MICHAEL JACKSONS DÖD
En vecka av mediauppståndelse kring Michael Jacksons tragiska död. Till en början berör det mig inte så mycket. Jag var aldrig någon fan av Michael Jackson. Han var ju skicklig och underbarn och genommusikalisk och otrolig dansare och allt så'nt där. Men allt skymdes av hans oerhört tragiska och konstiga liv. Alla plastikoperationer som bara gjorde honom mer och mer förstörd och måste tyda på identitetskris av enorma format. Jovisst, pressad uppväxt och övermäktiga krav osv.
Men hur kunde han vara en stor förebild och ikon för svarta när han samtidigt jobbade på att utplåna sin svarta hudfärg? Det förstod jag aldrig. Och hur kunde han spela på sex när han var närmast könlös? Jag fattade aldrig grejen med att se förbannad ut och ta sig i skrevet i dansnumren. Motsägelserna i hans person var många och inte glamorösa eller ens spännande.
Inte heller musikaliskt tände jag på Michael Jackson. Han var ju en hitmakare och sålde MASSOR. Men hans skivor var i mitt tycke så överlastade, så överproducerade. Det gäller inte minst "Bad" (Epic 1987, ovan). Producenten, den gamle jazzräven Quincy Jones tycks inte haft några hämningar att fläska på. Bara EN enda låt med Michael Jackson har jag verkligen gillat, "Black or white" (1991). Den är en säker soullåt.
På 1980-talet, under Jacksons storhetstid, gillade jag istället rivalen Prince. Han var fräck, vild, oberäknelig, snuskig och gjorde en tyngre soul och funk. Innan han också gled in i någon slags identitetskris ("The Symbol") och tjatig enformighet.
Men är jag helt oförstående inför Michael Jacksons storhet då? Jag minns 1980 när jag själv förtvivlat sörjde John Lennon. Hur illa berörd jag blev då av en del människor som bara var helt kallsinniga och likgiltiga inför Lennons fruktansvärda död.
("Forever Michael", Tamla Motown LP 1975)
Men extrainsatta minnesprogrammet "Så minns vi Michael Jackson" i SVT1 den 1 juli blev en aha-upplevelse. (Jaja, jag är partisk, jag vet..) Där såg man tidiga sångnummer med Jackson 5 och med ung Michael solo. Inte bara jobbiga underbarns-grejor (Tamla Motown var förtjusta i underbarn). Här såg vi hemska 70-talsdräkter. Men musiken den svängde. Här fanns glöd, här fanns entusiasm. Och unge Michael - han var ju SNYGG på den tiden!
posted by Bengt Lorentzon (Lorre) @ 2:54 em
4 Comments:
Hej Lorre! Jag delar dina åsikter till 99% angående salig MJ. Den kvarvarande procenten gäller för att jag alltid har gillat hans låtar, ända sedan han var liten plutt. Men han var klart bäst på 70- och 80-talen. Och videon med Thriller är verkligen något extra - så attans häftigt med alla dessa dansande spöken eller vad dom nu ska föreställa. Sen har han nog som sagt haft det jobbigt i sitt liv på många sätt, så jag önskar att han nu får vila i frid. Hans plötsliga död väckte förvåning, och ändå inte på något sätt. Qram, mada
Tänk om han bara fortsatt kämpa som han var. Snygg, framåt, kreativ. Utan sjutusen "skönhets"-operationer och konstiga identitetskriser.
Jag är väldigt svag för Billy Jean - den låten skulle vara med i mitt sommarpgrogram om jag skulle bli tillfrågad. :-)
Frågan är nu Bengt, vilka låtar skulle du ha med i ditt sommarprogram?
Oj! Skulle nog bli en mix 60-/70-talsrock, mycket Zappa, Olle Ljungström och så lite Cornelis o någon gammal fånig, antik schlager. Skulle nog inte välja Micke för nu blir allt bara för mycket (kvällstidningar osv). Men däremot gillade jag Prince på den tiden. Nu efteråt känns Prince lite tidbundet 80-tal.
Skicka en kommentar
<< Home