TJAJKOVSKIJS DÖDSSYMFONI

Hur kan sorg och tragik vara så vackert? Jag hör Pjotr Tjajkovskijs Symfoni nr 6, h-moll, "Pathétique", och blir lika gripen varje gång. Skriven i stort sett på hans dödsbädd. Olycklig av tunga depressioner av olevt liv i det som då kallades "förbjuden kärlek". Homosexualitet alltså, då föraktat och förbjudet. "Symphonie Pathétique" innehåller ett liv av längtan, förtvivlan, vrede, sorg - och musikalisk skönhet.

Den 16 minuter långa första satsen är tvådelad i tempo. Först en dov inledning i en djup kontrafagott. Därefter ett furiöst snabbt tempo, där trombonerna får vråla ut - verkligen vråla ut ångesten. Det är mäktigt grannt. Jo, faktiskt.

Andra satsen är en skenbar vals. Smäktande melodiös. Men det är en märklig vals. Lyssnar man noga hör man att den går i 5/4-takt. Tredje satsen är som en kraftfull, pampig final. Men Tjajkovskij luras. Det är inte slut än (fast publiken ibland tror det och börjar applådera där).

För sist kommer den långsamma fjärde satsen, "Adagio lamentoso". Den mest smärtsamt vackra musik som finns. Det är döden. Utslocknandet. Det enda och tunga gonggong-slaget är övertydligt.

Lyssna på Tjajkovskijs vackra sjätte symfoni "Pathétique" från 1893. Förslagsvis med Herbert von Karajan och Berlinerfilharmonikerna (Deutsche Grammophone (1964).