SPIKE JONES

Lyssnade på Povel Ramel och hans gamla crazy-låt "Småfoglarne" från 1951. En näpen vals ("Mockingbird hill") som ska prisa fågellivet i naturen en tidig morgon, men istället blir en knäpp hädelse med förvrängda fågelnamn, infall av oljud och tutor och visslor.


Hörde därefter Frank Zappa vid tiden för "Apostrophe" (1974). Det slår mig hur mycket de påminner om varandra - tidiga Povel och Zappa. Jo, faktiskt. Samma sätt att kommentera berättelsen, avbryta sig själv med tillrop, knäppa läten, visslor, skrik. Hör när Zappa ironiserar över new-age-flummet i "Cosmik debris". Inte en textrad utan att någon trombon "stör", någon xylofonslinga avbryter och någon flippig röst skriker "Ooouuh".


Det finns en självklar länk. Både den unge Povel Ramel och Frank Zappa var inspirerade av samme förebild - Spike Jones (1911-1965). En amerikansk galenpanna som gick lös på 40-talet och begick skickliga lustmord både på tidens swingmode och på klassiska favoriter. Men visslor, tutor, pistolskott, skruvade röster och brölande tromboner "punkterade" han förebilderna och röjde runt i ett sjuhelvetes tempo. "Spike Jones murders them all". En typ av humor som var helt okänd i Sverige när Povel Ramel tog hit den och drabbade med "Itmah Hoohah" och "Den franska biljetten".