OCH HÄR ÄR 5 TILL!

Det här var upphetsande. Och dessutom blev de förra fem lite bleka till färgen. Ska man gå efter fräcka omslag också klämde jag snart till med min nästa kvintett i Facebook. "5 MORE albums that shaped me". Med The Creams chockrosa psykedelia i centrum.

The Beach Boys - "Pet Sounds" (Capitol 1966)
The Beatles - "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" (Parlophone 1967)
The Cream - "Disraeli Gears" (Reaction 1967)
Frank Zappa / The Mothers of Invention - "We're Only In It For The Money" (Verve-Bizarre 1968)
Frank Zappa & The Mothers - "One Size Fits All" (DiscReet 1975)

Det bör tilläggas att svenska skivor var mariga att hitta i quizzen. Hittade t.ex. en enda med omslag med Cornelis Vreeswijk, vilket var en brist. Får bli en egen lista, 5 bästa svenska.

5 SKIVOR SOM FORMADE MIG

Facebook är roligt. Bra sätt att hålla kontakt med gamla och nya vänner. Anspråkslöst kul för dagskommentarer om stort och smått. Och fullt av knäppa tävlingar och quizzar. En del helt flippiga, en del roliga och intagande.

Bland de senare finns bildspel om fem valfria omslag. "5 albums that shaped me", "5 best tv-shows", "5 movies that you will watch over and over again" osv. Naturligtvis kunde jag inte motstå. Här är mina först 5 album som shapade mig:

Frank Zappa / The Mothers of Invention - "Uncle Meat" (Reprise/Bizarre 1969)
Miles Davis - "Kind of blue" (CBS 1959)
Blood, Sweat & Tears - "Blood, Sweat & Tears" (CBS 1969)
The Beatles - "Abbey Road" (Apple 1969)
St Germain - "Tourist" (Blue Note 2000)

TJAJKOVSKIJS DÖDSSYMFONI

Hur kan sorg och tragik vara så vackert? Jag hör Pjotr Tjajkovskijs Symfoni nr 6, h-moll, "Pathétique", och blir lika gripen varje gång. Skriven i stort sett på hans dödsbädd. Olycklig av tunga depressioner av olevt liv i det som då kallades "förbjuden kärlek". Homosexualitet alltså, då föraktat och förbjudet. "Symphonie Pathétique" innehåller ett liv av längtan, förtvivlan, vrede, sorg - och musikalisk skönhet.

Den 16 minuter långa första satsen är tvådelad i tempo. Först en dov inledning i en djup kontrafagott. Därefter ett furiöst snabbt tempo, där trombonerna får vråla ut - verkligen vråla ut ångesten. Det är mäktigt grannt. Jo, faktiskt.

Andra satsen är en skenbar vals. Smäktande melodiös. Men det är en märklig vals. Lyssnar man noga hör man att den går i 5/4-takt. Tredje satsen är som en kraftfull, pampig final. Men Tjajkovskij luras. Det är inte slut än (fast publiken ibland tror det och börjar applådera där).

För sist kommer den långsamma fjärde satsen, "Adagio lamentoso". Den mest smärtsamt vackra musik som finns. Det är döden. Utslocknandet. Det enda och tunga gonggong-slaget är övertydligt.

Lyssna på Tjajkovskijs vackra sjätte symfoni "Pathétique" från 1893. Förslagsvis med Herbert von Karajan och Berlinerfilharmonikerna (Deutsche Grammophone (1964).

SKIVAFFÄRER

För sorgligt. Nu finns det snart inga skivbutiker längre. I Stockholm har flera småbutiker och flera Skivfönstret försvunnit snabbt de senaste 2-3 åren. Ja det senaste ÅRET. Ersatts av sminkbutiker och bh-affärer och telebutiker. I vintras lade NK ner sin stora, välsorterade skivavdelning. Och på Åhléns City har den tidigare matiga skivvåningen krympt till en dussinhandel i bokavdelningen. Där kan man hitta "Absolute music" och kanske "Mamma Mia", men inte mycket mer.

Men jag blev ändå bra snopen denna vecka när till och med jättelika MegaStore vid Sergels Torg ska upphöra. Se detta inslag i Kulturnyheterna, SVT, måndagen den 16 mars. Nu är det allvarligt med skivdöden. Mycket allvarligt.

Orsaken till skivdöden vet vi. Nerladdning. Nätbutiker. Skivan att hålla i handen är inte något bärande forum. Sällan något samlarobjekt. Ungdomar tänker i låtar, sällan i album. Så Gud bevare Pet Sounds på Skånegatan på Söder och Bengans i Göteborg och andra personliga vattenhål som ännu finns.

