ÅTERUPPTÄCKT!
Brittiska Colosseum och deras album "Valentyne Suite" (Vertigo, 1969). Inklätt i ett övermättat psykedeliskt, drömskt skivomslag. Färgfiltrerat med en kvinna / ängel på en ljunghed. Mycket tidstypiskt. Kitchigt eller snyggt, beroende på med vilka ögon man ser det.

Colosseum var en supergrupp och en av de första brittiska jazzrock-grupperna. Hysteriskt snabbspelande i monumentala låtar drivna mot kaos. Men också med innerlig skönhet och fantastisk musikalitet. Saxofonisten Dick Heckstall-Smith var gruppens gamling. En otrolig improvisatör med unik förmåga att spela både tenorsax och sopransax samtidigt i käften. Fine organisten Dave Greenslade skiftade mellan Hammond (detta ljufliga instrument), vibrafon och piano. Och trumslagaren Jon Hiseman snabbspelade med en sådan frenesi och intensitet att man blev matt bara av att höra honom.

Jag gillade "Valentyne Suite" när jag var i tonåren. Sedan sorterade jag bort den en lång tid. Trodde att den var FÖR hysterisk och tidsbunden. Men ack så fel jag hade. Detta föga kända album från 1969 är så bra, så bra. Här finns snyggt avvägda jazzrocksången "Elegy". Och instrumentala titellåten, en svit i tre delar som då upptog LP:ns sida 2.

Brittiska Colosseum är liksom amerikanska The Vanilla Fudge (vid samma tid) två bortglömda och då kortlivade grupper som jag gärna vill puffa för. Båda har återförenats flera gånger senare.