SOLFLÖJT 30 ÅR SENARE

Åsikterna gick isär om flöjtisten Gunilla von Bahr, när hon var som mest aktiv, på 1970-talet. Å ena sidan var hon populär och sålde mycket skivor med romantisk förpackning, inte minst i "Solflöjt"-serien.

Å andra sidan var hon rätt kritiserad i musiker-kretsar. En del menade att hon inte alls var så vass musiker, utan mest hårdlanserades av sin mans skivbolag BIS. Så hörs t.ex. tydliga flåsljud i hennes fraseringar, något som är tabu för en flöjtist.

När jag nu långt senare hör "Solflöjt" (BIS, omredigerade CD-utgåvan 1987) är förväntningarna låga. Då slås jag av en stillhet och ett allvar i tolkningarna som faktiskt är tilltalande. Versionen av den förr så utjatade "Albinonis Adagio" (som visade sig vara skriven av musikforskaren Remo Giazotto, inte alls på 1700-talet utan på 1950-talet!) har en värdighet. Glucks "Dans på de saligas ängder" ur "Orfeus och Eurydike" är riktigt lyckad. Och kombinationen med nyare snökristaller som Carl Nielsens "Dimman lättar" och inte minst Claude Debussys undersköna, korta "Syrinx" för soloflöjt ger urvalet personlig färg. Men CD-ugåvan är alltså gammal och ljudet låter inte helt bra.

Betyg: ***

ETT BAKVERK ATT PLOCKA UR

Det är lätt att skratta åt en sådan här utgåva. "101 Classics : The Best Loved Classical Melodies" (Naxos 8CD-saml.box 2008). Titeln borgar inte för många trovärdighetspoäng. Inte heller volymernas underrubriker som "The Great Waltzes", "The Romantic Piano", "Adagio - music for relaxing" osv.

Och visst är urvalet på de 101 spåren populärt och fegt hållet. Från romantik till senromantik. Ingen modernism, inget avvikande. Men med detta förbehåll är denna samling faktiskt inte helt tokig. Här finns russin att plocka ur bakverket. Och det för en billigt pris.

Själv hoppar jag över massor här, men plockar gärna ut en del barockstycken av Händel, Vivaldi och Telemann. Äntligen hittar jag nu Schuberts Militärmarsch i C-dur (tomteparaden i Kalle Anka på julafton, ni vet). Blir som barn på nytt i Johann Strauss d.y. "An der schönen blauen Donau". Hör hits av R Strauss, Orff och Rodrigo. Smetanas "Moldau" i en inte helt oäven tolkning.

Och av de 8 CD:na är en "Opera highlights", med Verdi, Puccini, Bizet och annat urval snarlikt "Opera Classics"-EMI-skivan nyss nämnd i spalten. Men som alltid på Naxos genomgående med mindre kände artister. Det innebär alls inte dåligt.

Betyg: ***

NÄR JUSSI FYLLDE 100 ÅR

Denna samlings-CD "Jussi Björling Anniversary" (Naxos 2011) gavs ut till minnet av att Jussi (1911-1960) skulle fyllt 100 år förra året. Det är en alldeles utmärkt skiva. En värdig hyllning. Snyggt designat omslag dessutom.

Här får man helhetsbilden av Jussi. BÅDE världstenoren operasångaren. Och den älskade som sjung populära visor här hemma, fosterländska sånger såväl som julsånger. Och t.o.m. operettsångaren. Sådant som annars brukar sorteras på olika Jussi-samlingar.

Här är välvalda arior av Giuseppe Verdi, Georges Bizet och Giaccomo Puccini ("Nessun Dorma" igen förstås). Liksom de obligatoriska "Till havs!", "Land du välsignade" och Adams julsång. Och så befirande att faktiskt få höra "Du är min hela värld" ur "Leendets land". Operett, en numera utdöd konstart. Mina gamla föräldrar kunde inte önskat det bättre om de levt.

Betyg: ****

PAVAROTTI FYLLER PÅ...

Mäster Luciano Pavarotti fyller på med mera skön operasång. I huvudsak med italienare förstås. Verdi, Puccini, Mascagni, Donizetti och andra romantiker. Höjdpunkter ur "Rigoletto", "La Traviata", "La Bohème" och, förstås, "Nessun Dorma" ur "Turandot".