Det är alltför lätt att bli nostalgisk. Jag stod jämt på Hefoma och Strandqvists i Helsingborg och bläddrade bland tidens vinyler. Jefferson Airplane, Contact, International Harvester, The Vanilla Fudge. LP-omslaget som forum som skrek efter snygg, spännande design och mystik. Det är länge sedan nu.

Bild: En hyllning till gammaldags skivaffär: Van Morrison - "Down the road" (Universal CD 2002).

MALENA VANN!

Dagen efter den stora festen. Melodifestivalen 2009, finalen i Globen. Jag är nöjd med utgången. Malena Ernman är en värdig vinnare. "La voix" är en halvkitchig operatechno, men Malena bär upp den storartad med sin häftiga mezzosopran. Jag gillar ju Malena Ernman som artist och operasångerska, och har väl nu blivit smått förälskad i henne.

Hejade annars - som många andra - på Caroline af Ugglas och hennes fina soulballad "Snälla, snälla". Verklig känsla och annorlunda. Hade kanske blivit bakvänt för hennes rockidentitet att åka till Moskva och representera Sverige i Eurovision Song Contest. Det behövs inte för Caroline fick ett verkligt genombrott ändå och "Snälla" kommer att leva kvar och stå sig.

Måns Zelmerlöv var för fjunig, överlastad disco för min smak. Sarah Dawn Finer är underbar sångerska, men hennes låt var väl ändå ett sömnpiller. Alcazar framförde en fruktansvärd, grotesk 80-talsbastard som ligger mycket långt från mig. För väl att inte de vann. Och resten kan väl förfalla i glömska.

Petra Mede hade jag mycket, mycket svårt för i början. Hennes hysteriska svada hade varken finess eller värme och var framför allt inte rolig. Hon spottade på med elaka monologer och släppte inte fram de intervjuade många sekunder. Men hon skärpte till sig i Globen-finalen. Men heder åt Malena Ernman och Caroline af Ugglas!

SPIKE JONES

Lyssnade på Povel Ramel och hans gamla crazy-låt "Småfoglarne" från 1951. En näpen vals ("Mockingbird hill") som ska prisa fågellivet i naturen en tidig morgon, men istället blir en knäpp hädelse med förvrängda fågelnamn, infall av oljud och tutor och visslor.


Hörde därefter Frank Zappa vid tiden för "Apostrophe" (1974). Det slår mig hur mycket de påminner om varandra - tidiga Povel och Zappa. Jo, faktiskt. Samma sätt att kommentera berättelsen, avbryta sig själv med tillrop, knäppa läten, visslor, skrik. Hör när Zappa ironiserar över new-age-flummet i "Cosmik debris". Inte en textrad utan att någon trombon "stör", någon xylofonslinga avbryter och någon flippig röst skriker "Ooouuh".


Det finns en självklar länk. Både den unge Povel Ramel och Frank Zappa var inspirerade av samme förebild - Spike Jones (1911-1965). En amerikansk galenpanna som gick lös på 40-talet och begick skickliga lustmord både på tidens swingmode och på klassiska favoriter. Men visslor, tutor, pistolskott, skruvade röster och brölande tromboner "punkterade" han förebilderna och röjde runt i ett sjuhelvetes tempo. "Spike Jones murders them all". En typ av humor som var helt okänd i Sverige när Povel Ramel tog hit den och drabbade med "Itmah Hoohah" och "Den franska biljetten".

8 MARS - KVINNODAGEN

Nina Simone! Spelar alltid Nina Simone varje 8 mars. Och tycker Caroline af Ugglas var bäst, mest personlig, med en låt som stack ut i skvalet och bränner sig fast. "Snälla, snälla". "Please, please, please". Ännu bättre än Malena Ernman som är en fantastisk artist, men hade en halvkitchig låt.

8 mars - många aspekter. Tänker på förebilder, kämpar. Historiens tysta vardagshjältinnor. Som Elin Rolig (1785-1853). Elin Rolig är en av mina äldsta kända släktingar. Soldathustru i Småland under Finska kriget. Lärde sig tillverka klockor och försåg halva Småland med enkla vardagsklockor, för att försörja familjen då maken Olof Rolig var krigsskadad. Ryckte in som barnmorska, lärarinna och vid slakt. Hon var läskunnig - vilket var ovanligt på 1830-talets landsbygd. Elin Rolig, en riktigt häftig kvinna. Tyvärr existerar nog inget fotografi av henne.

EN FILM OM OLLE LJUNGSTRÖM

Den är både bra och beklämmande. Tala om konstnärsmyter! Tala om romantikens poeter (Shelley, Stagnelius, Rimbaud) och tala om rockromantikens självförbännande offer (Jim Morrison, Tim Buckley, Lundell)! Kasta bojorna. Lev utanför. Offra allt för konsten. Tänd på, känn utanförskapet och sträck dig till stjärnorna, dit inga 9-5-knegare har vett att se. Skapa den stora konsten även om det kostar liv och hälsa.

