SCHLAGERFROSSA !!

Denna samlingen är bara helt underbar! "Så'nt är Livet : 48 Svenska Klassiker 1958-1971" (Diesel 2CD) med, som det heter, diverse artister. Svensktoppslåtar från det gyllene 60-talet. Siw Malmkvist, Lill Lindfors, Östen Warnerbring, Jan Malmsjö och många andra charmörer träder fram med en elegans eller en käckhet som träffar hjärtat hos alla som var med.

För själv satt jag vid transistorn och gillade Svensktoppen "i smyg" samtidigt som de mera hippa, hårda och psykedeliska Jimi Hendrix-låtarna förförde andra örat.

Den här schlagersamlingen är så himla utmärkt just som samling. Självklara klassiker som "Lyckliga gatan" med Anna-Lena Löfgren. Tidstypiska tidiga som Siwans "Flickor bak i bilen". Förföriskt eleganta som Svante Thuressons "Du ser en man" och Lill Lindfors "Hör min samba". Jönsiga nummer som Lasse Lönndahls & Towa Carsons "Visa mej hur man går hem", udda pärlor som Carli Tornehave" Hård stad", seriösa visor som Olle Adolphsons "Mitt eget land". Och annat som faller utanför svensktoppsramen, Nacka Skoglund, Den Rockande Samen och Little Gerhards "Den siste mohikanen" (den sistnämnda det enda lågvattensmärket i samlingen).

De flesta låtarna är översättningar av utländska original. Så var det ju då. Av Burt Bacharach, italienska eller tyska slagdängor, eller av tidens poplåtar. Bara festivalbidragen ("Banne mej"), visorna och några enstaka andra var original. Men det spelar ingen roll. Och visst kan man ha petiga invändningar. Nog hade man hellre hört snygga "En sommarvind" än fåniga "En röd blomma till en blond flicka" med Östen. Och hellre Jan Malmsjös "Om jag hade pengar" än något trams med Glenmarks. Men det gör inget. För denna samlingen har så tillräckligt mycket bra och roligt för att göra en på riktigt gott humör. Och det räcker långt.

MÅNLANDNING 40 ÅR !

Hansson & Karlsson - "Man at the moon" (Polydor LP 1969, bilden).

"Ground control to Major Tom" (David Bowie - "Space Oddity", 1969)

Vad mer kan man dra till med? Inatt för 40 år sedan stod jag ute i natten hos min svåger Leif och min syster i radhuset i Rydebäck. Skulle man se jordgubbarna röra sig där uppe?

Då som nu satt suveräne Bengt Feldreich i tv-rutan och kommenterade. Nu efteråt har det visat sig att allt inte gick fullt så perfekt som man gett sken av. Neil Armstrong och Buzz Aldrin förberedde landning på månens yta och såg hur Örnens dator navigerat på tok fel. De såg ner i en stor krater på månen!
(Källa: Claes Svahn, DN)

JAZZFESTIVALEN

Det här var ju öken. Vi chansade på en dag av Stockholm Jazz Festival 2009 och drog en riktig nitlott. Lördagen på Skeppsholmen kändes som en festivaldag utan entusiasm. Utan fest. Och utan jazz. Lördagens tema var tydligen r'n'b, vilket inte jag sett upp med. Så det blev en jazzfestival utan jazz.

När vi kom in öste Timbuktu och hans stora band för fullt. Timbuktu är beundransvärd för sitt högenergiska utspel. Han är väldigt sympatisk. Men ljudet var uselt. Bastrumma och bas gick ihop och blev ett muller som slog sönder alla nyanser. Dessutom fattar jag inte riktigt hur man kan ha en så stor sättning med blås och stor rytmsektion - med alla resurser det innebär - och inte göra mera av det.

Magdalena Konefal var en sångerska som mest kändes spänd i sitt uttryck. Stort band med tre blåsare som knappt utnyttjades och en trummis med fantasilöst hårdmarkerat 4/4. Och illa mixat ljud.

Tamla Motown-hyllningen med Jr Walker's All Star Band var ingen rolig upplevelse. De må vara hur erfarna och meriterade som helst som studiomusiker i Tamla-stallet. Men kavalkaden av Motown-hits och så den pliktskyldiga hyllningen till Michael Jackson(naturligtvis) blev ändå inte mycket mer än ett rätt mekaniskt cover-rabblande. Som min bloggkollega Anders Larsson uttryckte det: "Plötsligt förvandlades Skeppsholmen till en gigantisk finlandsfärja".


