FEIST OCH HENNES MER METALLISKA SIDA

Nej, det handlar inte om någon hårdrock. Har inte mycket med Heavy Metal att göra. Inte annat än möjligen i metaforisk betydelse. Det är den fina kanadensiska singer / songwritern Leslie Feist, eller bara Feist, och hennes fjärde album "Metals" (Polydor CD 2001) det handlar om.

Jag har bara hört hennes "The Reminder" från 2007 tidigare (som jag skrivit om i spalten) och har inga andra referenser. Tycker hon är sig lik i sin sparsmakade, dröjande, eftertänksamma sångstil. Visor med mycket luft och tystnad, behagligt laddade med en air av längtan.

Möjligen är hennes sånger något mera fysiska här. Utspända med mer röststyrka och med mera slagverk i det ändå så sparsamma kompet. Lite av Tom Waits metallskrot (åtminstone på hans skivor från 1980-talet) kan anas som möjlig influens.

"Caught a long wind", "The circle married the line", "Bittersweet melodies" och "The bad in each other" är några av de fantasifulla titlarna på Feist lätt bluesinfluerade ballader. Jag hade i början svårt att greppa hennes stil, men tycker nu väldigt mycket om hennes skivor. Speciellt denna. "Metals" var det.

Betyg: ****

SOM MUSIK TILL EN SAGOLIK FILM

Gert Landewall är en medarbetare på Sveriges Television. En mediatekniker bland knappar och maskiner. Ingen kändis. Som hobby är han också musiker, kompositör och sångare. Har bl.a. gjort musiken till en rad TV-program. Men föredrar en tillvaro utanför rampljusen.

"Jakten Är Över" (Symptom CD-EP 2010) är en egen hemma-inspelning av Gert Landewall, gjord i liten upplaga. Musik i en förfinad, briljant utformning med smak av svensk folkton.

"Jakten är över" och "Vi som försvann" är två poplåtar med musikaliska finesser och lätt karaktär. "Fjolma borti Fylom" är en folkmusiktravesti på påhittat språk à la Alf Hambe, och i avslutande "Kring Gamla Tjärn" vävs en symfonisk brygd som kan erinra om Björn J:son Lindh, men kanske ändå mer om gamla mästare som Hugo Alfvén och Vilhelm Stenhammar.

Allt frambringat på syntar, klaviatur-instrument, kanske någon bas eller gitarr och Landewalls milda sångröst. Allt spelat, komponerat, arrangerat och sjunget av honom själv. Skivan kan på ett sätt kännas otidsenlig och (frånsett tekniken) hemmahörande i en annan tid. Ett 70-tal färgat av Contact, Bo Hansson och Merit Hemmingson.

Men den är samtidigt tidlös och befriande utanför alla nutida trender. Möjligen kan Landewall ses som en mindre känd själsfrände till Benny Andersson och hans gränslösa men folktonspräglade, öppna men samtidigt snälla musikvärld. Skulle gärna önska Gert Landewalls begåvade musik en större spridning, Men upphovsmannen själv föredrar att verka i det dolda,

Betyg: ***

SAMLADE SINGLAR MED THE CONCRETES

Det här är inget existerande skivalbum utan min egen sammanställning av singlar med det utmärkta, svenska indiepop-bandet The Concretes.

Jag kan väl kalla det "Samlade Singlar" (Licking Fingers, egen samling eller 2CD-samling cirka 2010). Det var trevlige Daniel Värjö, gitarrist och låtskrivare i The Concretes, som då jobbade på Sveriges Radio P3 Dokumentär (nu är han reporter på SR P4 Radio Gotland).

Jag träffade honom i vår Tevearkivets kundtjänst, på den tiden SVT fortfarande hade sin bastion i Radiohusets källarplan (själva filmarkiven ligger fortfarande där, men SVT Arkiv:s kundtjänst är sedan 2012 belägen i TV-huset).  Jag berättade för Daniel att jag tyckte mycket om The Concretes lysande album "In Colour" från 2006 (som jag avhandlat tidigare här i spalten), och vänlige Daniel lämnade över en hel kasse full med gruppens alla dittillsvarande CD-singlar.

Några låtar kände jag igen, mer eller mindre omgjorda, från just den fina "In Colour" och en del var från den följande skivan "Hey Trouble" från 2007. Skillnaden mellan dem är sångerskorna, men eftersom Victoria Bergsman och Lisa Milberg sjunger på ett likartat sätt - båda sjunger mycket bra, men dock snarlikt - så har jag svårt att särskilja de olika låtarna.

