SOLFLÖJT 30 ÅR SENARE

Åsikterna gick isär om flöjtisten Gunilla von Bahr, när hon var som mest aktiv, på 1970-talet. Å ena sidan var hon populär och sålde mycket skivor med romantisk förpackning, inte minst i "Solflöjt"-serien.

Å andra sidan var hon rätt kritiserad i musiker-kretsar. En del menade att hon inte alls var så vass musiker, utan mest hårdlanserades av sin mans skivbolag BIS. Så hörs t.ex. tydliga flåsljud i hennes fraseringar, något som är tabu för en flöjtist.

När jag nu långt senare hör "Solflöjt" (BIS, omredigerade CD-utgåvan 1987) är förväntningarna låga. Då slås jag av en stillhet och ett allvar i tolkningarna som faktiskt är tilltalande. Versionen av den förr så utjatade "Albinonis Adagio" (som visade sig vara skriven av musikforskaren Remo Giazotto, inte alls på 1700-talet utan på 1950-talet!) har en värdighet. Glucks "Dans på de saligas ängder" ur "Orfeus och Eurydike" är riktigt lyckad. Och kombinationen med nyare snökristaller som Carl Nielsens "Dimman lättar" och inte minst Claude Debussys undersköna, korta "Syrinx" för soloflöjt ger urvalet personlig färg. Men CD-ugåvan är alltså gammal och ljudet låter inte helt bra.

Betyg: ***