GOTT NYTT ÅR !
ÅRETS ÅRETS 2014

Sedvanlig lista vid årets slut innan skålen och fyrverkerierna. En liten sammanfattning innan den numerära övergången.

Årets musikalbum: Leonard Cohen - "Popular Problems"
Årets svenska musikalbum: Sven-Bertil Taube - "Hommage"
(årets två bästa skivor gjorda av två 80-åringar, båda födda 1934. Respekt! )
Årets svenska jazzalbum: Sani Gamedze - "Colour me over"
Årets svenska film: Michael Marcemain / Klas Östergren - "Gentlemen"
Årets TV-serie: Jill Johnson - "Jills Veranda", SVT
Årets TV-dramaserie: Sissela Kyle - "Fröken Frimans krig", SVT
Årets TV-dokumentär: Kristina Lindström - "Astrid", SVT
Årets svenska roman: Lena Andersson - "Utan personligt ansvar"
Årets kultursnackis: Hugo Rask
Årets konstutställning: Nils von Dardel, Moderna Museet
Årets teater: Rikard Wolff - "Karl Gerhard", Stockholms Stadsteater
Årets musikdramatik: Puccini - "Madame Butterfly", Kungl. Operan
Årets konsert: Verk av unga Andrea Tarrodi, Sjostakovitj o Tjajkovskij, med Daniel Blendulf, Jakob Koranyi o Kungl. Filharmonikerna, Stockholms Konserthus
Årets rockkonsert: The Magic Numbers, Debaser Medis
Årets händelse: Decemberöverenskommelsen
Årets politiska mörker: SD
Årets hjälte: Malala
Årets idrottshjälte: Abeba Aregawi
Årets studentspex: Matilda i Fadderiet, teknologiska fakultetet, Linköpings universitet
Årets resor: Fuerteventura, La Rochelle (franska Atlantkusten)
Årets saknade: Malik Bendjelloul (har ännu inte fattat det)
Årets saknade (musik): Alice Babs, Pete Seeger, Greta Eriksson, Jack Bruce
Årets saknade (aktörer): Ingvar Kjellson, Kim Anderzon, Brasse Brännström
Årets framtidsvyer: Finnboda Varv 2017

FLICKOR BESJUNGNA AV SVENSKA POPARTISTER

"Flickor, Flickor, Flickor" (MNW saml.-CD 1991)med olika flicknamn som tema, med diverse svenska popartister var en trevlig samling från MNW. Jag som vid denna tid hade så svårt med övergången från LP (vinyl) till CD (nu är det tvärtom, jag har svårt med övergången FRÅN CD, till - vadå?). Men en av fördelarna med CD-vågen runt 1991 var just de här antologierna som droppade fram.

MNW hade sedan länge kastat sin gamla progg-stämpel. Nu var etiketten mera en pigg leverantör av rätt bra, ny, svensk pop. Peter LeMarc var storsäljaren. Han medverkar också här, med en version av Bellmans "Ulla min Ulla". Det är ingen av sångens större tolkningar och ingen av LeMarcs större insjungningar. Men ändå godkänd.

Den flicka som däremot lyser starkast på denna samling heter Annelie. Det är "Vakna nu, Annelie" med Magnus Johansson (1991). Denna underbart livsbejakade, medryckande naivistiska folkpop inleder skivan och knockar alla med sin charm och omedelbarhet. Magnus Johansson sjunger med sprittande glädje. Mats Bengtsson (från Gutta Perka, Llongo och Wilmer X) på svängigt dragspel och Jesper Lindberg på banjo ger fin folkrock-färg åt sången.

Också Eldkvarn har ett sällsynt lyckat spår med "Madeleine, jag kommer hem" (1991) med sin flyktiga text och proffsigt säkra saxofon-rock. Lasse Tennander sjunger om "Lisa, Lisa" (1990) med samma Springsteen-idiom. Tennander gör ett liknande flyktigt poesisvep över Söders höjder och fångar tiden. "Går förbi Katarina, bara murar och aska kvar /  Ser en kvinna lägga blommor på Cornelis grav." (Katarina kyrka hade nyligen brunnit ner då).

Det mesta övriga är mest artister och flicktitlar som inte intresserar mig ("Marias visa" med Toni Holgersson, "Isabelle" med Björn Afzelius, "Erika" med Freda' osv). "Sara" med Mauro Scocco är en låt jag aldrig har klarat av, och "Katta Strof" med Just D har jag på eget album. Så toppas då det hela med Benny Andersson och "Födelsedagsvals till Mona" (1987) som en trevlig pralin på det hela.

