SYMFO-PROGGIGA 70-TALSTONER FRÅN NORR

Vad är egentligen progressiv musik?  Svensk musik från 70-talet med vänster-politiska texter (den svenska betydelsen)? Eller musikaliskt ambitiös rock med vilja att spränga genre-gränser (den brittiska betydelsen)?

En gammal och rätt utnött diskussion. Nationalteatern kontra Genesis. Men ibland föll det sig så att begreppen samstämde. Svenska band och artister som Samla Mammas Manna, Ragnarök, Fläsket Brinner, Kornet och Bo Hansson hade varken sångtexter eller uttalad politik i sina bagage. Men de råkade spela in på Silence eller andra alternativa bolag, och blev därmed "svensk progg".

Musikaliskt var dessa nämnda verkligen framåtskridande, nyskapande, gränsöverstigande och måna om att lägga mycket kraft i själva hantverket. I den meningen låg de nära det europeiska avantgardet Och någonstans i de utmarkerna fanns denna lite udda och inte särskilt kända skiva : Andreas Aarflot, "Det Rivna Pianot" (Manifest LP 1978).

På den tiden var Luleå ett av många alternativmusik-centra i Sverige. Kornet kom därifrån, liksom Norrbottens Järn, Rekyl och en del folkmusiker. Musikern Andreas Aarflot höll till i något som kallades Anton Swedbergs Swängjäng, och var multi-instrumentalist på bland annat piano, elpiano, kyrkorgel, flöjt och altsax. Han komponerade och arrangerade musik för film och event.

Musiken på "Det Rivna Pianot" (fantasifull titel!) är drömsk, filmisk, följsam och varierad i en rad olika stilar. Den är noggrant komponerad och skickligt arr:ad med stora penseldrag. En del av melodiken kan associeras till Genesis, Chick Corea, Bo Hansson, Soft Machine. Harmonierna är ofta jazzbetonadet men tonspråket är framför allt eget och personligt. På något sätt (ja, kanske diffust) - norrländskt.

Musiken har instrumental karaktär, men det finns också flera sånginslag. Dessa sjungs av Britt Nilsson. Hon är tyvärr inte helt bra i alla lägen. Funkar bra i ordlösa vokaliser men blir gäll och skrikig i sångerna med text. Och texterna är inte heller något starkt kort. Ansträngt plakat-politiska och diffust poetiska på 70-talsvis.

Men musiken - den är bra. Jag gillar verkligen den här tidstypiskt proggiga fusion- / symfo-musiken. Många tycker säkert den här daterad, mossig och hopplös. Jag älskar den. Sådan musik görs inte idag. Bland de många finfina musikerna här (bland annat flera blåsare) finns den fine gitarristen Stefan Björklund, även kallad "Pygge", som glänste i Kornet vid samma tid, men sedan bara försvann ur rampljuset och detta år rapporterades död.

Andreas Aarflot (född 1954) skulle jag vilja veta mer om. En begåvning i nivå med Björn J:son Lindh och Stefan Nilsson. Han har säkert komponerat åtskilligt till TV-serier och annat och spelat här och där utan att vi märkt det. Någon mer skiva i eget namn känner jag inte till.

Betyg: ****

INTROVERTA TONER FRÅN NORSKA LANDSKAP

Det sena 70-talets musik till stor del för min del. Fritt upplagd improvisations-musik. En sökande, ganska karg form av modern jazz och jazzrock, elektrisk eller akustisk.

En ordlös instrumental-musik där tonerna fick tala för sig själva. En abstrakt stämnings-musik någonstans mellan kreativt kaos och meditativ skönhet i olika landskap och väder-formationer (på de sparsmakade omslagen).

Terje Rypdal från Norge är en fantastisk elgitarrist. Han säger sig vara inspirerad av tre förebilder: György Ligeti, Jimi Hendrix och Miles Davis. Det säger något om klangfältet. Ligetis sträva modernism med cluster-klanger för stråkar, Hendrix elgitarr-explosioner med pedaler och wahwah, och Miles fria sökande, elektriska jam i höjd med "Bitches Brew".

