av de stora namnen att göra skivor, mer eller mindre (oftast mindre) nyskapande. Men det var inte längre någon musikriktning att räkna med, och man kunde knappast längre tala om någon "våg".

Det där gällde rätt mycket. Hela musikscenen i stort. Och hela samhällsklimatet. Sällan har gränsen mellan två decennier varit så markant som den mellan 70-tal och 80-tal.

Utan att nu dra för stora växlar på det och ta in hela samhället så tänker jag bara komma fram till att våra svenska Egba hörde till det lysande undantaget när det  gällde att fortsätta spela jazzrock som faktiskt var bra, kreativ och nyskapande. "Omen" (MNW LP 1981) var deras andra LP på MNW, och här med en ny visuell estetik.

Vi slipper den fula omslags-designen från föregångaren "Egba Bryter Upp". Istället är det gruppens trumpetare, låtskrivare och motor Ulf Adåker som här också träder in som fotograf. Den vackert sparsmakade bilden av den svarta katten på trappan må vara ett omen i sig, men den illustrerar en härligt livskraftig musik.

Gruppen hade sedan debuten 1974 pendlat mellan Afro- / Latin-färgad musik och den mera volymstarka, högspänt elektriska jazzfunken. På "Omen" är det det senare som gäller. I inledande låten "Tour de France" rullas enorma svallvågor upp av blåsare, syntar och komp. Man hör hur cyklarna riktigt rusar iväg och musiken drivs mot en bristningsgräns.

På så sätt återknyter Egba här till "Jungle Jam" från 1976, där den vässade funken också drevs till sin spets i riktigt krämiga låtar.  Men vilopunkterna finns här också. "Egeiska Havet", "Kea" och "Apori" är riktigt fina kompositioner med finfina spelare. "SMHI" är en svängig väderobservation. Den är lätt att tolka som Egbas hyllning till de amerikanske kollegorna i - just det - Weather Report.

"Elefantminnet" är en abstrakt och lite annorlunda historia med förvriden Kurt Weill-liknande tretaktare och ljudfragment från andra världskriget. Medlemmarna har ofta skiftat i Egba, med nämnde Ulf Adåker (trumpet) och Ulf Andersson (saxofon) som konstanter i förgrunden. Fine basisten Göran Lagerberg medverkar delvis här. Stefan Blomkvist står för klaviaturerna (läs syntarna).

"Omen" är en mycket bra, svensk fusionplatta. Efter den skulle Egba ge ut "Fuse" (1983), med ännu bättre kompositioner och med ännu snyggare fotooomslag av Adåker. Kanske deras allra bästa skiva någonsin. Men den finns tyvärr inte på varken CD eller på strömmad tjänst (obegripligt att just den saknas). Så den lyckas jag därmed inte få med i denna räkning - om inte rippnings-möjligheterna snart blir annorlunda (vilket jag hoppas). Men denna text handlar alltså om "Omen". Och betyget på den blir :

Betyg: ****