"SERIÖSA" FLÄSK-KVARTETTEN GRÄVER DJUPARE

Makalösa och gränslösa Fläskkvartetten har sedan sin debut på 80-talet alltid odlat sin helt egen musik. Fyra elstråkar med slagverk har skapat groteska ljudskulpturer, hårdsvängande industrirock och den skiraste skönhet man kan tänka sig.

I stora drag kan man ändå se två olika linjer i deras spännande diskografi. Dels albumen som lutar mot rock, punk, heavy metal osv. Det är de där sångaren Freddie Wadling och eventuellt ytterligare gäst-vokalister medverkar.

Å andra sidan är det de instrumentala albumen, fyllda av en mera abstrakt avantgarde som ofta också haft sin plats på teater eller som filmmusik. Här har både funnits en närhet till Anton Webern, Moondog och ofta olika etniska landskap. Och där hittar vi detta album, "Love Go" (Primal Music CD 2000).

Det är en av Fläskets absolut bästa skivor, fast den kanske var för marig för att hitta en större publik. Många hade dessutom vant sig vid kombon med Wadling och hade kanske lite svårt att ta en genremässigt obestämt musik med visst tuggmotstånd. Tyvärr riskerar ett sådant opus att ramla mellan stolarna. Inte tagen riktigt på allvar inom den seriösa musiken, men för svår för rockdiggarna.

"Love Go" med "Flesh Quartet" är en utmärkt brygd av hela 17 kortare, instrumentala spår. Oftast i vilsamma tempi. Stråkarna glider fram likt filmiska tablåer. Vacker, avspänt, som i "NSMS" och "Lave". Eller oroväckande och pockande, som i den elektriskt gnistrande "Jilli Jilli". Ett nummer som bryter av är "Antila", där jazzmusikern Goran Kajfes gästspelar på mjuk trumpet à la Miles Davis "cool jazz"-period. 

17 spår blir kanske lite mastigt här. Men det är ingen tvekan om att Fläskkvartetten (eller Flesh Quartet) här gjort ett av sina allra finaste och mest essensfulla album någonsin. Gränslöst är bara förnamnet.

Betyg: ****