BENNY I DEN SVENSKA FOLKMYLLAN

För det första : Jag tycker om bilden. Valet av omslagsfoto. Det totalt alldagliga anslaget av en grå vardag från var som helst, när som helst. Det kunde vara ett kort från ett gammalt familjealbum. 

Det kunde vara från min barndoms Filborna, Vasatorp, någonstans vid "Gubbaparken" i utkanten av Helsingborg. På 60-talet ännu en lantlig idyll. Men förmodligen är det nytaget i svart/vitt.

Det spelar egentligen ingen roll. Det förmedlar i all sin anspråkslöshet ett naket vemod. Det finns något väldigt sympatiskt över Benny Andersson både som musiker, skapare och person. Han har en ödmjukhet, orubbad av berömmelse, som man bara måste tycka om. 

Hans konstnärliga utveckling är super-intressant. Jag har för min del mera intim relation med gamla, kära Hep Stars (liksom med mina gamla idoler Hootenanny Singers där Björn var med) på 60-talet, än med ABBA. Jag har den största respekten för ABBA, hela deras storhetsperiod och mäktiga rad av hits. Men jag var inte inne på ABBA på 70-talet och har därför ingen personlig relation till dem. (Däremot fick jag ofta försvara ABBA i mina egna proggkretsar på den tiden, i de löjliga, onödiga motsättningar som rådde då).

Björn och Benny har sedan gått sina egna vägar, med storverken "Chess" och "Kristina från Duvemåla". Jag är verkligen ingen fan av musikaler, men vi såg "Duvemåla" på Cirkus i Stockholm nu nyligen, i september 2015, och föll pladask. Det här var av en annan dimension än min bild av musikaler, på en annan nivå. Det var storartat. Med en historia som har något viktigt att säga.

Och Bennys solokarriär har gått in på mycket intressanta vägar. Från den nykomponerade folkmusik han skapat ihop med bl.a. Orsa Spelmän, går spåren in på den folkhemska väg i svart/vitt som ses på omslaget ovan. Benny Anderssons Orkester är en kombo som tar avstamp i gammal, svenska danbanemusik och folkparks-tradition. För mig som älskar gamla Ulla Billquist, valser, Brandelius och grammofon-charmörer på stenkaka träffar Benny helt rätt. Dessutom finns ju folkmusiken inhyst. Hela Orsa Spelmän ingår i orkestern.

"Benny Anderssons Orkester" (Mono Music CD 2001) är den första i en lyckosam serie skivor med detta suveräna kapell. Jag gillar just orkesterformen. Här finns dragspel (regissören Lars Rudolfsson), bastuba, fioler, klarinett och mycket annat - men allt garanterat akustiskt. Mitt i sitter Benny vid flygeln, som en gammaldags kapellmästare. Som refrängsångerska medverkar Helen Sjöholm, på denna första skiva bara på två låtar, "Vår sista dans", en 40-tals-skimrande slowfox, och visan "Lätt som en sommarfjäril". Allt annat är instrumentalt.

Jag är väldigt svag för hela det här konceptet. Bennys stora kapell på inalles 16 musiker lyser av spelglädje och lust. Allt i en nygammal populärmusik som man trodde knappt fanns längre. Men Benny trollar fram de rena melodierna med säker hand. Bland enskilda spår finns här folkmusik-doftande "Hardangervidda" och "Sneseglar'n". Min egen favorit ""Cirkus Finemang" är slingrande klurighet i samma anda som Lars Hollmer och Samla. "Laureen" är en dekadent saxofon-jazz. Och så, Bennys magiska filmmusik till Roy Anderssons "Sånger från Andra Våningen". En härlig, trivsam och mycket musikalisk brygd.

Betyg: ****