Däremot hoppar jag gärna över när han ger sig in på Frank Sinatra och liknande. Här alltså från denna antologi "Pavarotti Greatest Hits" (Decca saml.-2CD 1997). En av många Pavarotti-utgåvor med snarlika titlar. Får därför medge en viss osäkerhet när det gäller vilken Pavarotti-samling det egentligen är som gäller för min del.

Betyg: ***

OCH NU BLIR DET OPERA ....

Den här blev sent omsider min verkliga ingång till opera. Och här är det sång så det förslår. Välkända världsstjärnor som Luciano Pavarotti, Victoria de los Angeles, Nicolai Gedda, Maria Callas, Placido Domingo m.fl.

Samlings-CD:n "Opera, the most unforgettable opera classics ever" (EMI 1995) är ett veritabelt smörgåsbord av hits. Och det är utsökt tilltalande. Opera gör sig bra i "hits", om man som jag inte är professionell nog att orka med hela föreställningar.

Här är arior av Giuseppe Verdi (ur "Rigoletto", "La traviata" m.m.), Giacomo Puccini (ur "La Bohème", "Madame Butterfly" m.m.), George Bizet (ur "Carmen" förstås), Mascagni, Delibes och många andra. Mozarts koloraturvirtosa "Nattens drottning" ur "Trollflöjten". Och till sist - Puccinis paradnummer "Nessun dorma" ur postuma "Turandot". I den bästa versionen jag hört, med tenoren José Carreras, och där körpartiet är med. Det är underskönt, ljuvligt.

Betyg: ****

WAGNERS OPERAUVERTYRER

Hade länge spärrar mot opera. Dels för de väldiga formaten. Dels mot allt galande. Och så var det för mycket kristallkronor. Jag har med god marginal kommit över det där nu. Galandet älskar jag. Finns det något mer maxat uttrycksfullt än operasångare?

På denna skiva finns inget galande. Det är instrumentala uvertyrer och andra orkesteravsnitt. Wagner var inte för måttlighet. De största, oöverträffade orkesterbesättningar. De galnaste uttrycken. De värsta scenuppsättningar. Speltider uttöjda till bristningsgränsen. Mest av allt.

Vill man kan man ta till sig och njuta av den överdådiga dramatiken. Dessa nio orkestersatser är åtminstone överskådliga. Uvertyr till "Den flygande holländaren", förspel till "Mästersångarna i Nürnberg", "Gudarnas intåg i Valhall" ur "Rhengulden" med mera. Georg Solti med Chicago Symphony Orchestra resp Wiener Philharmonikerna (Decca saml.-CD, inspelningar 1972-1987).

Betyg: ***

SUPERB CHOPIN-SAMLING

I Barcelona hittade jag äntligen den Chopin-samling jag sökte. En dubbel-CD där man hör både det förtätade dunklet i "Regndroppspreludiet", skönheten i "Fantasi-impromptu i ciss-moll", det förtvivlade ursinnet i "Revolutions-etyden" och den stolt grandiosa "Polonäs i Ass-dur". Varierat med "Minutvalsen" och andra bagateller som också hör till.

Skivor med pianomusik av Frédéric Chopin (1810-1849) brukar annars vara torrt systematiskt utgivna. Enbart alla valser, alla nocturner osv. Men det är just mångfalden som är så skön med Chopin och gör honom stor.

Sovjetfödde pianisten Vladimir Ashkenazy, mest verksam utfifrån Island och Schweiz. Samme pianist som tolkade Beethoven här i spalten nyss. Bättre Chopin kan det inte bli. "Essential Chopin" (Decca saml.-2CD 2003, med inspelningar 1975-85).

Betyg: *****

BERLIOZ - SYMPHONIE FANTASTIQUE

Jag påstår att "Symphonie Fantastique" (1830) av Hector Berlioz är världens första psykedeliska musik. Jo faktiskt. Hela symfonin utgår från ett opiumrus och dess hallucinationer. Det är programídén.

Ett rus fixerat vid en olycklig kärlekshistoria. Första satsen  "Drömmar, lidande" (tidstypiskt högromantikens epok). Därefter febrig dansbalsfantasi, naturscen med kusliga undertoner, hetsig krigsmarsch på väg till avrättning och sjuklig mardröm med tjutande häxor en valborgsnatt.

