ÅTERUPPTÄCKT!
Brittiska Colosseum och deras album "Valentyne Suite" (Vertigo, 1969). Inklätt i ett övermättat psykedeliskt, drömskt skivomslag. Färgfiltrerat med en kvinna / ängel på en ljunghed. Mycket tidstypiskt. Kitchigt eller snyggt, beroende på med vilka ögon man ser det.

Colosseum var en supergrupp och en av de första brittiska jazzrock-grupperna. Hysteriskt snabbspelande i monumentala låtar drivna mot kaos. Men också med innerlig skönhet och fantastisk musikalitet. Saxofonisten Dick Heckstall-Smith var gruppens gamling. En otrolig improvisatör med unik förmåga att spela både tenorsax och sopransax samtidigt i käften. Fine organisten Dave Greenslade skiftade mellan Hammond (detta ljufliga instrument), vibrafon och piano. Och trumslagaren Jon Hiseman snabbspelade med en sådan frenesi och intensitet att man blev matt bara av att höra honom.

Jag gillade "Valentyne Suite" när jag var i tonåren. Sedan sorterade jag bort den en lång tid. Trodde att den var FÖR hysterisk och tidsbunden. Men ack så fel jag hade. Detta föga kända album från 1969 är så bra, så bra. Här finns snyggt avvägda jazzrocksången "Elegy". Och instrumentala titellåten, en svit i tre delar som då upptog LP:ns sida 2.

Brittiska Colosseum är liksom amerikanska The Vanilla Fudge (vid samma tid) två bortglömda och då kortlivade grupper som jag gärna vill puffa för. Båda har återförenats flera gånger senare.

Vet inte varför jag känner lite distans inför Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" (Norstedts, 2005 postumt), del 1 i Millennium-trilogin som ALLA pratar om och ALLA beundrar och ALLA tydligen har läst. Klart man måste hänga på.

Och visst är det ett skickligt romanbygge som Stieg Larsson skrivit. Finurlig intrigflätning, intelligent pusseldeckare. Men ändå känslan av en konstruktion. Och konstruktion är det ju, liksom all fiktion. Men ändå berör den mig inte och får mig inte att rusa vidare. Kanske reservation inför att ALLA hyllar serien så. Eller är det genren som inte är min grej.

Nå, jag måste i alla fall fullfölja och går in i del 2, "Flickan som lekte med elden" (Norstedts, 2006 postumt). Den känns än så länge något mera levande i språket, mindre konstruerad. Men den får jag återkomma med omdöme om

Jag gillar verkligen Melodikrysset med Anders Eldeman i P4 (Sveriges Radio) på lördag-morgnarna. Det är ett måste tillsammans med engelsk frukost, kaffe och DN. Ingången till helg och ledighet.

Dels är Anders Eldeman så oerhört charmig och trivsam som programledare. Hans humor och närhet är så självklar att han känns som satt han mitt i rummet. Dels är ordflätorna i själva Melodi-krysset den perfekta stimulansen till kaffedoften. Och dels gillar jag musikblandningen. Stort och smått, gammalt och nytt, antikt och listnytt, folkligt och "fint" om vartannat. Precis sådana blandningar jag är svag för.

Evert är alltid med. Någon gång minst varannan gång blir det en instrumentallåt med upphovsmannens förnamn Evert. Om det inte är Benny. Roliga är de finska versioner av gamla svensktoppslåtar som Eldeman älskar att spela. Eller specialgjorda hammondversioner gjorda i Lerum. Någon operaaria av Verdi eller Bizet dyker upp, följt av en 80-tals syntgrupp och någon ny Idol-vinnare. Sedan kommer Sven-Olof Sandberg och en barnvisa. Riktigt svårt blir det när Eldeman lägger in någon obskyr filmmusik, eller vem kommer ihåg musiken till tv-serien "Macahan"? Men roligt är det. Då har man kanske hjälp av två bokstäver i lodrätt 7 redan. På något sätt brukar jag alltid få ihop krysset i slutet fast jag krisat vid någon musikalartist eller fått väcka min dotter för någon ny popsångerska på S född 1984.

