BENNY I DEN SVENSKA FOLKMYLLAN

För det första : Jag tycker om bilden. Valet av omslagsfoto. Det totalt alldagliga anslaget av en grå vardag från var som helst, när som helst. Det kunde vara ett kort från ett gammalt familjealbum. 

Det kunde vara från min barndoms Filborna, Vasatorp, någonstans vid "Gubbaparken" i utkanten av Helsingborg. På 60-talet ännu en lantlig idyll. Men förmodligen är det nytaget i svart/vitt.

Det spelar egentligen ingen roll. Det förmedlar i all sin anspråkslöshet ett naket vemod. Det finns något väldigt sympatiskt över Benny Andersson både som musiker, skapare och person. Han har en ödmjukhet, orubbad av berömmelse, som man bara måste tycka om. 

Hans konstnärliga utveckling är super-intressant. Jag har för min del mera intim relation med gamla, kära Hep Stars (liksom med mina gamla idoler Hootenanny Singers där Björn var med) på 60-talet, än med ABBA. Jag har den största respekten för ABBA, hela deras storhetsperiod och mäktiga rad av hits. Men jag var inte inne på ABBA på 70-talet och har därför ingen personlig relation till dem. (Däremot fick jag ofta försvara ABBA i mina egna proggkretsar på den tiden, i de löjliga, onödiga motsättningar som rådde då).

Björn och Benny har sedan gått sina egna vägar, med storverken "Chess" och "Kristina från Duvemåla". Jag är verkligen ingen fan av musikaler, men vi såg "Duvemåla" på Cirkus i Stockholm nu nyligen, i september 2015, och föll pladask. Det här var av en annan dimension än min bild av musikaler, på en annan nivå. Det var storartat. Med en historia som har något viktigt att säga.

Och Bennys solokarriär har gått in på mycket intressanta vägar. Från den nykomponerade folkmusik han skapat ihop med bl.a. Orsa Spelmän, går spåren in på den folkhemska väg i svart/vitt som ses på omslaget ovan. Benny Anderssons Orkester är en kombo som tar avstamp i gammal, svenska danbanemusik och folkparks-tradition. För mig som älskar gamla Ulla Billquist, valser, Brandelius och grammofon-charmörer på stenkaka träffar Benny helt rätt. Dessutom finns ju folkmusiken inhyst. Hela Orsa Spelmän ingår i orkestern.

"Benny Anderssons Orkester" (Mono Music CD 2001) är den första i en lyckosam serie skivor med detta suveräna kapell. Jag gillar just orkesterformen. Här finns dragspel (regissören Lars Rudolfsson), bastuba, fioler, klarinett och mycket annat - men allt garanterat akustiskt. Mitt i sitter Benny vid flygeln, som en gammaldags kapellmästare. Som refrängsångerska medverkar Helen Sjöholm, på denna första skiva bara på två låtar, "Vår sista dans", en 40-tals-skimrande slowfox, och visan "Lätt som en sommarfjäril". Allt annat är instrumentalt.

Jag är väldigt svag för hela det här konceptet. Bennys stora kapell på inalles 16 musiker lyser av spelglädje och lust. Allt i en nygammal populärmusik som man trodde knappt fanns längre. Men Benny trollar fram de rena melodierna med säker hand. Bland enskilda spår finns här folkmusik-doftande "Hardangervidda" och "Sneseglar'n". Min egen favorit ""Cirkus Finemang" är slingrande klurighet i samma anda som Lars Hollmer och Samla. "Laureen" är en dekadent saxofon-jazz. Och så, Bennys magiska filmmusik till Roy Anderssons "Sånger från Andra Våningen". En härlig, trivsam och mycket musikalisk brygd.

Betyg: ****

TITIYO GOES ROCK

"Come Along" (WEA Superstudio CD 2001) med Titiyo är ett album som bars upp av en veritabel hit. Kanske hennes största singelhit någonsin. Låten var samskriven av Peter Svensson i The Cardigans och Jocke Berg i Kent.

En bra och säker hitlåt, med Titiyos ljusa sångröst och en fräsigt glidande slide-gitarr à la amerikansk country-rock. Detta var Titiyos fjärde album. Fler hade det inte blivit på elva år.