Det behövs nu inte heller, för The Concretes har sin egna, särpräglade stil. En melodiös, mjuk, 60-talsbaserad folkrock med riklig färgsättning i instrumentariet och med vissa psykedeliska inslag. Dessutom är Bergsmans och Milbergs sångsätt en del i det speciella soundet. Ett drömskt, lätt blaséartat uttryck som kan erinra om när Nico sjöng "Sunday morning" på klassikern "Velvet Underground & Nico" (Andy Warhols "bananskiva" 1967).

Bland de samlade singlarna här finns titlar som "Chosen one", "Forces", "Kids", "On the radio", "Another day to waste", "Reverbation" och "Military madness". Alla är de utmärkta popsånger, om än uttrycket kan bli något enahanda ibland. Jag föredrar trots allt helheten på "In Colour", som borde räknas in som en svensk klasskiker.

Betyg: ***

SALEM PLANAR VIDARE

Tredje albumet med begåvade Salem Al Fakir. Nu med den lakoniska titeln "Ignore This" (EMI CD 2010). Förväntningarna var höga efter hans alldeles lysande debutalbum "This Is Who I Am" från 2007.

DeT har jag redan avhandlat och ska inte dra igen. Men där framträdde ett underbarn som till synes bekymmerslöst kastade ur sig helt fantastiska poplåtar, med bärande, slagkraftiga melodier och med numera så ovanliga referenser till ett virtuost 70-talet à la Stevie Wonder, McCartney, Steeley Dan och självaste Chick Corea,

En musikvärld som han knappast kan ha upplevt då eftersom han är född 1981. Men hans egen särprägel i dessa melodier och med dessa nämnda referenser gjorde åtminstone mig helt lycklig. På sitt andra album "Astronaut" från 2009 föll redan mycket. Begåvningen och hantverks-kunnandet fanns ju kvar, men de personligt utmejslade melodierna hade nu planat ut i någon slags allmänt hållen, amerikansk bilradio-pop som kändes märkvärdigt anonym.

Var det en tillfällig svacka efter en så bärkraftig debut? Nej, här på album tre är det lika illa. Tyvärr. Salem har en skönt lekfull inställning till musikhistorien och tycks verka sugen på att göra nerslag i olika perioder för att utforska dem på sitt eget vis. Här på "Ignore This" är det syntpop. Syntpop à la tidigt 80-tal. Det är mycket blippande syntar, hamrande åttondelar och ett avskalat hemma-ljud.

"4 O' clock", "Red rock", "Brooklyn sun" och "I'm so happy" är för all del sångbara melodier. Men den hårdtuggade syntdieten tilltalar i alla fall inte mig. Kanske en generationsfråga. En sång som skiljer sig något från de övriga är "Keep on walking". Med den tävlade Salem Al Fakir i svenska Melodifestivalen 2010. Den vann inte men blev en omtyckt radio hit. En drömsk ballad där han sjunger till piano. Ganska bra. Nackdelen är att det är en sådan där låt som låter som en början. Man väntar på en fortsättning men hela sången blir bara en lång introduktion.

Jag har fortfarande stort hopp om Salem Al Fakir, för han har en sådan genuin musikalitet och besitter sådan smittande spelglädje. Efter detta album 2010 har åtminstone jag inte hört något mer av honom. Vi väntar på en spännande återkomst.

Betyg: ***

CHARMANT FRANSK VISSÅNGERSKA

Hon kallar sig Zaz. Ett kort, lite intetsägande namn som åtminstone i svensk idiom inte är särskilt gångbart. Riktigt namn: Isabelle Geffroy, född 1980 i Tours, Frankrike.

Hon sjunger på franska, i en avslappnad visstil med sparsamt komp. Ofta bara någon akustisk gitarr, ståbas och virvelkagge med vispar som komp. Men hon sjunger snärtigt och temperamentsfullt, oftast i någon gatusångarstil. Sådant som fransmännen är väldigt bra på, och där man ofta kan stöta på alldeles lysande gatumusikanter- och sångare på broarna runt Seine.

"Zaz" (Play On CD 2010) är hennes självbetitlade debutalbum. Fullt av raka, enkla, charmiga, riviga visor med lite jazzig touch, som ändå följer en stark, fransk chanson-tradition, även om Zaz låter mera kaxig än passionerad.

