Vet inte varför jag känner lite distans inför Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" (Norstedts, 2005 postumt), del 1 i Millennium-trilogin som ALLA pratar om och ALLA beundrar och ALLA tydligen har läst. Klart man måste hänga på.

Och visst är det ett skickligt romanbygge som Stieg Larsson skrivit. Finurlig intrigflätning, intelligent pusseldeckare. Men ändå känslan av en konstruktion. Och konstruktion är det ju, liksom all fiktion. Men ändå berör den mig inte och får mig inte att rusa vidare. Kanske reservation inför att ALLA hyllar serien så. Eller är det genren som inte är min grej.

Nå, jag måste i alla fall fullfölja och går in i del 2, "Flickan som lekte med elden" (Norstedts, 2006 postumt). Den känns än så länge något mera levande i språket, mindre konstruerad. Men den får jag återkomma med omdöme om