LEGENDEN ULLA BILLQUIST - NÄR MOLNEN SKINGRAS
Det här är en speciell historia. Nu i år, 2016, hade dokumentär-filmaren Lasse Zachrisson premiär på sin film "När Molnen Skingras" - som biofilm och som TV-film (K-Special i SVT).
Där tecknas ett porträtt som (fast det till stor del bygger på antaganden) känns mycket trovärdigt och ger ljus åt den "gåtan Ulla Billquist", som så länge har framstått som ett mysterium. Varför tog hon livet av sig 1946? När hon stod på höjdpunkten av sin karriär?
Olycklig kärlek? Ja, sannolikt. Men inte som man trott tidigare. Hon låg i skilsmässa med sin tredje man, orkesterledaren Gunnar Hahn, vid tiden för sin död. Men Zachrissons tes att det i själva verket handlade om - som man sade då - "förbjuden kärlek" (om man ens pratade om det) ger en förklaringsmodell där pusselbitarna faller väl på plats.
Lasse Zachrisson knyter skickligt ihop den fina, gamla långfilmen "Flicka och Hyacinter" från 1950 av Hasse Ekman, med Ulla Billquists öde och påstår att den är en fiktion som egentligen handlar om henne. Hasse Ekman var verkligen långt före sin tid att under detta mörka 50-tal våga skildra en hemlig kärlek som i slutscenerna visar sig vara lesbisk.
Eva Henning gestaltade den olyckliga "Dagmar Brink" i "Flicka och Hyacinter". Hasse Ekman har i en av sina sällsynta, sena intervjuer avslöjat att det homosexuella temat i filmen var så främmande 1950 att en del biobesökare inte ens uppfattade det. Något som verkar obegripligt när man ser den idag. En stark, unik, svensk filmklassiker som står sig mycket bra, förutom några scener av överspel.
Allt detta sagt som ett preludium till denna skiva. Det finns en mängd samlingar med Ulla Billquist. De flesta centrerade till hennes mest kända och största hit "Min soldat" från 1940, som hon associeras med, och som också ofta har fått symbolisera hela den svenska beredskapsepoken. Men detta är något annat. Just nämnde entusiasten, filmaren och musikern Lasse Zachrisson har samlat ALLA Ulla Billquists samlade inspelningar i denna jättebox, "Den kompletta Ulla Billquist" (Vax Records saml.-17CD-box 2010).
Från ingenting till 17 CD, det är naturligtvis överkurs för mig, fastän jag är väldigt svag för gamla, svenska schlagers från 30- och 40-talen, "stenkakstiden". För mig är det en historisk njutning på samma sätt som att se gamla SF-journalfilmer från samma tid. Dessutom var både melodier och arrangemang så välgjorda på den tiden. Som tidsmarkörer är de oslagbara.
Och Ulla Billquist var en av de största artisterna i denna genre. Vad jag har gjort är att plocka ut ett eget urval (mest på intuition) ur boxen, motsvarande ungefär en dubbel-CD. Här finns förstås klassiker som "Köp hjärtan", "Gatans serenad", "Ajajaj vilken röd liten ros" och - "När molnen skingras", som gett namn åt Zachrissons fina dokumentär. Samtidigt är många av hennes låtar kvittrande klänkäcka eller väldigt sentimentala att höra i följd. Trots att låtskrivarna är starka namn som Jules Sylvain, Kai Gullmar och Fred Winter blir det svärmande uttrycket lätt jolmigt i längden.
Naturligtvis skrev inte Ulla Billquist låtar eller texter själv. Populärmusiken har alltid varit strikt uppdelad i artister - kompositörer - arrangörer. Men med queer-synen och gay-temat som relief får många av hennes sånger en ny, märklig skepnad. "Blicken är kvinnans invit", "Så'nt gör mig farligt svag", "Blott en enda blick", "Valse incognito", "I mina fantasier", "Stulna stunder", "Madame Incognito", "Du är min längtans paradis" osv osv.
Alla dessa trånande, erotiska texter. Visserligen finns det mycket "Han" och "Man" i titlarna, men den nya kontexten skvallrar också om homoerotiska omskrivningar för det som inte fick sägas. Låtskriverskan Kai Gullmar (egentligen Gurly Bergström) var för övrigt relativt öppet lesbisk, liksom manliga låtskrivare som Jules Sylvain var gay. Alla skrev sorglösa schlagers om präktig heterosexuell kärlek. Något annat var inet möjligt.
Varför kunde då artist- och teaterlivet på 40-talet trots allt ha en intern tolerans för en gay artist som Karl Gerhard, medan Ulla Billquist fick smyga? Förmodligen av familjeskäl. Hur som helst - Ulla Billquist fortsätter att fascinera. Jag älskar henne, som artist och människa. En sommardag efter kriget, i juni 1946, gasade hon ihjäl sig i sin lägenhet på Nybrogatan 77 på Östermalm i Stockholm. Jag promenerar då och då förbi där och ser minnesplaketten. Tänk om hon levt i en annan tid, när hon hade kunnat leva ut sin kärlek.
Betyg: ****