Först vid niotiden kom räddningen. När brasilianske sambasångaren (och fd kulturministern!) Gilberto Gil framträdde på Stora Scenen fick man en musikalisk upplevelse till livs. Med värme och med (faktiskt) bra ljudmix gungade Gils fint vävda melodier till ett rent gitarrband. Men då kom samtidigt regnet. Ha typiskt!

Så missade jag då de andra dagarnas Stanley Clarke, Sonny Rollins, Theresa Andersson, Nina Simone-hyllningen, Joss Stone och Erykah Badu. Men lördagen var, som sagt, en festivaldag utan feststämning på Jazzholmen. Dessutom borde ett av matstånden se upp med att sälja hamburgare med helt rött kött (halvråa). Ohygieniskt!
(Foto Gilberto Gil: Joar Jacobsson, Stockholm Jazz festival)

KAMPEMENTSBADET

Jag gillar verkligen att simma på Kampementsbadet på Gärdesfältet. Bassängen är inte stor. Den lär vara 25 m, men antingen är det en synvilla (liten bassäng på öppet fält) eller är den verkligen mindre. Och trångt blir det ofta. Mellan barnens plasksida och motionssimmarnas envishet uppstår ibland tysta irritationer. Och i smala, grunda motionsbanan inbördes uppstår ibland gnissel mellan oss långsamma bröstsimmare och någon crawlare som kräver plats.

Men allt det där gör ingenting. För jag älskar Kampe. Det är trivsamt - i all sin enkelhet. Underhållet med inventarier kunde vara bättre skött av Fritidsförvaltningen i Stockholms kommun. Men Kampe är mitt eget. Det har en personlig, avslappnad atmosfär och trevlig personal. Jag går mycket hellre till lilla Kampe än till stora, skrytiga Eriksdalsbadet på Söder. Kanske av geografiska, bekväma skäl. Men mest för att jag tycker om Kampe.

Kampementsbadet har i olika omgångar varit hotat av besparingar och kanske värre. Jag är beredd att försvara det i varje läge. Det är en oas, en tillflyktsort. Ödsliga juli-dagar går jag ofta från Radiohuset över fältet till Kampe efter jobb. Är det mörka moln på himlen gör det ingenting. Då är där lite folk. Att simma nästan ensam i bassängen på Gärdesfältet medan molnen tornar upp sig och man undrar om det ska bli regn - det finns mycket poesi i det.

Kampe i mitt hjärta. Call it "The Camp". Où "Le Campèmént". Simma 1000 m på 40 längder. Eller hur lång var det nu bassängen är?

SVENSK FILMHISTORIA PÅ STOCKHOLMS STADSMUSEUM

Missa inte den roliga och underhållande utställningen "I huvudrollen: Stockholm" på Stockholms Stadsmuseum (vid Slussen) om ni är i stan! Pågår hela 2009. Fritt inträde dessutom. Tänk att sådant finns på några museer fortfarande!

Här kan man se ett hundratal korta klipp från svenska långfilmer (och även tv-serier) från hela svenska filmhistorien. Samlade under rubriker; "farlig ungdom, kärlekens Stockholm, brottsplats Stockholm, högt och lågt i Stockholm, Stockholmsskildrare osv. Uppspelade i olika smårum med genuina biofåtöljer. Men oavsett infallsvinkel är det en aspekt som bär upp alla filmklippen: Stockholmsmiljöerna! Det är verkligen Stockholm i huvudrollen. Inga innehållsanalyser eller annat. Utan STADEN. Stockholm som hon utspelat sig i helt olika sammanhang och i olika tider. Och ämnet är tacksamt!

"Kungsgatan", "Körkarlen", "Sommaren med Monica", "Änglar, finns dom?", "Mannen på taket", "Adam och Eva" osv osv. Man skulle kunna rabbla filmklipp länge. Om någon vill klaga på "ytligt" med alla korta klipp så må det va hänt. Fram träder ändå Stockholm i huvudrollen som tema, och det är bara att njuta av rapsodierna. Utställningsidén är inte unik, men den är så beundransvärt väl genomförd här.