En rätt ojämn historia egentligen alltså. Men samlingen som sådan är sympatisk. Omslaget kul (här bara på nödtorftig bild). Flicknamnstemat lite fyndigt. Och, som sagt, man återkommer gärna till den charmiga inledningen, "Vakna nu, Annelie" med Magnus Johansson. Vart tog han vägen sedan?

Betyg: ***

UPPMÄRKSAMMAD COMEBACK AV ÄLSKADE MONICA Z

Jag älskar Monica Zetterlund. Hon är och var en av mina absoluta favoritartister, en av mina 5-10 allra främsta. Fantastisk som sångerska, underbar som människa, rolig som skådis och revyartist.

Tre av hennes skivalbum är sådana som jag vill ta med till en öde ö ("Ah Monica" = "Sakta vi går genom stan", 1962, "Sweet Georgie Fame", 1967, "Monica / Monica" 1971). Och därtill hennes ovärderliga insatser i sex Hasse & Tage-revyer och två Povel-revyer.

Men hennes egen skivkatalog är ojämn, minst sagt ojämn. Och som artist upplevde hon verkligen varje decennium som väsensskilda. På 1950-talet ung, lovande jazzstjärna. Ännu inte riktigt blommad men ett löfte om spännande framtid. På 1960-talet firade hon stora triumfer - skivor, sånghits på svenska, samarbeten med Hasse & Tage, Povel, Beppe likväl som med Georg Riedel, Carl-Axel Dominique som med Bill Evans. Hon var en medial stjärna i rampljuset och framgångarna var omedelbara.

På 1970-talet var hon mera ojämn på skiva, men utvecklades starkt som seriös skådespelerska, bland annat i Jan Troells Utvandrar-svit och i flera TV-serier. Sedan kom motgångarna. Under 1980-talet var hon till större delen inaktiv. Tunga år med sjukdom och dryckenskap. De få skivor och framträdanden hon gjorde då är tyvärr inget man kan rekommendera.

Så - på 1990-talet blev Monica Z (som hon nu kallades) en ärrad men djupt respekterad veteran som fick en ny renässans. Hennes nu så spröda, begränsade röst tycktes träffa en ton och hon sålde på nytt skivor till en, ofta, yngre publik som också beundrade Eva Dahlgren och Lisa Nilsson.

Och då handlar det mycket om just denna CD (för nu var vi inne i CD-eran), "Varsamt" (RCA-BMG CD/LP 1991). Producerad av Peter R Ericson, och med en repertoar som både tog vara på hennes gamla kvaliteter och samtidigt hittade ett uppdaterat sound.

Framför allt sången "Under vinrankan" från detta album blev en ofta spelad radiohit. Med en bärande melodi (Ericson) och ett luftigt arrangemang (Björn J:son Lindh på flöjt), en helt surrealistisk text och med coda-sång på portugisiska bar sången en mystik och skönhet som träffade helt rätt då, och som bar fram Monicas åldrade värdighet.

Och jag önskar att jag kunde älska denna skiva lika mycket. Men, jag skäms för att säga det, men Monicas röst håller inte i övrigt. Det bär inte fram den värdighet jag har så stor respekt för. Repertoaren (bland annat några sånger av Mikael Wiehe) och ett mera konventionellt urval som "Cavatina" blir tråkigt och livlöst. Jag älskar Monica, men inte på den här skivan.

Betyg: **

JUST D:S GENIALA HIPHOP PÅ SVENSKA

Jo visst. Leila K, Papa Dee, Rob'n Raz och Dr Alban var först med hiphop i Sverige. Men Just D var de första som översatte hela konceptet till svenska.

De kombinerade hiphop med en lång svensk poptradition av klurighet och ordfantasi. En tradition med Pugh, Mikael Ramel, Dag Vag, Torsson, Docenterna, Wilmer X m.fl. som i sin tur pekade ännu längre tillbaka - mot Owe Thörnqvist, Povel Ramel, Thore Skogman och Sven-Ingvars.

