SYMFO-PROGGIGA 70-TALSTONER FRÅN NORR

Vad är egentligen progressiv musik?  Svensk musik från 70-talet med vänster-politiska texter (den svenska betydelsen)? Eller musikaliskt ambitiös rock med vilja att spränga genre-gränser (den brittiska betydelsen)?

En gammal och rätt utnött diskussion. Nationalteatern kontra Genesis. Men ibland föll det sig så att begreppen samstämde. Svenska band och artister som Samla Mammas Manna, Ragnarök, Fläsket Brinner, Kornet och Bo Hansson hade varken sångtexter eller uttalad politik i sina bagage. Men de råkade spela in på Silence eller andra alternativa bolag, och blev därmed "svensk progg".

Musikaliskt var dessa nämnda verkligen framåtskridande, nyskapande, gränsöverstigande och måna om att lägga mycket kraft i själva hantverket. I den meningen låg de nära det europeiska avantgardet Och någonstans i de utmarkerna fanns denna lite udda och inte särskilt kända skiva : Andreas Aarflot, "Det Rivna Pianot" (Manifest LP 1978).

På den tiden var Luleå ett av många alternativmusik-centra i Sverige. Kornet kom därifrån, liksom Norrbottens Järn, Rekyl och en del folkmusiker. Musikern Andreas Aarflot höll till i något som kallades Anton Swedbergs Swängjäng, och var multi-instrumentalist på bland annat piano, elpiano, kyrkorgel, flöjt och altsax. Han komponerade och arrangerade musik för film och event.

Musiken på "Det Rivna Pianot" (fantasifull titel!) är drömsk, filmisk, följsam och varierad i en rad olika stilar. Den är noggrant komponerad och skickligt arr:ad med stora penseldrag. En del av melodiken kan associeras till Genesis, Chick Corea, Bo Hansson, Soft Machine. Harmonierna är ofta jazzbetonadet men tonspråket är framför allt eget och personligt. På något sätt (ja, kanske diffust) - norrländskt.

Musiken har instrumental karaktär, men det finns också flera sånginslag. Dessa sjungs av Britt Nilsson. Hon är tyvärr inte helt bra i alla lägen. Funkar bra i ordlösa vokaliser men blir gäll och skrikig i sångerna med text. Och texterna är inte heller något starkt kort. Ansträngt plakat-politiska och diffust poetiska på 70-talsvis.

Men musiken - den är bra. Jag gillar verkligen den här tidstypiskt proggiga fusion- / symfo-musiken. Många tycker säkert den här daterad, mossig och hopplös. Jag älskar den. Sådan musik görs inte idag. Bland de många finfina musikerna här (bland annat flera blåsare) finns den fine gitarristen Stefan Björklund, även kallad "Pygge", som glänste i Kornet vid samma tid, men sedan bara försvann ur rampljuset och detta år rapporterades död.

Andreas Aarflot (född 1954) skulle jag vilja veta mer om. En begåvning i nivå med Björn J:son Lindh och Stefan Nilsson. Han har säkert komponerat åtskilligt till TV-serier och annat och spelat här och där utan att vi märkt det. Någon mer skiva i eget namn känner jag inte till.

Betyg: ****