EN HELT ANNAN SIDA AV TOM JONES

Det här är verkligen ett annorlunda drag - för att vara Tom Jones. Med "Praise and Blame" (Island CD 2010) blev den gamle Tjuren allvarlig. Gick tillbaka till sina rötter. Hittade tillbaka till den gospel, soul, blues och ballad där han en gång hittade vägen in i musiken.

Sedan blev det helt andra saker. Den präktige underhållaren, den sexige "Tjuren från Wales" som fick damerna att skrika och kasta trosor. Den Las Vegas-kitschige gladpopsångaren som framträdde i smoking på lyxiga nattklubbar och fick stora framgångar, framför allt i slutet av 60-talet.

Men en sak kunde ingen ta ifrån honom - RÖSTEN. Man kan skratta åt hans flirtande playboy-roller, som en musikens James Bond. Lika brittisk, fast han kom från gruvjobbarfamilj i Wales. Men hans starka, mycket maskulina och vackert klangrika röst kan spräcka glas som vilken operasångare som helst. Därför kunde han bygga upp en Wagner-lik dramatik i just en Bond-låt, temat till "Thunderball" ("Åskbollen").

Under sin långa fortsatta karriär har han delvis försökt skaka av sig sin popkitschiga image. Försökt bli mer hip och uppdaterad. Ibland har det gått rätt bra (hans funkiga version av Princes "Kiss" 1988), ibland mindre bra (den underskattade "Carrying a torch" i samarbete med Van Morrison 1991) och för det mesta sådär (Talking Heads "Burning down the house" ihop med The Cardigans 1999). Men riktigt accepterad inom rockvärlden har han aldrig blivit.

Kanske inte förrän nu. "Praise and Blame" fick bra kritik och väckte förvåning när den kom. Här känns Tom Jones faktiskt helt och sant äkta. Avskalad, sparsmakad, med passion för de uråldriga sånger han med stora kärlek valt fram. Och det är verkligen ingen insmickrande hållning. Här kommer hans stora, själfulla barytonröst helt till sin rätt.

Första sången är inte alls så gammal. Det är Bob Dylans "What good am I?", med en naken självrannsakan. Vackra ballader med andliga övertoner är också "Did trouble me" och "Nobody's fault but miine". I skarp kontrast är de bluesfläskiga "Strange things" av Sister Rosetta Tharpe och "Buning hell" av John Lee Hooker.

Det är rått och brutalt, och det är stillsamt, varmt  innerligt om vartannat. Det är bara att gratulera gamle Tom Jones, vid denna platta 70 år gammal, för att han äntligen kanske har hittat hem musikaliskt, efter en del underliga kliv genom åren. Booker T Joes (från Booker T & The MG's") är en av många musiker på "Praise and Blame", och jag tror säkert att vännen Van Morrison finns med åtminstone som inspiratör någonstans i bakgrunden.

Vi såg faktiskt Tom Jones live året efter. Jag, Eva och vår dotter Malin såg honom i en bra konsert på Sofiero slott i Helsingborg en ljum augustikväll. Det var en rätt märklig upplevelse. Den ålderstiga publiken (vi var nog yngst) hade säkert skyhöga förväntningar på den Las Vegas-kitsch ("Delilah", "It's not unusual") som han säkert var tvungen att leverera. Men själv sjöng han helst de tunga bitarna från "Praise and Blame", som inte den stora publiken kände igen. Det hela blev en kluvenhet som i sig blev ett kreativt spänningsfält. Där fick Tom Jones helt intakta röst spela ut. Och där kunde han charma genom att sympatiskt nog bara vara sig själv.

Betyg: ****