Samtidigt är Olle Ljungström så himla snäll, så himla sympatisk i all sin självupptagenhet. Inget cynisk Lennon eller Strindberg. Och i all sin tragiska, tilltufsade gestalt är han bara så bra, så charmig och så genial. Ni ska se filmen, "En film om Olle Ljungström" av Jacob Frössén (Story/SVT 2009).

MAMMA MIA & ABBA-KLUVENHET

Vi var över i London nyligen och fick biljetter till "Mamma Mia" på Prince of Wales Theatre vid Leicester Square. Naturligtvis måste man se ABBA-musikalen efter alla år av succé utan motstycke. Och naturligtvis var den bra. Charmig. Välgjord. Och självklart har jag sett filmen "Mamma Mia" och visst var den också bra och feel-good.

Ändå kan jag inte komma ifrån - ABBA berör mig inte. Musiken är slagkraftig och refrängstark och odödlig. Men den är ett slags allmängods som spelas överallt och MÅSTE älskas av alla. Det är rätt märkligt. När jag växte upp på det proggiga 70-talet skulle man (i mina kretsar) hata ABBA. Det var löjligt. Omotiverat. Groteskt överdrivet. ABBA gjorde lättsam pop och gav sig inte ut för något annat. Historien har gett dem rätt. När det gäller den vilsekörda 70-talsdebatten om "kommersiellt" har det funnits sjufalt värre exempel både då och senare.

Jag hatade aldrig ABBA. Tyckte nog - i smyg - att de hade rätt bra poplåtar ("Knowing me, knowing you" !). Men jag upplevde inte heller någon makalös omvärdering och revival av dem under tidigt 90-tal. Har helt enkelt aldrig haft något speciellt förhållande till ABBA. Numera är det (tvärtom 70-tal) nästan förbjudet att INTE älska dem.

Jag ska för all del erkänna att även mina egna husgudar The Beatles gjorde en handfull hitlåtar som inte berör mig ett dugg ("Hello goodbye", "All you need is love", "Lady Madonna"). Som bara känns som utnött allmängods.


Men ABBA då, låt se. Dags för omvärdering.

HOPPLÖSA -
En del tidiga låtar låter som rena dansbandsskit. "Hasta mañana", "I do I do I do I do".

ALLMÄNGODS -
Mycket som "Waterloo" (uddlös, uttjatad). Sentimentala piller som "Fernando", "I have a dream" och "Chiquitita". Och (gränsfall) även "The winner takes it all".

VASSA -
Jodå, här finns en binge. Och de flesta råkar befinna sig på albumet "Arrival" (Polar LP 1976). Förstås - "Knowing me, knowing you". Den är RIKTIGT BRA. "Dancing queen" är bra fast utjatad. "Money, money, money", den är fräck, riktigt fräck i sin "dekadenta" melodik.
Dessutom "Ring, ring" (svängig basgång, mycket bättre än "Waterloo"). "Gimme, gimme" och "Voulez-vous" (fräck disco) och "Under attack" (annorlunda).

För övrigt - jag tycker Benny Andersson är betydligt mer intressant och innovativ nu och med Benny Anderssons Orkester. Dessutom är Hep Stars och Hootennany Singers mer nostalgi för mig än ABBA. DE gamla banden ÄR Björn och Benny.

BLOOD, SWEAT & TEARS FÖRSTA

Länge se'n sist. Resor till London och Ystad kom emellan. Därefter ramlat ihop sjuk. Dags att starta om igen.

Den här upptäckte jag sent omsider. Fast jag är väldigt stor fan av inte helt uppdaterat "godkända" gruppen Blood, Sweat & Tears så har min stora kärlek till dem alltid helt inriktats på deras album nr 2 och 3 (1969-70), med David Clayton-Thomas i fronten. Deras allra första album "Child is father to the man" (CBS 1968) har fallit bredvid som något undantag.

Men "Child is father to the man" är en kanonskiva. Det här är Al Koopers verk. Al Kooper som spelade hammondorgel med Bob Dylan först, och sedan startade sitt helt nya projekt, jazzrockgruppen Blood, Sweat & Tears. För att efter en skiva lämna den och dra vidare, till bluesskivor med bl a gitarristen Mike Bloomfield.

"Child is father to the man" är en fusionsbrygd av bra låtar och roliga idéer. Det är 1968 och det är fortfarande psykedelia, spökskratt och galna upptåg som gäller. Ihop med täta, välskrivna blåsarrangemang. Här finns kanske ännu inte den oöverträfade klarhet i arrangemangen som skulle prägla Clayton-Thomas-uppsättningen på LP 2 och 3. Men här finns något annat. Originallåtarna av Al Kooper och Steve Katz, och en pionjärmässig krativ mark som skulle öppna för fenomenet "jazzrock" och hålla det levande åtminstone några år framåt.