TOLVTONSMUSIKENS TUNGA TRIO

Det här är något alldeles speciellt och unikt. En period av klassisk musik som är mycket omtalad och omskriven (åtminstone i historieböckerna) men ytterst sällan spelad. Hur ofta hör du Anton Webern på konserthusen?

EN - jag säger EN gång har jag fått uppleva detta. Det var i Berwaldhallen för några år sedan när dirigenten Daniel Harding och RSO faktiskt framförde allt innehåll på denna skiva, minus Bergs Lulu-svit. Det var en förväntan och förundran i luften.

På denna CD allstå : Arnold Schönberg : "Fem orkester-stycken". Anotn Webern ; "Fem orkester-stycken". Alban Berg : "Tre orkesterstycken" + "Svit ur Lulu". Med Antal Dorati och London Symphony Orchestra (Mercury CD 1990). Uppenbarligen inspelad tidigare, då Dorati dog 1988.

En spännande skiva. Jag kan inte bedöma tolkningarna eller sätta dem i relation till andra. Fenomenet tolvtonsmusik är märkligt. Nog för att det finns en förhistoria av upplöst dur-/moll-tonalitet (Wagner, Debussy etc). Men tolvtonstekniken är trots allt en konstruktion, en uppfinning skapad av Arnold Schönberg. Kanske därför den inte heller visade sig helt livskraftig och framför allt aldrig nådde utanför konstmusiken.

Lustig är däremot mångas reaktion, "Vad? Får man bara använda tolv toner???" Ja visst. I vanlig dur- och mollskala använder man ju bara sju toner. Schönberg försökte styra upp den gränslösa friheten i att använda alla skalans toner. Samtidigt är tolvtonstekniken inget man "hör" som genomsnittlig lyssnare. Det är ett teoretisk kompositions-system, lika ovidkommande som de många regelverk som finns för dur och moll. Förvirrande nog tycker jag mig höra tonalt centrum i denna musik. Men det 'är förstås skenbart.

Arnold Schönbergs "Fem orkesterstycken" från 1909 innebar hans presentation i större format av den nya musiken. Det låter dramatiskt, komprimerat, skarpt. En kontrast mot hans tidigare musikspråk i senromantisk, mäktigt storslagen anda.

Anton Weberns "Fem orkesterstycken" från 1913 är nog det jag var mest nyfiken på. Den märklige Anton Webern, med en musik lika sparsmakat som hans egen person. Korta stycken som knappt hunnit börja innan de tog slut. Här krävdes koncentration. Jag vet att Frank Zappa inspirerades av Webern till delar av sin musik på bl.a. "Lumpy Gravy". Ändå kvarstår intrycket här att Weberns verk är så korthugget och ihopkrympt att det just inte blir så mycket av det.

Alban Bergs "Tre orkesterstycken" från 1914 och "Svit ur Lulu" från 1934 (med vokalt inslag) är bättre. Här blir det både experimentellt tonspråk OCH känslomässig dramatik med stort existensiellt allvar. Komponerat i en mörk tid i Europa.

Jo, jag är glad åt att ha denna skivan. Ändå kan jag inte komma bort från intrycket (eller fördomen) att denna samlade musik är mer "intressant" än "bra" och berörande. Trots vad som sagts om Berg. Här finns ingen expressiv danslystnad eller lekfullt vansinne som hos Stravinskij. Mera inåtvänt vegeterande och abstrakt. Men - intressant.

Betyg: ***