Allt är storhetsvansinnigt skapat för en jätteorkester utifrån ett stort ego. Men samtidigt så enastående formsäkert, vackert, brutalt mäktigt och lynnigt temperamentsfullt. Den franska februarirevolutionen 1830 ekar i bakgrunden.

"Symphonie Fantastique" är ett mästerverk och de stora dirigenternas och orkestrarnas slagnummer. En programsymfoni som tillhör mina absoluta favoritklassiker. Som bäst framförd t.ex. av brittiske  maestron Thomas Beecham och ORTF (franska radions symfoniorkester) i en inspelning från 1958 (här EMI CD 1987).

Betyg: *****

SCHUBERTS OFULLBORDADE

Herbert von Karajan dirigerar Berliner Philharmonikerna i Franz Schuberts Symfoni nr 8, h-moll, "den ofullbordade" (1822) och Felix Mendelssohns Symfoni nr 4, A-dur, "den italienska" (1833).

Präktigt idyllisk Biedermeiermusik från romantikens blomning. Men Schuberts korta symfoni har en vacker dramatik och ett känslomässigt djup som är oemotståndligt. Mendelssohn är inte min favorit, men hans italienska symfoni är ljus och oklanderlig.

Karajan var som bäst i denna naturlyriska musikepok, och med Berlinerfilharmonikerna på DG var han en institution. En i dubbel mening klassisk skiva. (Deutsche Grammophone, här troligen omslag från LP-version 1982).

Betyg: ***

BÄTTRE (BEST OF) SCHUBERT

Urvalet snarlikt förra. Det blir alltid vissa obligatoriska Schubert. Variationssatsen ur "Forellkvintetten", en sats ur "Ofullbordade" åttonde symfonin och ur femte, osv.

Men här finns alltså det saknade ministycket för piano, "Moment Musical" nr 3. En trudelutt på knappt 2 minuter. En liten oliv som gör hela anrättningen. En bagatell som är det bästa Schubert har skrivit.

Även här långa satser för stråkkvartett, bland dem "Döden och flickan". Lite konstigt med en Schubert-samling utan sång. Och inte heller här Militärmarsch C-dur som doftar julafton.
Naxos igen alltså (saml.-CD 1997).

Betyg: ***

NAXOS SCHUBERT ALBUM

En tonsättare som Franz Schubert (1797-1828) kan faktiskt komma väl till sin rätt på samlingsskivor. Hans mix av kammarmusik, småstycken för piano, sånger och enstaka symfonisatser blir med lätthet en riktigt trivsam buffé och ger dessutom ett rättvist porträtt av hans skapande.

Trots det är "The Naxos Schubert album" (Naxos saml.-CD 2010) inte särskilt lyckad. Med sällsynt tråkiga versioner av "Ave Maria" och "Erlkönig", med Impromptu nr 3 för piano istället för charmiga "Moment Musical" nr 3 (som jag förväxlade) och utan en hit som Militärmarsch i C-dur (ni vet, Kalle Anka på julafton...) känns den mest frustrerande.

Betyg: **

BEETHOVENS NIA

Här överger jag Karajan. För när det gäller Beethoven mäktiga avskedsverk och testamente, den storslagna Symfoni nr 9, d-moll, "Körsymfonin" eller "An die Freude" (1824), har den i mitt tycke aldrig gjorts bättre än med Leopold Stokowski och London Symphony Orchestra & Choir plus fem sångsolister, i denna inspelning från 1969. Här omslag från LP-utgåvan (Decca 1971) med fyrkanalsstereo.

Det var en utmaning att klämma in denna långa symfoni på en LP. De fyra första satserna har speltid på uppåt 14 minuter var (lite VÄL långa kan jag tycka). Men Beethoven var gammal, döv och kända döden nalkas. Han ville säga ALLT och därför blev formatet stort. Långsamma tredje satsen fick delas på hälften på LP så att man kunde byta sida. En plågsam kompromiss.

Sådana problem slapp man på CD. Inga avbrott och väl tilltagen speltid. Ja, det påstås t.o.m. att när japanska Sony utformade CD-skivan runt 1981-82 var det just Beethovens nia som fick sätta standard för speltiden (ca 80 minuter). Stokowskis fina Beethoven-nia gavs ut på CD 1989 av Decca, då med annat omslag. Som av en händelse året för murens fall.