Anders Eldeman gör också en kulturgärning med sitt program Da Capo i P4. Det enda forum som finns för "stenkakor". Schlagers från 30-talet, "Under ekars djupa grönska", grammofoncharmörer, knastriga 78:or. Populärmusik från en svunnen tid. Här har Eldeman stora kunskaper och han presenterar denna låtskatt med mycket fakta och kärlek. Det är unikt.

RÄTT LÅT VANN! Nöjd med utgången i Melodifestivalen. Charlotte Perrelli var både proffsigaste artisten och "Hero" var bästa melodin. MYCKET spännande final. Lycka till i Beograd!


Men nog om festivalen nu. Jag hade förr väldiga spärrar mot Frank Sinatra. Tyckte att han var den mest enbarmeligt amerikanska man kunde tänka sig. Gammal gangstermacho med elak framtoning. Tyckte på det hela taget att karln var rätt osympatisk.

När började jag vända och ge efter mina fördomar? Vet inte. Allmänt retro de senaste åren. Nyfiken på 50-talet. Snygg design à la Stig Lindberg. Jussi Björling, Miles Davis och cool jazz. Tidsandan. Och på 50-talet var Frank Sinatra en GIGANT. Skaffade en samlings-CD på intuition. Och snart var jag fast.


Alltså. Frank Sinatra - the voice. Mästaren i att frasera. Sångaren som kan lyfta en trivial sångtext till oanade höjder. Jag faller pladask och kan bara instämma i hyllningarna. "September of my years" (Reprise Lp, 1965). Vilken skivtitel! Jag fastnar speciellt för några sånger från tiden kring 1965-66. "It was a very good year" (1965). Skamlöst sentimental nostalgi. Sinatra lyfter en i grunden trivial text till berusning. Hav av stråkar som vore det Nelson Riddles orkester, men här är det Gordon Jenkins. Ödslig midnattsstämning.

Nästa är "Summer wind" (1966). Den skönt coola swinglåten med känsla av hav och nattvindar. Sinatra som allra bäst. Och Östen Warnerbring gjorde den lika bra på svenska som "Sommarvind". Den tredje favoriten är "Strangers in the night" (1966). Kanske sönderspelad, men ack så elegant och stilsäker. Titellåt på LP:n där också "Summer wind" var med.

Och nu med MP3 inställd på slumpvald. Blå Tåget följt av Frank Sinatra. Kontraster som ger underbara musikupplevelser.

Lustigt, nu gnäller alla kvällstidningar om "hatet mot Carola" och annat hemskt. Kan det inte finnas en mycket enklare förklaring till att Johnson & Häggkvist så snopet åkte ur Melodifestivalen? "One love" är helt enkelt ingen bra låt. Den är osammanhängande, duett utan dialog och saknar refrängkrok. När scenen dessutom fylldes av nervösa monitorer bakom dem blev det bara störigt.


Och så hade Kanal 9 premiär BBC-serien "Seven Ages of Rock". Sådana här rockhistoriska serier tycks BBC ha tagit patent på, och det här kändes verkligen som gammal skåpmat. Vi har sett The Who välta trummorna förr. Om serien blir lika tendensiös och puritansk som "Dancing in the Street" som BBC gjorde för några år sedan blir det inte kul. Trots stora resurser lades all kraft på att gallra ut, skilja bort för att få fram det som är "rätt rockhistoria". Så tröttsamt snävt så.

I detta första avsnitt av "Seven Ages of Rock" var största behållningen några nytagna intervjuavsnitt med Ginger Baker, Jack Bruce och Keith Richards. Men inte ens det orkade lyfta hela programmet.

Idag är det kvinnodagen och igår var jag på premiär på Maj Wechselmanns dokumentärfilm "Bang och världshistorien" på Biograf Zita i Stockholm. Bättre sätt att inleda 8 mars finns knappast.