Terje Rypdal har ett alldeles eget sound med sin nerviga elgitarrton. Mycket volympedal och mycket vibrato på greppbrädan ger nerviga, isiga klanger med en intensiv dramatik. På denna skivan "Waves" (ECM LP 1978) spelar han ihop med Sveinung Hovensiö på elbas och fantastiske Jon Christensen på trummor (som då spelade på snart sagt varenda ECM-skiva). Så brukar Rypdal också ha en andra solist-partner, och på "Waves" är det danske trumpetaren Palle Mikkelborg, då aktiv i danska jazzrock-gruppen Entrance som nyligen är nämnd här.

Det blir en sällsamt lyckad kombination. Rypdal och Mikkelborg spinner dialoger på elgitarr och trumpet, till en fylligt, drivande komp. Inledande "Per Ulv" är en fantastisk låt i sin snygga uppbyggnad  över ett fanfar-liknande tema. "Stenskoven" är spöklikt drömsk med sitt spikpiano och sin haltande tretakt (den låten finns också på nämnda Entrance-LP:n).

"Karusell", "Charisma" och titellåten är mera stillastående trevanden i den anda som ECM-etiketten ofta presenterade i sin estetik. Musik som kräver tålamod och som inte ställer in sig, men som har en stor konstnärlig intensitet. I Terje Rypdals musik är det lätt att man framkallar egna bilder av norska fjäll, fjordar och ödsliga, storslagna naturlandskap. Skivans omslag skvallrar också om det.

Betyg: ****

RENT KLINGANDE GITARRER MITT I PUNKENS ERA

Det är 1978-79. Mina sista, fina år i hemstaden Helsingborg och på Fågelsångsgatan. Strax innan jag flyttade till Malmö för ett kortare gästspel.

På det personliga planet en underbar period med massor av socialt och utvecklande liv. Musikaliskt var det lite annorlunda. Det var nu punk, nya vågen, Sex Pistols och Tom Robinson Band som gällde. Dessutom var det en massa disco, ABBA och en helsickes massa reggae.

Inget av det här var riktigt min grej. Med punken kom jag på kant till den grad att det aldrig riktigt har återhämtat sig. Jag var helt upptagen av jazzrock, fusion, inåtvänd ECM-jazz och en del progressiv rock (som Pink Floyd) som man plötsligt inte fick lov att gilla.

Mitt i all denna musikaliska förvirring kom Dire Straits från England. De kom som en slags oberoende part utanför. En part som alla gillade. Ja, ALLA (utom de råaste råpunkarna) föll för Dire Straits och deras nyenkla rock. En del höjde dem till oproportioneliga höjder.

Jag hade svårt att förstå haussen. Tyckte Dire Straits lät helt OK. Men SÅ märkvärdigt var det väl inte. Ganska traditionellt hållen songwriter-rock i Dylan-fåran, med (senare) vissa utflykter mot det symfoniska och arena-anpassade. Jo - en viktig särart hade Dire Straits, nämligen Mark Knopflers gitarrspel. Han spelade fingerspel på elgitarr (ovanligt!), alltså helt utan plektrum. Dessutom med ett rent klingande gitarrsound - helt fritt från överstyrning och distorsion. Sådant som var gängse inom hårdrock och punk, och som jag blev så trött på. Dire Straits "rena" gitarrljud var peronligt signifikant.

Men nej, det dröjde tills 1984, efter uppbrottet från Malmö, i min studietid och korta studietid i Borås, som jag kom att upptäcka storheter som Dire Straits och Springsteen. Senkommet förstås. Nu blev Dire Straits första LP "Dire Straits" (Vertigo LP 1978) en kär vän i ensamheten (jämte deras LP "Love Over Gold").

"Dire Straits" utmärks naturligtvis först och främst av hitlåten "Sultans of Swing". En fantastisk berättelse om det gamla jazzbandet som spelar vad de vill, fast unga tuffingar hånskrattar åt dem. En lysande text som ju borde fångat min situation 1978, om jag bara hade fattat det då. Musiken är underbar. Mark Knopfler sjunger sluddrigt och oartikulerat (tur det finns texthäfte bredvid). Han spelar fantastisk sologitarr, just det där virtuosa fingerspelet.