Betyg: *****

BEETHOVENS SJUA & ÅTTA

Herbert von Karajan blev världens skividol på 1960-talet. Han hade ett lukrativt kontrakt med Deutsche Grammophone Gesällschaft. LP-skivan var ny och gav stora möjligheter. Tillsammans med Berliner Philharmonikerna spelade han in större delen av den klassiska reportoaren. Skivorna lanserades stort och Karajan fick stjärnstatus, trots (eller tack vare) sin omvittnat grymma framtoning.

Somliga menar att han fick FÖR stor status tack vare den hårdlanserade skivproduktionen. Om det kan man tycka olika. Men hans kompletta inspelning av Ludwig van Beethovens symfonier 1961-62 är verkligen storverk. Karajans häftiga temperament lockar kraft, brutalitet och skönhet åt gamle Luddes lika bångstyriga humör. Symfoni nr 7 i A-dur, med sitt ihärdiga rytmiska vevande, och den snarlika nr 8 i F-dur (båda från 1812-13) är här i lyckad kombination.

Betyg: ****

BEETHOVENS FEMMA & SEXA

Det här var porten, min öppning in i den klassiska musiken. Jag var 16 år, blyg tonåring och musikalisk sökare. Testade mig fram via olika avancerade rockgrupper. När min mor köpte en LP med Beethovens 5:a slog den knockout på mig. Här fanns all den dramatik, brutalitet, det djup och den skönhet som jag sökte.

Beethovens "Ödessymfoni", nr 5 i c-moll (1808). Många får tycka att den är sönderspelad. Det får stå för dem. Den är förmodligen världens mest kända symfoni. Så klar, så vinnande i sin förtvivlade kamp. Och ingen kan tolka den så bra som Herbert von Karajan med Berliner Philhamonikerna. Inspelad på Deutsche Grammophone 1962.

"Pastoralsymfonin", nr 6 i F-dur (också från 1808) är kontrasten. Lycklig, harmonisk, stärkande. Också den en fullträff, om än lite gäspig i de långsamma satserna. Inspelad på DG samma år, när Karajan klämde alla nio Beethoven-symfonierna i ett svep. Här i lyckosam kombination på en av många CD-utgåvor (Deutsche Grammophone).

Betyg: *****

BEETHOVENS PIANOSONATER

Ryskfödde Vladimir Ashkenazy är min favoritpianist (en av två). Jag får anledning att återkomma till honom. Så lyckosamt då med en inspelning med honom och Ludwig van Beethovens tre mest älskade och kända pianosonater.

Naturligtvis; "Månskenssonaten" i ciss-moll (1801), "Pathètique" i c-moll (1799) och "Appassionata" (1805). Beethoven grundlägger här definitivt romantiken som musikstil. Dessa tre passar också utmärkt ihop och utgör perfekt speltid för en skiva. Ett givet upplägg alltså.

Utförandet då? Oklandeligt perfekt, spirituellt och inspirerat av maestro Ashkenazy. Möjligen kunde ma önskat mer av mystik i "Månskenssonatens" spröda första sats. Här Decca-inspelningar från 1979. Återutgivna på CD i Virtuoso-serien (Decca 2011).

Betyg: ****

  

KARAJAN SVÄNGER RUNT I ORKESTERN

Men den här var inte helt lyckad. Jo, Herbert von Karajans tolkningar har jag inte mycket att invända mot. Men samlingen "Karajan conducts orchestral  favourites 1" (EMI saml-CD 1988) innehåller gamla inspelningar från stereoskivans barndom (1959-60). Nog var det en barnsjukdom av den tidens ljudteknik att lägga på kraftigt eko i stråkklangen på Mozarts "Eine kleine Nachtmusik" och Händels "Water music". Dessutom (antar jag) med större stråkstyrka än vad som föreskrivits. Det låter bara fel, fel fel.

Mera lyckat då för Berlioz och von Weber. Karajan var bäst på romantikens musik. Därför hade jag nog väntat mer av hans "Moldau" av Smetana. Annars är urvalet mångsidigt. Berliner Philharmonikerna spelar som vanligt.

Betyg: **