RÖKRINGAR MED LESTER YOUNG

Nu följer en lång svit i flera kapitel. Det började väl egentligen med en trevlig fest hemma hos våra goda vänner Per och Katarina Ingmarsson. Per är jazzfantast och hade laddat en Spotify-lista med riktigt ädel jazz från gamla tider.

Lester Young, Ben Webster, Coleman Hawkins, Dexter Gordon, Stan Getz, Chet Baker och även lite nyare Freddie Hubbard. Så go' musik till en lugn pratfest. Stämningsskapande, mjuk, mullig, med mjuka kanter men eggande i sin antika patina.

Det är två år sedan nu och jag blev plötsligt jazzfrälst. Jag fördes tillbaka till gamla radioprogrammet "Smoke Rings" där Leif Andersson med bluesig speakerröst och med stort kunnande spelade skivor från en svunnen epok. Jazz och swing à la 30- och 40-tal. Tiden innan det blev "modern jazz" med inåtvända bohemer.
När jazzen var publikt bred och hade ett underhållningsvärde och var dansvänlig.

Men där fanns också dessa coola, fluschiga tenor-saxofonister som satt i rökiga (föga hälsosamma) källare och jammade. Det var just nämnda herrar Young, Webster och Hawkins. Och här börjar jag med Lester Young. Tenoristen som spelade så skönt bredvid Billie Holiday, i storband med Count Basie och i egna små grupper.

"Lester Swings" (Universal saml.-CD 1999) upptar inspelningar från 1946 till 1958 (han dog 1959, liksom för övrigt Billie Holiday, som inte medverkar här). Det är god, rökig cool jazz rakt igenom med en förnämlig tenorsaxofonist. En av jazzens allra främsta på tenor, kanske den bästa.

"Ad lib blues", "I cover the waterfront", "Lester swings", "Undercover girl blues" och mycket mer. Inalles 13 spår. Det är bra så. Det behövs inga smäckfyllda, timslånga samlingar. Här är endast det bästa gott nog. Bara att njuta.

Betyg: ****