Hon är en av Sveriges absolut bästa sångerskor, men har kanske inte alltid haft låtmaterial eller gjort album som riktigt matchat hennes varma, personliga röst och säkra frasering. På "Come Along" vidgar hon stilutrymmet och orienterar sig bort från den uppdaterade soul och r'n'b som hon ändå odlade så lyckat på debut albumet "Titiyo" (1990) och den täta men något enformiga "This is Titiyo" (1993).

Nu går hon in i rockmarkerna. Låter de vinande gitarrerna och Bowie-klangerna ackompanjera en radiovänlig, tillbakalutad rock. Herrar Berg och Svensson har skrivit alla låtarna. På gott och ont. Berg och hans grupp Kent har en speciell, utmejslad låtskrivarstil med lång, monotona melodilinjer som jag har väldigt svårt för.

Skivans övriga låtar är t.ex. "Love has left your eyes", "Show", "I see good in people", "Time" och "1989". Fint hantverk, väl framfört, proffsigt producerat. Samtidigt kan det bli något monotont över både låtarna och hela albumet, som gör att jag inte riktigt tänder till. Känns som en sådan där skivan som trots all hänger uppe på en inledande hitlåt, för att sedan flyta ut i något ganska jämntjockt. Men bra sjunger Titiyo alltid. Bara synd att hon blivit så överstylad på omslagsfotot. 

Betyg: ***

MERA FRÅN HOTELLBAREN I PARIS

Vi fortsätter inom den diffusa electronica-grenen som produceras i Paris på 2000-talet. Mera av den lounge- och triphop-musik som presenteras i en rad skivor knutna till det famösa Hotel Costes i hjärtat av staden vid Seine.

Detta är "Hotel Costes 4", eller "Hotel Costes Quatre" (Wigwam remix-saml. CD 2001) i en serie som började 1999 och tycktes forstätta i det oändliga. Kanske pågår den fortfarande, jag vet inte.

Denna gången finns ett personnamn på samlingen. Stepháne Pompougnac, DJ:n och musikmästern på hotellet, står som exekutör. Den tidigare i serien jag tagit upp här, "Hotel Costes 1" står sorterad som enbart "diverse artister".

Den här är bättre. Volym fyra är riktigt lyckad i sin förföriska mix av drömmande, rytmiska, hypnotiskt monotona musikstycken och bandloopar som glider in i och ut ur varandra, med ett välvalt urval av soft jazz, Latin (speciellt Brazil), sensuella röster, easy listening och en smula soul.

Bland de 14 bidragande artister som mixats känner jag bara igen tango-gruppen Gotan Project, som jag skrev om alldeles nyss. Deras "Epoca" dyker upp här, hämtad från just det albumet "La Revancha del Tango". I övrigt är såväl Variety Lab, Duplex Inx, Imada, Scott Grooves, Major Boys, Doctor Rockit och Orbient okända combos för mig.

Spåren har titlar som "London in the rain", "Granada", "Playground de Brazil", "Sous le Soleil" och "Café de Flore". Det hör till genre-karaktären att det finns något anonymt och gåtfullt över själva spåren. Men vad gör det - i det här fallet. 

Musiken fungerar. Liksom t.ex. "Buddha Bar"-serien blev hela den franska "Hotel Costes"-serien en veritabel, internationell succé. Många skulle säkert avfärda det som skvalmusik. Och skvalmusik är det. Behaglig att spela i bakgrunden i hotellobbyn, på restaurangen eller i baren. Men kan man godta det så är det alldeles utmärkt tilltalande skvalmusik. "Hotel Costes Quatre", rekommenderas.

Betyg : ****

TANGO MÖTER MODERN ELECTRONICA

Det här ar verkligen ett spännande och lite oväntat möte. Jag hade upptäckt en (för mig) lite diffus, fransk musikgenre med electronica, fusioner och spännande musikblandningar. 

Dels det enastående spännande jazzfusion-projektet St Germain, som jag hörde via min vän och kollega Michael Holst. Dels med de mera abstrakta "Hotel Costes"-skivorna som jag stötte på av en slump.

