LEMARC - FRÅN TROLLHÄTTAN TILL STOCKHOLM

Och det här är Peter LeMarcs storverk. "Sången dom Spelar när Filmen är Slut" (MNW CD/LP 1991), ett helgjutet album av en finslipad låtskrivare som här är närmast fulländat sitt uttryck.

Vi drar låtlistan. En första tagning av "Evelina", stillsam med naket piano, sätter an tonen av sensibilitet. Titelsången "Sången dom spelar när filmen är slut" är snabbare, men med samma känslighet i skildringen av ett kärlekspar.

"Säg som det är" och "Evelina", eftertänksamma rockballader med den air av Van Morrison som LeMarc säkert fått jämföras med till leda. Men det är negativt alls, för hos båda dessa skapare genomstrålas sångerna av det starkt personliga avtrycket.

I de metaforiska "Båten över" och "Ditt öppna fönster" stegras känsligheten ytterligare i sin teckning av ett barns känslighet. Och i den senare faller jag naturligtvis pladask för raden "Jag har hört stormklockor slå i Helsingborg..." LeMarcs fina skiva hittills är som att läsa en poesisamling. Och musiken är följsam, med bl.a. medlemmar från Eldkvarn.

Sedan bryts förtrollninge för ett ögonblick. Eller stämningen varieras, om man så vill. Tre lite snabbare låtar drar mer åt det banala. De är "Nonsomdu", "Är det därför jag älskar dig så?" (i duett med Lisa Nilsson), och skivans hitlåt, "Ett av dom sätt (som jag älskar dig på)". Den blev omtyckt och låg länge på Svensktoppen, men jag tycker den väger lätt i jämförelse med hans andra sånger.

Så plötsligt händer det något. Omslag till "Gråt". Här är det allvar som berör igen. "Gråt" har en kompromisslöst ärlig text som handlar om just det. En soulmättad musik med blödande Hammond-orgel som rullar. Det är starkt. Det är mycket starkt.

"Little Wille John" har med all rätt blivit en riktig LeMarc-klassiker. En rikigt ruffig kärleksskröna om en förbjuden relation. "Hon bodde på fel sida älven / vid Stallbackens bilfabrik......" Här låter - ja förlåt, nu måste jag säga det - här låter Peter LeMarc med Van Morrison än Van Morrison själv. Och det är sagt i positiv mening, i någon slag famlande i associationer. Det är liv och nerv i varje ord i den sorgliga berättelsen ("De sa' hon var missanpassad...."). I slutet brister LeMarc ut i riktigt bluestalk.

Så kommer avslutningen. "Drivved". Den är det finaste Peter LeMarc har gjort. Någonsin. Tre verser sparsmakad centrallyrik om sorg, sårbarhet och kärlek. Perspektivet skiftar från "stan där jag är född" (Trollhättan) till "stan där jag bor nu" (Stockholm). Ann-Sofie Söderqvist spelar fin trumpet där. En avslutning som känns och stannar kvar länge.

Betyg: *****