EGBA VÄNDER MOT LATIN OCH AFRO

Glad åt att äntligen ha hittat Egbas gamla LP som filer, oftast via MP3va, när de aldrig har givits ut som CD. Men för mig började det på LP-tiden, på den tiden det begav sig.

Egba blev snabbt mitt favoritband. Kornet var bra, men Egba hade en större elasticitet och spännvidd. De skulle också få en lång historia medan Kornets blev mycket kort. Egba blev det jazzrock-band jag kom att identifiera mig med. De kändes nära på ett annat sätt än amerikanska arena-band som Weather Report och Return To Forever.

Egbas första LP från 1974 var lite småtrevlig jazzrock med inslag av Afro. Men de kändes ändå inte riktigt färdiga som grupp. Deras andra LP "Jungle-Jam" - som jag nyss avhandlat här - blev min definitiva upptäckt. Fullödig, tuff funk och fusion i utmärkta låtar och med ett gott självförtroende. Dessutom med ett sällsynt snyggt skivomslag.

Denna tredje LP med Egba, "Live at Montmartre" (Sonet live-LP 1977) är åter igen annorlunda. Här har man skalat bort det mesta av den rätt hårda funken. Istället bejakar gruppen det stora intresset för latinamerikanska och afrikanska rytmer och musikstilar. Det är avspända och behagliga spel, inte spända bågar.

Ulf Adåker är trumpetare och främste låtskrivare. Han har också kommit att bli den ende konstante medlemmen i rader av medlemsbyten genom åren. Han är gruppens primus. Här startar han upp med den Afro-hilife-klingande "Temne", följd av snabba samban "Unidad obreros". Fine saxofonisten Ulf Andersson bidrar med "Satobe" i gungande reggae-takt.

Men en central medlem på denna skiva är Ahmadu Jarr, den fine conga-spelaren och slagverkaren, bördig från Sierra Leone i Västafrika (och pappa till Titiyo). Han introducerar själv sin egen Hilife-låt "Binkolo". Hans varma personlighet och stora musikalitet ger en speciell lyskraft. Slutligen får gitarristen Bjarne Roupé exekvera i de två mera jazzrockiga låtarna som hämtats från "Jungle-Jam".

Det hörs knappt att det är en live-LP. Inga mikrofoner har riktats ut mot publiken. Det gör att applåder och jubel knappt hörs alls, och det ger felaktigt ett lite dött och livlöst intryck. Jag vet, för jag var själv på plats på jazzklubben Montmartre i Köpenhamn vid inspelningen 1977. Då var det stort jubel. Jag fick ett intervju-snack innan (för Helsingborgs Dagblad) med otroligt sympatiske Ahmadu Jarr.

Det finns EN nackdel på filupplagan från MP3va, På sista låten "Trabajo para Egba" har någon klantskalle gåt in i congas-solon och mixat om det till ett uttöjt groove på nästan 10 minuter. Fullkomligt idiotiskt och ett intrång i gruppens upphovsrätt. Däremot låter filen i övrigt "ren" och med bra ljud. Inget knaster från vinylrippande som tyvärr präglar "Jungle-Jam"filen.

Betyg: ***