Albumet har renderat flera framgångsrika singlar, även om vi inte har hört mycket av dem här i Sverige. Själv hittade jag Zaz av en ren slump. Skivan spelades på NK:s skivavdelning (ett av få ställen i Stockholm där man fortfarande kan köpa skivor att tala om). jag blev charmad av Zaz direkthet, och naturligtvis av det faktum att hon sjöng på franska. Fast jag inte kan franska.

"Les passants" och "Je veux" öppnar. Sedan följer "Le long de la route", "La fée", "Prends garde à ta langue" och ytterligare en handfull spår. Sångerna är ganska snarlika i karaktär. Men unga Zaz har en entusiasm och en friskhet som charmar och kickar uppåt. Sådant räcker långt.

Betyg: ***

EN HELT ANNAN SIDA AV TOM JONES

Det här är verkligen ett annorlunda drag - för att vara Tom Jones. Med "Praise and Blame" (Island CD 2010) blev den gamle Tjuren allvarlig. Gick tillbaka till sina rötter. Hittade tillbaka till den gospel, soul, blues och ballad där han en gång hittade vägen in i musiken.

Sedan blev det helt andra saker. Den präktige underhållaren, den sexige "Tjuren från Wales" som fick damerna att skrika och kasta trosor. Den Las Vegas-kitschige gladpopsångaren som framträdde i smoking på lyxiga nattklubbar och fick stora framgångar, framför allt i slutet av 60-talet.

Men en sak kunde ingen ta ifrån honom - RÖSTEN. Man kan skratta åt hans flirtande playboy-roller, som en musikens James Bond. Lika brittisk, fast han kom från gruvjobbarfamilj i Wales. Men hans starka, mycket maskulina och vackert klangrika röst kan spräcka glas som vilken operasångare som helst. Därför kunde han bygga upp en Wagner-lik dramatik i just en Bond-låt, temat till "Thunderball" ("Åskbollen").

Under sin långa fortsatta karriär har han delvis försökt skaka av sig sin popkitschiga image. Försökt bli mer hip och uppdaterad. Ibland har det gått rätt bra (hans funkiga version av Princes "Kiss" 1988), ibland mindre bra (den underskattade "Carrying a torch" i samarbete med Van Morrison 1991) och för det mesta sådär (Talking Heads "Burning down the house" ihop med The Cardigans 1999). Men riktigt accepterad inom rockvärlden har han aldrig blivit.

Kanske inte förrän nu. "Praise and Blame" fick bra kritik och väckte förvåning när den kom. Här känns Tom Jones faktiskt helt och sant äkta. Avskalad, sparsmakad, med passion för de uråldriga sånger han med stora kärlek valt fram. Och det är verkligen ingen insmickrande hållning. Här kommer hans stora, själfulla barytonröst helt till sin rätt.

Första sången är inte alls så gammal. Det är Bob Dylans "What good am I?", med en naken självrannsakan. Vackra ballader med andliga övertoner är också "Did trouble me" och "Nobody's fault but miine". I skarp kontrast är de bluesfläskiga "Strange things" av Sister Rosetta Tharpe och "Buning hell" av John Lee Hooker.

Det är rått och brutalt, och det är stillsamt, varmt  innerligt om vartannat. Det är bara att gratulera gamle Tom Jones, vid denna platta 70 år gammal, för att han äntligen kanske har hittat hem musikaliskt, efter en del underliga kliv genom åren. Booker T Joes (från Booker T & The MG's") är en av många musiker på "Praise and Blame", och jag tror säkert att vännen Van Morrison finns med åtminstone som inspiratör någonstans i bakgrunden.

Vi såg faktiskt Tom Jones live året efter. Jag, Eva och vår dotter Malin såg honom i en bra konsert på Sofiero slott i Helsingborg en ljum augustikväll. Det var en rätt märklig upplevelse. Den ålderstiga publiken (vi var nog yngst) hade säkert skyhöga förväntningar på den Las Vegas-kitsch ("Delilah", "It's not unusual") som han säkert var tvungen att leverera. Men själv sjöng han helst de tunga bitarna från "Praise and Blame", som inte den stora publiken kände igen. Det hela blev en kluvenhet som i sig blev ett kreativt spänningsfält. Där fick Tom Jones helt intakta röst spela ut. Och där kunde han charma genom att sympatiskt nog bara vara sig själv.

Betyg: ****