På samma utställning visas också stillbilder; pressbilder från Svenska Dagbladet från större delen av 1900-talet. Också den i högsta grad njutbar att se med sina dokumentära fotografier av hög kvalitet.

MILES FRANSKA TONER

Liksom många andra amerikanska jazzmusiker besökte Miles Davis gärna Paris på 1950-talet. Bland Paris bohemer, konstnärer och intelektuella dyrkades jazzen som konst. Jazzens coola trumpetare med solglasögon var helt i harmoni med franska poeter, konstnärer, existensialister, nya-vågen-tända filmregissörer, fotografer, vissångare, flummiga café-au-lait-sörplare och mera nergångna existenser i kvarteren runt Montmartre.

För många amerikanska jazzmusiker var det en konstnärlig frihet i exil. I USA härskade nöjesindustrin med dess kommersiella villkor och rasismens barriärer var kännbara. I Europa kunde deras musik gud ske lov bli tagen på allvar. Utan att bara betraktas som svår och konstig.

Miles var alltså en av dessa cool cats som hängde alltså mycket i Paris. Hade förhållande med Juliette Gréco. Gjorde musiken till filmen "Ascenseur pour l'echafaud" ("Hiss till galjen") av Louis Malle. Och han samarbetade med franske arrangören och kompositören Michel Legrand på dennes skiva "Legrand Jazz". En verkligt soft jazzskiva med klangsköna inspelningar som "Django" och "Nuages".

Båda dessa gamla, lite obskyra LP-album från 1958 finns nu återutgivna på CD: "Legrand Jazz" (Essential Jazz Classics, 2009) som jag hittade i stora skivvaruhuset FNAC i Barcelona. Perfekt sommarmusik!

MICHAEL JACKSONS DÖD

En vecka av mediauppståndelse kring Michael Jacksons tragiska död. Till en början berör det mig inte så mycket. Jag var aldrig någon fan av Michael Jackson. Han var ju skicklig och underbarn och genommusikalisk och otrolig dansare och allt så'nt där. Men allt skymdes av hans oerhört tragiska och konstiga liv. Alla plastikoperationer som bara gjorde honom mer och mer förstörd och måste tyda på identitetskris av enorma format. Jovisst, pressad uppväxt och övermäktiga krav osv.

Men hur kunde han vara en stor förebild och ikon för svarta när han samtidigt jobbade på att utplåna sin svarta hudfärg? Det förstod jag aldrig. Och hur kunde han spela på sex när han var närmast könlös? Jag fattade aldrig grejen med att se förbannad ut och ta sig i skrevet i dansnumren. Motsägelserna i hans person var många och inte glamorösa eller ens spännande.

Inte heller musikaliskt tände jag på Michael Jackson. Han var ju en hitmakare och sålde MASSOR. Men hans skivor var i mitt tycke så överlastade, så överproducerade. Det gäller inte minst "Bad" (Epic 1987, ovan). Producenten, den gamle jazzräven Quincy Jones tycks inte haft några hämningar att fläska på. Bara EN enda låt med Michael Jackson har jag verkligen gillat, "Black or white" (1991). Den är en säker soullåt.

På 1980-talet, under Jacksons storhetstid, gillade jag istället rivalen Prince. Han var fräck, vild, oberäknelig, snuskig och gjorde en tyngre soul och funk. Innan han också gled in i någon slags identitetskris ("The Symbol") och tjatig enformighet.

Men är jag helt oförstående inför Michael Jacksons storhet då? Jag minns 1980 när jag själv förtvivlat sörjde John Lennon. Hur illa berörd jag blev då av en del människor som bara var helt kallsinniga och likgiltiga inför Lennons fruktansvärda död.


("Forever Michael", Tamla Motown LP 1975)

Men extrainsatta minnesprogrammet "Så minns vi Michael Jackson" i SVT1 den 1 juli blev en aha-upplevelse. (Jaja, jag är partisk, jag vet..) Där såg man tidiga sångnummer med Jackson 5 och med ung Michael solo. Inte bara jobbiga underbarns-grejor (Tamla Motown var förtjusta i underbarn). Här såg vi hemska 70-talsdräkter. Men musiken den svängde. Här fanns glöd, här fanns entusiasm. Och unge Michael - han var ju SNYGG på den tiden!