UPPMÄRKSAMMAD COMEBACK AV ÄLSKADE MONICA Z

Jag älskar Monica Zetterlund. Hon är och var en av mina absoluta favoritartister, en av mina 5-10 allra främsta. Fantastisk som sångerska, underbar som människa, rolig som skådis och revyartist.

Tre av hennes skivalbum är sådana som jag vill ta med till en öde ö ("Ah Monica" = "Sakta vi går genom stan", 1962, "Sweet Georgie Fame", 1967, "Monica / Monica" 1971). Och därtill hennes ovärderliga insatser i sex Hasse & Tage-revyer och två Povel-revyer.

Men hennes egen skivkatalog är ojämn, minst sagt ojämn. Och som artist upplevde hon verkligen varje decennium som väsensskilda. På 1950-talet ung, lovande jazzstjärna. Ännu inte riktigt blommad men ett löfte om spännande framtid. På 1960-talet firade hon stora triumfer - skivor, sånghits på svenska, samarbeten med Hasse & Tage, Povel, Beppe likväl som med Georg Riedel, Carl-Axel Dominique som med Bill Evans. Hon var en medial stjärna i rampljuset och framgångarna var omedelbara.

På 1970-talet var hon mera ojämn på skiva, men utvecklades starkt som seriös skådespelerska, bland annat i Jan Troells Utvandrar-svit och i flera TV-serier. Sedan kom motgångarna. Under 1980-talet var hon till större delen inaktiv. Tunga år med sjukdom och dryckenskap. De få skivor och framträdanden hon gjorde då är tyvärr inget man kan rekommendera.

Så - på 1990-talet blev Monica Z (som hon nu kallades) en ärrad men djupt respekterad veteran som fick en ny renässans. Hennes nu så spröda, begränsade röst tycktes träffa en ton och hon sålde på nytt skivor till en, ofta, yngre publik som också beundrade Eva Dahlgren och Lisa Nilsson.

Och då handlar det mycket om just denna CD (för nu var vi inne i CD-eran), "Varsamt" (RCA-BMG CD/LP 1991). Producerad av Peter R Ericson, och med en repertoar som både tog vara på hennes gamla kvaliteter och samtidigt hittade ett uppdaterat sound.

Framför allt sången "Under vinrankan" från detta album blev en ofta spelad radiohit. Med en bärande melodi (Ericson) och ett luftigt arrangemang (Björn J:son Lindh på flöjt), en helt surrealistisk text och med coda-sång på portugisiska bar sången en mystik och skönhet som träffade helt rätt då, och som bar fram Monicas åldrade värdighet.

Och jag önskar att jag kunde älska denna skiva lika mycket. Men, jag skäms för att säga det, men Monicas röst håller inte i övrigt. Det bär inte fram den värdighet jag har så stor respekt för. Repertoaren (bland annat några sånger av Mikael Wiehe) och ett mera konventionellt urval som "Cavatina" blir tråkigt och livlöst. Jag älskar Monica, men inte på den här skivan.

Betyg: **