Dessutom svänger det. Det svänger på ett underbart sätt, som man sällan hört i rockmusik då eller senare. Just det där jazzigt drivande spelet på cymbaler som Pick Withers piskar fram. Så skulle jag själv vilja kunna spela trummor! Alla åtta låtar på Dire Straits första LP är bra. Den inledande "Down the waterline" och den reggae-betonade "In the gallery" till exempel.

Betyg: ***

EGBA VÄNDER MOT LATIN OCH AFRO

Glad åt att äntligen ha hittat Egbas gamla LP som filer, oftast via MP3va, när de aldrig har givits ut som CD. Men för mig började det på LP-tiden, på den tiden det begav sig.

Egba blev snabbt mitt favoritband. Kornet var bra, men Egba hade en större elasticitet och spännvidd. De skulle också få en lång historia medan Kornets blev mycket kort. Egba blev det jazzrock-band jag kom att identifiera mig med. De kändes nära på ett annat sätt än amerikanska arena-band som Weather Report och Return To Forever.

Egbas första LP från 1974 var lite småtrevlig jazzrock med inslag av Afro. Men de kändes ändå inte riktigt färdiga som grupp. Deras andra LP "Jungle-Jam" - som jag nyss avhandlat här - blev min definitiva upptäckt. Fullödig, tuff funk och fusion i utmärkta låtar och med ett gott självförtroende. Dessutom med ett sällsynt snyggt skivomslag.

Denna tredje LP med Egba, "Live at Montmartre" (Sonet live-LP 1977) är åter igen annorlunda. Här har man skalat bort det mesta av den rätt hårda funken. Istället bejakar gruppen det stora intresset för latinamerikanska och afrikanska rytmer och musikstilar. Det är avspända och behagliga spel, inte spända bågar.

Ulf Adåker är trumpetare och främste låtskrivare. Han har också kommit att bli den ende konstante medlemmen i rader av medlemsbyten genom åren. Han är gruppens primus. Här startar han upp med den Afro-hilife-klingande "Temne", följd av snabba samban "Unidad obreros". Fine saxofonisten Ulf Andersson bidrar med "Satobe" i gungande reggae-takt.

Men en central medlem på denna skiva är Ahmadu Jarr, den fine conga-spelaren och slagverkaren, bördig från Sierra Leone i Västafrika (och pappa till Titiyo). Han introducerar själv sin egen Hilife-låt "Binkolo". Hans varma personlighet och stora musikalitet ger en speciell lyskraft. Slutligen får gitarristen Bjarne Roupé exekvera i de två mera jazzrockiga låtarna som hämtats från "Jungle-Jam".

Det hörs knappt att det är en live-LP. Inga mikrofoner har riktats ut mot publiken. Det gör att applåder och jubel knappt hörs alls, och det ger felaktigt ett lite dött och livlöst intryck. Jag vet, för jag var själv på plats på jazzklubben Montmartre i Köpenhamn vid inspelningen 1977. Då var det stort jubel. Jag fick ett intervju-snack innan (för Helsingborgs Dagblad) med otroligt sympatiske Ahmadu Jarr.

Det finns EN nackdel på filupplagan från MP3va, På sista låten "Trabajo para Egba" har någon klantskalle gåt in i congas-solon och mixat om det till ett uttöjt groove på nästan 10 minuter. Fullkomligt idiotiskt och ett intrång i gruppens upphovsrätt. Däremot låter filen i övrigt "ren" och med bra ljud. Inget knaster från vinylrippande som tyvärr präglar "Jungle-Jam"filen.

Betyg: ***

KORNETS ANDRA - MERA JAZZROCK FRÅN NORRLAND

En del skivor har aldrig getts ut på CD. Det är synd. Men jovisst, jag är vinylnörd i grunden. Samlade med glödande entusiasm på LP-skivor under hela min uppväxt  och vuxna liv (på den tiden talade man aldrig om Vinyl).