I den vevan upptäckte jag också (jag minns inte hur) den mång-kulturella tango-fusion-gruppen Gotan Project. Och här är det verkligen en grupp som spelar, om än rätt flexibel.

"La Revancha del Tango" (XL Recordings CD 2001) är deras debut-album. Vilka är de? En handfulla musiker och en sångerska bosatta och stationerade i Paris. Några av dem kommer från Argentina. Andra vad jag vet bördiga från Spanien, Schweiz och Frankrike. Men där är mina uppgifter osäkra. "GOTAN" är helt enkelt bokstäverna i TANGO omkastade.

Det är en fascinerande musik som presenteras. Den genuina tango-traditionen så som den skapades av maestron Astor Piazzolla är gripande i sig. Här rullar dragspelen (eller bandoneonerna) fram över ett tjockt groove av bas och slagverk, medan electronican gör sig påmind i form av olika viskande, pratande röster som mixas ut och in i loopar. 

Det är raffinerat svängigt, melodiöst. Efter de inledande numren "Queremos Paz" och "Epoca" följer så en överraskning. "Chungas' Revenge", komponerad av Frank Zappa och titellåt på hans album från 1970. Då en svulstigt böljande improvisation med Ian Underwwood på elektrisk altsax, förstärkt med mycket wah-wah. Nu ett tungt rullande spel för dragspel och trummor, med inflikad mansröst på bruten engelska. Det är mer än "bara" en cover. Det är att omsluta sig en komposition till en helt egen tondräkt.

Sångerska, som jag tyvärr inte vet namnet på, sjunger på spanska med nerv och känsla i "Una Musica Brutal" . Ytterligare några spår, med tydlig förankring i Buenos Aires, är temat till "Last Tango in Paris" av argentinske tenorsaxofonisten Gato Barbieri, och avslutande "Vuelvo al Sur" av maestron och nestorn Astor Piazzolla.

I övrigt är det egna kompositioner. Men hela albumet är enhetligt i sin mycket speciella stilblandning. Kalla det tango, världsmusik, fusion, electronica eller vad ni vill. Det spelar ingen roll. Gotan Project är en enastående upplevelse på skiva. Live har gruppen gästan Stockholm och spelat som ett stort band i Filadelfia-kyrkan någon gång på 2000-talet. Det missade jag förstås. Men enligt Mikael Katzeff och andra besökare ska de ha varit fantastiska.

Betyg: *****

"SERIÖSA" FLÄSK-KVARTETTEN GRÄVER DJUPARE

Makalösa och gränslösa Fläskkvartetten har sedan sin debut på 80-talet alltid odlat sin helt egen musik. Fyra elstråkar med slagverk har skapat groteska ljudskulpturer, hårdsvängande industrirock och den skiraste skönhet man kan tänka sig.

I stora drag kan man ändå se två olika linjer i deras spännande diskografi. Dels albumen som lutar mot rock, punk, heavy metal osv. Det är de där sångaren Freddie Wadling och eventuellt ytterligare gäst-vokalister medverkar.

Å andra sidan är det de instrumentala albumen, fyllda av en mera abstrakt avantgarde som ofta också haft sin plats på teater eller som filmmusik. Här har både funnits en närhet till Anton Webern, Moondog och ofta olika etniska landskap. Och där hittar vi detta album, "Love Go" (Primal Music CD 2000).

Det är en av Fläskets absolut bästa skivor, fast den kanske var för marig för att hitta en större publik. Många hade dessutom vant sig vid kombon med Wadling och hade kanske lite svårt att ta en genremässigt obestämt musik med visst tuggmotstånd. Tyvärr riskerar ett sådant opus att ramla mellan stolarna. Inte tagen riktigt på allvar inom den seriösa musiken, men för svår för rockdiggarna.

