PUGH, HANTVERKAREN

Pugh Rogefeldt skapade som alla vet fanatstiska album i begynnelsen. Inte minst en av tidernas bästa debut, "Ja, dä ä dä" (1969), men även de lika nyskapande "Pughish" (1970) och "Hollywood" (1972).

Sedan fortsatta Pugh sitt segertåg som en säker svensk rocker, på klassisker som "Bolla och rulla" och live-dubbeln "Ett steg till". Men jag får medge att jag redan där tappade honom någon gång där.

Pughs 1980-tal blev en lite svajig resa med diskohits som gav en ny publik, låtar på engelska och konstig vikingarock som gav ingen publik. Men någonstans i höjd med Cornelis-hyllningen "Den flygande holländaren" (1988) hände något. Pugh träffade rätt igen (redan med det självbetitlade och rätt förbisedda albumet 1986). Och runt 1990 var succén med Grymlings ett faktum. Ett slags svenskt The Traveling Wilburys.

"Människors hantverk" (WEA CD/LP 1991) kom i den vevan. Ett sympatiskt, föga märkligt album.
Tio melodiösa rockvisor av det snitt som Pugh är så bra på. "Ingenting är ingenting" och den riviga "Volvojärnet", med sin roliga text ("...för mycket rap i kanalen..."). Medan "Bröllopsklockor" har fin ton av svensk folkrock. En bra popskiva, helt enkelt. Lite överskuggad i det stora utbudet vid den tiden. Pugh som sedan dess har bott på Gotland och ägnat sig åt hantverk. Och en gedigen musikalisk hantverkare är han.

Betyg: ***