Det är ett levande och fascinerande porträtt Maj Wechselmann har skapat. Journalisten, utrikeskorren och kåsören Barbro Alving var ett under av mod, civilkurage och journalistisk klarsyn när hon rapporterade på plats från spanska inbördeskriget, andra världskrigets slagfält, Ungern-revolten 1956 och Vietnamkriget. Hon satt i fängelse för civilsförsvarsvägran och bröt med DN (Herbert Tingsten) när hon tog ställning mot atombomben. Pacifism var kontroversiellt på 1950-talet.

Hon reste och skrev med orädd energi, rökte för mycket, drack för mycket, levde med en kvinna, tog ut svängarna. Hon var "Käringen mot strömmen" och före sin tid. Att hon skulle varit naiv när hon rapporterade från Hitlers Berlin-olympiad 1936 motbevisas också i Majs film. Även där var Bangs penna vass och ironiskt avslöjande.

Bilden bokomslag: Bang: "Klipp ur nuets historia" (Gidlunds 1993).

OCH SÅ VAR DET DET HÄR MED OMSLAGET...

Vad var det för mystiska tecken som syntes på omslagsfotot till "Abbey Road"? 28IF står det på nummerplåten till Folkvagnen. Och Paul går barfota. Han håller en cigarett i höger hand, fast han är vänsterhänt.

Jag syftar förstås på den bisarra konspirationsteori som började spridas 1969, att Paul McCartney skulle ha dött i en bilolycka 1966 och att en stand-in poserade på de följande omslagen. Genom dolda budskap på omslag, i texter och baklängesspelade ljudspår skulle de TRE andra i The Beatles försöka säga att Paul var död.

28IF på bilen på Abbey Road = Paul skulle varit 28 år IFALL han levat. Barfota = uråldrig dödssymbol (påstods det). Cigg i höger hand = hans stand-in har begått ett misstag.

Så söndertolkades också omslagen till "Sgt Pepper", "Magical Mystery Tour" och vita dubbel-LP:n. Varför höll någon en hand över Pauls huvud? Vad stod det spegelvänt på bastrumman? Och vad betydde egentligen valrossen i "I am the walrus"? Så där höll det på med de mest sjuka övertolkningar som skådats. Alla dessa "tecken" finns redovisade på sajten "Turn me on Dead man".

Paul själv hävdade bestämt att han levde och mådde bra. Gjorde dessutom förnämliga hitlåtar på alla Beatles skivor. Men den knäppa "Paul is dead"-teorin säger något om tiden och om den mystik som omgärdade The Beatles. TV-producenten Malik Bendjelloul gjorde ett utmärkt inslag om detta i "Kobra", SVT, hösten 2004. Hoppas detta snart blir tillgängligt online.

Omöjligt att hitta rätt vinkel utan att bli påkörd. Fotografen sommaren 1969 måste ha stått mitt i gatan. Och så gick ju Beatlarna över åt andra hållet, min klant. FRÅN EMI-studion. (Abbey Road, London, 27 februari).

TILLBAKA FRÅN LONDON
Några fina dagar i kaos av vänstertrafik, tunga trafikströmmar, folkmyller och trånga tunnelbane-gångar. Men dejligt är det alltid att åka dit.

Och naturligtvis tog vi en titt uppom Abbey Road, EMI-studion i de välbärgade områdena kring St John's Wood och Finchley Road i NW. Världens mest fotograferade övergångsställe. Trafiken där är mycket tätare nu än 1969. Men bilisterna är vänligt tålmodiga inför alla nördar till turister som ska posera och plåta där. Svårt att få till tajmingen med fotsteg, trögutlösande kamera och ständig biltrafik. Men det råder någon slags vänligt samförstånd över platsen. Alla vet ju vad övergångsstället på Abbey Road symboliserar. Och på muren till EMI-studion (fullklottrad av kärleksfulla Beatles-hyllningar) hade någon satt en blombukett till George, som skulle fyllt 65 nyligen.