När Just de döpte sitt andra album till "Svenska Ord" (Telegram CD/LP 1991) så var det en dubbel dedikation. Dels givetvis en anspelning på Hasse & Tage och deras gamla produktionsbolag. Dels en markering att det här var ny musik - av snitt De La Soul, A Tribe Called Quest och Beastie Boys - men med svenska samplingar och avancerad rimkonst på svenska. Det var helt klart nyskapande.

Debuten "1 Steg Bak å 2 Steg Fram" från året innan (1990) satte stilen och varumärket för Just D. Men där saknades riktiga hitlåtar. Med "Svenska Ord" tog trio ett nytt steg fullt ut. Det är det bästa av de fem fullängdsalbum som gruppen skulle göra.

Härifrån blev "Relalalalaxa" en stor radiohit. En fräck hiphop med samlad, vass jazztrumpet (av Bengt-Arne Wallin) och en pumpande, skrotig rytm och en spefull text om att bara gå runt och koppla av. Omedelbar, fräck, rolig och en svensk klassiker. Också "Hur E D möjligt?" är betagande. En snyggt gjord, nästan snudd på romantisk raplåt om oväntad förälskelse i vardagen.

Just D, med de tre medlemmarna Pedda P (Peder Ernerot), Gurra G (Gustave Lund) och Doktor C (Wille Crafoord) axlar väl sin slyngelaktiga, pojkbusiga attityd med låtar om sprit ("Bos") och sex, eller snarare om kondomer ("Gummihat"). Men de riktigt geniala numren, som ger detta album en speciell guldkant, är två andra.

Dels "Svenska Ord 2", den rap-låt där de avhandlar själva språket. Det språkliga ekvilibrismen. En  meta-rap, där de på ett briljant sätt uttrycker själva glädjen i att gräva i den svenska sång- och litteraturskatten och göra smarta rim av. Låter det för akademiskt? Inte alls. Just D har sin humor och sitt flyhänta tempo som svänger.

Det andra mästerverket heter "Vår Atari", inlett med sköna looparna "ErumeGurraG?". "Vår Atari" är den snabba berättelsen om just deras Atari, ett samplingprogram och ett smidigt redskap för "en ny musik för en ny publik". Också där med skönt sväng och en smarthet som samtidigt har en välgörande glimt i ögat.

Betyg: *****

PUGH, HANTVERKAREN

Pugh Rogefeldt skapade som alla vet fanatstiska album i begynnelsen. Inte minst en av tidernas bästa debut, "Ja, dä ä dä" (1969), men även de lika nyskapande "Pughish" (1970) och "Hollywood" (1972).

Sedan fortsatta Pugh sitt segertåg som en säker svensk rocker, på klassisker som "Bolla och rulla" och live-dubbeln "Ett steg till". Men jag får medge att jag redan där tappade honom någon gång där.

Pughs 1980-tal blev en lite svajig resa med diskohits som gav en ny publik, låtar på engelska och konstig vikingarock som gav ingen publik. Men någonstans i höjd med Cornelis-hyllningen "Den flygande holländaren" (1988) hände något. Pugh träffade rätt igen (redan med det självbetitlade och rätt förbisedda albumet 1986). Och runt 1990 var succén med Grymlings ett faktum. Ett slags svenskt The Traveling Wilburys.

"Människors hantverk" (WEA CD/LP 1991) kom i den vevan. Ett sympatiskt, föga märkligt album.
Tio melodiösa rockvisor av det snitt som Pugh är så bra på. "Ingenting är ingenting" och den riviga "Volvojärnet", med sin roliga text ("...för mycket rap i kanalen..."). Medan "Bröllopsklockor" har fin ton av svensk folkrock. En bra popskiva, helt enkelt. Lite överskuggad i det stora utbudet vid den tiden. Pugh som sedan dess har bott på Gotland och ägnat sig åt hantverk. Och en gedigen musikalisk hantverkare är han.

Betyg: ***

LEMARC - FRÅN TROLLHÄTTAN TILL STOCKHOLM

Och det här är Peter LeMarcs storverk. "Sången dom Spelar när Filmen är Slut" (MNW CD/LP 1991), ett helgjutet album av en finslipad låtskrivare som här är närmast fulländat sitt uttryck.

Vi drar låtlistan. En första tagning av "Evelina", stillsam med naket piano, sätter an tonen av sensibilitet. Titelsången "Sången dom spelar när filmen är slut" är snabbare, men med samma känslighet i skildringen av ett kärlekspar.