Hade svårt för övergången till CD vid tiden för 1990. Nu i vår tid är jag beroende av CD för att kunna ladda in album i iTunes-biblioteket. Eftersom två av svensk jazzrock från 70-talet sällan återutgetts på CD blev jag tvungen att ta till iTunes Store, MP3va eller i värsta fall YouTube.

Två av de bästa svenska 70-tals-fusionskivorna finns där, men enbart som ribbade vinyler med knaster. överslag och dåligt ljud. Det gäller nyss nämnda juvelen "Jungle-Jam" med Egba, och det gäller den här : Kornet och deras andra album "Fritt Fall" (Manifest LP 1977).

Gruppen Kornet från Norrbotten hade väckt smärre sensation med sin första LP från 1975 (se nedan i spalten). De spelade en mycket kompetent, men något högskole-betonad musik i egna kompositioner, inspirerade av bl.a. Chick Corea och hans snabba, spänstiga melodilöpningar. Klaviatur-spelaren Stefan Nilsson och gitarristen Stefan "Pygge" Björklund var några av de tongivande medlemmarna.

Denna Kornets andra LP "Fritt Fall" är både fräckare och friare och tar ut svängarna mer än den första. Här är sex snygga låtar, utmejslat komponerade och omsorgsfullt arrangerade. I Kornets jazzrock händer det saker. Finesserna är många, och för mig som är speciellt intresserad instrumentering  finns saker att bita i.

"Lyrisk olåt" är en snabb öppning där nye medlemmen, den fine vibrafonisten och slagverkaren Öjvin Fahlström drar ett snyggt vibra-solo, följt av de andra på mini-moog, elgitarr och sopransax. Det är väldigt mycket 70-tal och jag gillar det. Andra må tycka att stilen är passé, men jag hoppas på retro. Och jag har alltid gillat den här musiken.

"Sista skriket" innehåller många karaktärer och olika tempi. En stilig Stefan Nilsson-komposition. "Bilder om våren" är coolare, mera stämningsfull och anknyter mera till den samtida ECM-jazzens tonspråk. I "Plåt-Niklas" och "Skotten John" är det åter snabba tempi, fina soloinsatser och lekfulla klangbilder. I avslutande samban "Darjantan" får gästande Sabu Martinez på congas det att svänga rejält.

Annars kunde det ibland bli något konstruerat över Kornets musik. Mera konstruktion än improvisation. Legobitarna var skickligt ihopbyggda, men det sexiga funksvänget glömdes bort. I den meningen var Egba bättre än Kornet. Ändå gillar jag Kornets musik, deras musikalitet och deras färgpaletter. "Fritt Fall" är den bästa av de tre LP de hann göra under sin korta, aktiva period. Den skulle vara väl värd lite förnyat strålkastarsken.

Betyg: ****

MIKAEL RAMELS TREDJE

Det är något med Mikael Ramels tonspråk som är så bedårande. Hans ljusa, mjuka sångröst och sinne för egenartade melodier. De snabba löpningarna, lekfullheten.

Mycket av de musikaliska (supermusikaliska) och ordmässiga vändningarna känns igen från fader Povel. Men Mikaels brygd vilar också i 60-talets klassiska pop, psykedelia och prog, jämte svensk vistradition. Uttrycket är definitivt hans eget, med en färgstark personlig touch och mycket värme.

Mikael Ramels tre första LP i eget namn är alla pärlor. Den första, "Till Dej" från 1972, har jag många gånger tidigare här hyllat som en av de bästa svenska musikalbum som gjorts, alla kategorier. En juvel av fördröjd flower-power och vispop med de ljuvligaste av melodier och den klurigaste humor.

På den andra, "Extra Vaganza" från 1974, tar han ut svängarna mera. Den är rejält experimentell och växer för varje lyssning. Här på den tredje, som helt enkelt heter "3.dje Skivan" (YTF LP 1977) har han lämnat de snårigaste experimenten och närmar sig en mer avskalad, enkel vispop. Men den varma melodierna och humorn är desamma.

