BEETHOVENS NIA

Här överger jag Karajan. För när det gäller Beethoven mäktiga avskedsverk och testamente, den storslagna Symfoni nr 9, d-moll, "Körsymfonin" eller "An die Freude" (1824), har den i mitt tycke aldrig gjorts bättre än med Leopold Stokowski och London Symphony Orchestra & Choir plus fem sångsolister, i denna inspelning från 1969. Här omslag från LP-utgåvan (Decca 1971) med fyrkanalsstereo.

Det var en utmaning att klämma in denna långa symfoni på en LP. De fyra första satserna har speltid på uppåt 14 minuter var (lite VÄL långa kan jag tycka). Men Beethoven var gammal, döv och kända döden nalkas. Han ville säga ALLT och därför blev formatet stort. Långsamma tredje satsen fick delas på hälften på LP så att man kunde byta sida. En plågsam kompromiss.

Sådana problem slapp man på CD. Inga avbrott och väl tilltagen speltid. Ja, det påstås t.o.m. att när japanska Sony utformade CD-skivan runt 1981-82 var det just Beethovens nia som fick sätta standard för speltiden (ca 80 minuter). Stokowskis fina Beethoven-nia gavs ut på CD 1989 av Decca, då med annat omslag. Som av en händelse året för murens fall.

Betyg: *****