"Säg som det är" och "Evelina", eftertänksamma rockballader med den air av Van Morrison som LeMarc säkert fått jämföras med till leda. Men det är negativt alls, för hos båda dessa skapare genomstrålas sångerna av det starkt personliga avtrycket.

I de metaforiska "Båten över" och "Ditt öppna fönster" stegras känsligheten ytterligare i sin teckning av ett barns känslighet. Och i den senare faller jag naturligtvis pladask för raden "Jag har hört stormklockor slå i Helsingborg..." LeMarcs fina skiva hittills är som att läsa en poesisamling. Och musiken är följsam, med bl.a. medlemmar från Eldkvarn.

Sedan bryts förtrollninge för ett ögonblick. Eller stämningen varieras, om man så vill. Tre lite snabbare låtar drar mer åt det banala. De är "Nonsomdu", "Är det därför jag älskar dig så?" (i duett med Lisa Nilsson), och skivans hitlåt, "Ett av dom sätt (som jag älskar dig på)". Den blev omtyckt och låg länge på Svensktoppen, men jag tycker den väger lätt i jämförelse med hans andra sånger.

Så plötsligt händer det något. Omslag till "Gråt". Här är det allvar som berör igen. "Gråt" har en kompromisslöst ärlig text som handlar om just det. En soulmättad musik med blödande Hammond-orgel som rullar. Det är starkt. Det är mycket starkt.

"Little Wille John" har med all rätt blivit en riktig LeMarc-klassiker. En rikigt ruffig kärleksskröna om en förbjuden relation. "Hon bodde på fel sida älven / vid Stallbackens bilfabrik......" Här låter - ja förlåt, nu måste jag säga det - här låter Peter LeMarc med Van Morrison än Van Morrison själv. Och det är sagt i positiv mening, i någon slag famlande i associationer. Det är liv och nerv i varje ord i den sorgliga berättelsen ("De sa' hon var missanpassad...."). I slutet brister LeMarc ut i riktigt bluestalk.

Så kommer avslutningen. "Drivved". Den är det finaste Peter LeMarc har gjort. Någonsin. Tre verser sparsmakad centrallyrik om sorg, sårbarhet och kärlek. Perspektivet skiftar från "stan där jag är född" (Trollhättan) till "stan där jag bor nu" (Stockholm). Ann-Sofie Söderqvist spelar fin trumpet där. En avslutning som känns och stannar kvar länge.

Betyg: *****

EN BLEKT BLONDINS HJÄRTA

Med "En Blekt Blondins Hjärta" (Record Station CD/LP 1991) fick Eva Dahlgren ett rejält genombrott som folkkär och brett respekterad artist.

Hon hade gått den långa vägen, från lite vilsen vissångerska i Melodifestivalen 1979, via mörka, starkt personliga songwriter-skivor som en "djuping" med trogen, växande publik. Vackra balladen "Ängeln i rummet" (1989) öppnade upp och väl inne på 90-talet blev "En Blekt Blondins Hjärta" rena segertåget.

Det är en poetisk, mångfacetterad men i grunden ljus skiva, lika livsbejakande som det snyggt fotograferade och designade konvolutet. "Vem tänder stjärnorna?" blev välförtjänt den stora hiten. "Så många kvinnor som jag spelat / men aldrig gjort det bra". Bästa spåret är ändå den skugglikt gåtfulla "Kom och håll om mig", med en markerad mediumrytm och ett stråk-arrangemang där stråkarna ligger med en lätt fördröjning och kommenterar orden i sången. Det är mycket raffinerat.

Spännande är också upplägget i inledande "Jag är Gud". En repetitiv, rytmisk klangmatta med fanfarlika sekvenser och samplade applåder. Paljetten får mig att direkt associera till Weather Report och deras gamla fusionlåt "Nubian sundance", som jag älskar. Är det en slum? Om det är en medveten referens (förmodligen för icke-kreddig och dold för de flesta) så blir åtminstone jag helt lycklig. 

De sparsmakade balladerna "Lev nu" och "Guldlock" är andra fina stunder. Allt är reflekterande, långsamt, sensuellt och skapat med stor konstnärlig integritet. Anders Glenmark har producerat. De tidiga Eva Dahlgren-albumen hade jag haft lite svårt för. Hennes återhållsamhet och sävliga tempi. Här öppnar hon upp på ett helt annat sätt. Hennes bästa album.

Betyg: ****