Närheten till svensk jazz och visa betonas av att självaste Monica Zetterlund medverkar som duett-gäst här i "Sagodrömmen". "Ying-yan man", "Gurus att anamma" och "Missionären" driver alla med den nyandlighet som som frodades i tedrickande kretsar på 70-talet, och som senare skulle komma att kallas new-age. Mikael Ramel som satiriker är en träffsäker iakttagare, men elak blir han aldrig. Hans person är så långt från en cyniker man kan vara.

Här är lyriska miniatyrer som "Plocka blommor", "Fäbodrock" och "Strax dax". Korta, koncentrerade sånger inpackade i ett navistiskt målat och tidstypiskt LP-omslag. Bland musikerna finns goda hantverkare som Kenny Håkansson och Mats Glenngård från Kebnekaise, Sten Bergman från Fläsket Brinner (som Mikael Ramel tidvis spelade i), Bosse Skoglund från Peps Blodsband och så vidare. Mikael skulle fortsätta göra egna skivor i vispop-genren. Alla bra, men det är ändå den inledande trilogin som är central i hans konstnärsskap.

Betyg: ***

ENTRANCE - DANSK JAZZROCK MED BLÅ TONER

Det är något magiskt med det där omslaget. Badhytter i blå skymningsljus. Är det vis Amager Strandbad i Köpenhamn? Ingen aning, men stämningsfullt är det. Den rena layouten där det vackra fotografiet får tala i sin nakenhet. Ingen text, ingen onödig grafik.

Jo, en liten text finns det. På en skylt står det "Entrance". Entré till badhuset alltså. Det skvallrar om att det kanske inte alls är i Danmark utan i t.ex. England. Det spelar ingen roll. Omslaget är så vackert i sitt gåtfulla svårmod. Och kopplingen till gruppnamnet blir gåtans enkla lösning.

Entrance var ett sensationellt bra jazzrock-band i Danmark på sent 70-tal och en bit in på 80-talet. Leddes av trumpetaren Palle Mikkelborg, en framstående musiker, arrangör, låtskrivare och bandledare. Gruppen Entrance var en parallell till svenska Egba vid samma tid. Och med en kapacitet och energi som lätt utmanade internationella stjärnor som Weather Report.

Men konstigt nog finns väldigt lite dokumenterat om bandet. De gjorde denna fantastiska skiva "Entrance" (Metronome LP 1977). Sedan kom tydligen ytterligare live-LP som är svår att hitta. Jag hade turen att se dem live på en gamla Victoria-biografen i Malmö 1984. Några mer skivor känner jag inte till, inte något skrivet heller.

Men denna blåtonade badorts-LP är helt lysande. Entrance bestod här av Mikkelborg själv på trumpet och synt, Jesper Nehammer på tenorsax, Kenneth Knudsen på syntar och klaviaturer, Bo Stief på elbas och Mads Winding på trummor och slagverk. Vilka lysande musiker! En elektrisk combo snarlik Weather Report. Ja, det kan inte hjälpas, det är oundvikligt att dra in Weather Report som jämförelse.

"Entrance" börjar i fullt tempo med drivande trumrytmer, avancerade harmonier och mycket snygga melodiska teman. Att låtarna kan ha titlar som "541", "Parapella dance", "Glassprince", "Cream" och "Italian slides" har mindre betydelse, förr alla är de så bra, så bra - förutsatt att man gillar denna typen av musik förstås.

Låten "The stone forest" spelades in ungefär samtidigt av norske gitarristen Terje Rypdal. En tung tretaktare som med spikpiano och fallande trumpettema frammanar en vackert spöklik atmosfär. Överhuvudtaget är Entrances musik väldigt filmisk och lockar till egna, inre bilder. Denna blåa skivan "Entrance" med danska Entrance är en av de absolut bästa jazzrock- och fusion-skivor jag vet. Helt obegripligt att den varit och är så pass okänd och svåråtkomlig.

Betyg: *****