MAMMA MIA & ABBA-KLUVENHET

Vi var över i London nyligen och fick biljetter till "Mamma Mia" på Prince of Wales Theatre vid Leicester Square. Naturligtvis måste man se ABBA-musikalen efter alla år av succé utan motstycke. Och naturligtvis var den bra. Charmig. Välgjord. Och självklart har jag sett filmen "Mamma Mia" och visst var den också bra och feel-good.

Ändå kan jag inte komma ifrån - ABBA berör mig inte. Musiken är slagkraftig och refrängstark och odödlig. Men den är ett slags allmängods som spelas överallt och MÅSTE älskas av alla. Det är rätt märkligt. När jag växte upp på det proggiga 70-talet skulle man (i mina kretsar) hata ABBA. Det var löjligt. Omotiverat. Groteskt överdrivet. ABBA gjorde lättsam pop och gav sig inte ut för något annat. Historien har gett dem rätt. När det gäller den vilsekörda 70-talsdebatten om "kommersiellt" har det funnits sjufalt värre exempel både då och senare.

Jag hatade aldrig ABBA. Tyckte nog - i smyg - att de hade rätt bra poplåtar ("Knowing me, knowing you" !). Men jag upplevde inte heller någon makalös omvärdering och revival av dem under tidigt 90-tal. Har helt enkelt aldrig haft något speciellt förhållande till ABBA. Numera är det (tvärtom 70-tal) nästan förbjudet att INTE älska dem.

Jag ska för all del erkänna att även mina egna husgudar The Beatles gjorde en handfull hitlåtar som inte berör mig ett dugg ("Hello goodbye", "All you need is love", "Lady Madonna"). Som bara känns som utnött allmängods.


Men ABBA då, låt se. Dags för omvärdering.

HOPPLÖSA -
En del tidiga låtar låter som rena dansbandsskit. "Hasta mañana", "I do I do I do I do".

ALLMÄNGODS -
Mycket som "Waterloo" (uddlös, uttjatad). Sentimentala piller som "Fernando", "I have a dream" och "Chiquitita". Och (gränsfall) även "The winner takes it all".

VASSA -
Jodå, här finns en binge. Och de flesta råkar befinna sig på albumet "Arrival" (Polar LP 1976). Förstås - "Knowing me, knowing you". Den är RIKTIGT BRA. "Dancing queen" är bra fast utjatad. "Money, money, money", den är fräck, riktigt fräck i sin "dekadenta" melodik.
Dessutom "Ring, ring" (svängig basgång, mycket bättre än "Waterloo"). "Gimme, gimme" och "Voulez-vous" (fräck disco) och "Under attack" (annorlunda).

För övrigt - jag tycker Benny Andersson är betydligt mer intressant och innovativ nu och med Benny Anderssons Orkester. Dessutom är Hep Stars och Hootennany Singers mer nostalgi för mig än ABBA. DE gamla banden ÄR Björn och Benny.