RÄTT LÅT VANN! Nöjd med utgången i Melodifestivalen. Charlotte Perrelli var både proffsigaste artisten och "Hero" var bästa melodin. MYCKET spännande final. Lycka till i Beograd!


Men nog om festivalen nu. Jag hade förr väldiga spärrar mot Frank Sinatra. Tyckte att han var den mest enbarmeligt amerikanska man kunde tänka sig. Gammal gangstermacho med elak framtoning. Tyckte på det hela taget att karln var rätt osympatisk.

När började jag vända och ge efter mina fördomar? Vet inte. Allmänt retro de senaste åren. Nyfiken på 50-talet. Snygg design à la Stig Lindberg. Jussi Björling, Miles Davis och cool jazz. Tidsandan. Och på 50-talet var Frank Sinatra en GIGANT. Skaffade en samlings-CD på intuition. Och snart var jag fast.


Alltså. Frank Sinatra - the voice. Mästaren i att frasera. Sångaren som kan lyfta en trivial sångtext till oanade höjder. Jag faller pladask och kan bara instämma i hyllningarna. "September of my years" (Reprise Lp, 1965). Vilken skivtitel! Jag fastnar speciellt för några sånger från tiden kring 1965-66. "It was a very good year" (1965). Skamlöst sentimental nostalgi. Sinatra lyfter en i grunden trivial text till berusning. Hav av stråkar som vore det Nelson Riddles orkester, men här är det Gordon Jenkins. Ödslig midnattsstämning.

Nästa är "Summer wind" (1966). Den skönt coola swinglåten med känsla av hav och nattvindar. Sinatra som allra bäst. Och Östen Warnerbring gjorde den lika bra på svenska som "Sommarvind". Den tredje favoriten är "Strangers in the night" (1966). Kanske sönderspelad, men ack så elegant och stilsäker. Titellåt på LP:n där också "Summer wind" var med.

Och nu med MP3 inställd på slumpvald. Blå Tåget följt av Frank Sinatra. Kontraster som ger underbara musikupplevelser.