"Love Go" med "Flesh Quartet" är en utmärkt brygd av hela 17 kortare, instrumentala spår. Oftast i vilsamma tempi. Stråkarna glider fram likt filmiska tablåer. Vacker, avspänt, som i "NSMS" och "Lave". Eller oroväckande och pockande, som i den elektriskt gnistrande "Jilli Jilli". Ett nummer som bryter av är "Antila", där jazzmusikern Goran Kajfes gästspelar på mjuk trumpet à la Miles Davis "cool jazz"-period. 

17 spår blir kanske lite mastigt här. Men det är ingen tvekan om att Fläskkvartetten (eller Flesh Quartet) här gjort ett av sina allra finaste och mest essensfulla album någonsin. Gränslöst är bara förnamnet.

Betyg: ****  

OLLE LJUNGSTRÖM ÖVERTYGAR IGEN

2000 var året när Håkan Hellström slog igenom som solo-artist med "Känn Ingen Sorg För Mej, Göteborg". Överallt Håkan Hellström. Och det har det varit sedan dess. Jag kan uppskatta Hellström som person, scenartist och förvaltare av en svensk visskatt. Men inte som sångare eller låtmakare. Har aldrig riktigt tänt på hans musik, hur mycket jag än hade velat.

Detta apropå Olle Ljungström. Säkert dumt att ställa de två emot varandra. Båda begåvade, på olika sätt och med olika personligheter. Men jag kan inte komma ifrån det ändå.

Här framme på sitt femte utmärkta solo-album var Olle Ljungström fortfarande en "doldis". En hipp figur som främst var en angelägenhet för yngre kulturfolk i Stockholms innerstad. Var han för "knepig" för ett folkligt genombrott, som han borde förtjänat? 

Detta är "En Apa Som Liknar Dig" (Telegram CD 2000). Och vid denna tid tycktes Olle bara bli bättre och bättre. I den inledande mycket sorgliga och mycket vackra "Kaffe och en cigarett", skapar han stor poesi i sin skildring av ett apatiskt tillstånd. Och detta till en omedelbar popmelodi som går direkt till hjärtat.

Därefter titelsången "En apa som liknar dig". En mäktig, snabb popsång. Som alltid med Olles osvikliga sinne för fina melodier. Och han har aldrig sjungit så bra som här. Han sjunger till och med ut ordentligt, till en bärande stråksektion. "Sthlm, Sthlm" är en lakomisk skildring av storstaden "Guds utvalda stad / när nå'n är ledsen, / nå'n är mördad / och nå'n är bara glad". Flera tragikomiskt illusionslösa sånger, lika melankoliskt ömsinta följer, som "Med eller utan". Till slut bryts illusionen när Olle utmanar Ebba Grön i en punkigt överstyrd, störig gitarrlåt med titeln "Jag är ung och kåt".

"En Apa Som Liknar Dig" blev kulmen på Olle Ljungströms bästa, mest kreativa och nyskapande songwriter-period. Han hade börjat trevande (efter Reeperbahn-epoken) med den självbetitlade solodebuten 1993, följd av den bättre men något malande "Världens Räddaste Man" 1994. Så - med den mera poppiga "Tack" 1995 var han framme och helt i hamn. Därefter de båda helt fulländade "Det Stora Kalaset" 1998 och så denna "En Apa som Liknar Mig" 2000.

Därefter vet jag inte vad som hände. Det är ingen hemlighet att Olle suttit fast i gamla, romantiska konstnärsmyter. Han har dragits med svåra drogproblem och allmänt dålig hälsa. Den följande skivan "Synthesizer" (2002) var ett platt fall. Därefter följde ett oroväckande uppehåll. Comebacken "Sju" (2009) var en fruktansvärd, skräpig punkskiva. En skiva som definitivt inte är i min smak.

När han sedan 2012 dök upp i TV4:s "Så Mycket Bättre" visade han sig vara i mycket skröpligt skick. Den rockmyts-attityd man trodde han odlat som en spännande klädsel visade sig vara sann och destruktiv. Det var tråkigt att det var i denna tunna skepnad han till slut blev en kändis för svenska folket. Låt oss hoppas på nya krafter. För Olle Ljungström är en av Sveriges mest bästa, mest unika sångpoeter genom tiderna. Lyssna bara på denna, "En Apa Som Liknar Dig".

Betyg: *****