PSYKEDELISKA POPHITS MED THE MOVE

England 60-tal och Swinging London hade någon slags status-hierarkier inom den blomstrande popmusiken. Först kom The Beatles och The Rolling Stones. Därefter The Who, The Kinks och The Animals. En speciell särställning hade förstås krämiga bluesrock-grupper som The Cream, Jimi Hendrix Experience och John Mayall's Bluesbreakers.

Sedan kom alla de andra. En brokig mylla av Manfred Mann, The Troggs, The Hollies, Small Faces och hundratals andra. Ett band som aldrig nådde mer än kultstatus var The Move. De var Roy Woods skapelse. Dessutom började Jeff Lynne här. Han skulle senare bli mer kände med Electric Light Orchestra (ELO) och även som en i 80-talets supergrupp The Traveling Wilburys.

Roy Wood och The Move skapade en slags säregen popmusik som låg mitt emellan psykedeliska galenskaper och hitlistemusik. Typiskt var en stor, kompakt ljudbild där Woods röst låg nermixad och kämpade för att höras. De var också  mycket melodiösa.

The Move väcker kanske inte intresse nog för en hel samling för min del, utan jag föredrar att plocka lite fitt. Det blir dels från debut-LP:n "The Move" (Regal Zonophone LP 1968), dels från samlingen "Hits'n Flips 1966-1972" (Fly Records CD 2013).

Det blir läckerheter som den storslagna "Blackberry way", den barnsligt roliga "Fire brigade", och de tidstypiska låttitlarna "Flowers in the rain" och "I can hear the grass grow". Påkostade bagateller som kanske inte gått till historien som de mest odödliga örhängena, men som likaväl är en trevlig återbekantskap från en blomstrande kreativ tidsperiod, när även sådant som hamnade i marginalen kan vara av högsta nördintresse och samlarvärde.

Betyg: ***

HUGGANDE POPKOMIKER FRÅN LIVERPOOL

The Scaffold - Giljotinen. Tre sjungande komiker från Liverpool. I sena 60-talets popvärld fanns det plats för rätt mycket, även lite mer udda varianter.

The Scaffold var kanske mest kända för att Paul McCartneys lillebror Mike McGear var en av medlemmarna. Han hade bytt namn från McCartney till McGear för att bli någorlunda självständig från den världsberömde brodern.

Mike var musikern av de tre. Roger McGough var poeten och John Gorman var komikern. Så var rollfördelningen. Men de uppträdde som sånggrupp och lade ibland in rena talnummer, oftast då monologer av Gorman, vilket knappast andra popgrupper gjorde.

Två rejäla singelhits sticker ut bland deras övriga, mera obskyra material. De är de två slagdängorna "Thank U very much" och "Lily the Pink" (båda 1968). Två festliga tramslåtar som också fick versioner på svenska - "Thank U very much (för det svenska språket)" med Bernt Dahlbäck & GåRunt Show resp. "Doktor E. Munck" med The Shanes.

Det är dessa två roligheter som jag nöjer mig med från denna antologi, "Thank U Very Much - The Very Best of Scaffold" (EMI saml.-CD 2002). Ibland är det gott nog så. En hel skiva med dem blir lite för perifert för mig. Dessutom fattar man inte alltid alla anspelningar och satirer. Humor på andra språk kan vara rätt svårt.

Betyg: ***

SKÖNSJUNGANDE LÅTSKRIVARE OCH EN TIDIG SUPERGRUPP

Ja, det hände sannerligen mycket inom musiken 1969. Det var väl nu man myntade begreppet "Singer / songwriter". Sjungande poeter som Bob Dylan, Leonard Cohen och Joni Mitchell kunde inte längre kallas "folksångare" eftersom det inte var folksånger de sjöng utan egna låtar, sånger med litterära kvaliteter i texterna.

Någonstans i den vevan bildades trion Crosby, Stills & Nash av tre redan kända musiker från olika håll. Från kaliforniska The Byrds kom David Crosby. Från The Buffalo Springfield kom Stephen Stills (liksom senare medlemmen Neil Young), och från England och The Hollies kom Graham Nash.

Första LP:n blev denna, "Crosby, Stills & Nash" (Atlantic LP 1969), som ofta också kallas "Together" fast den inte heter så. Den blev ett omedelbart genombrott. Gruppen (med eller utan tillägg av Neil Young) fick en framträdande roll i filmen från Woodstock-festivalen samma år. Därmed blev de evigt förknippade med den drömskt mjuksjungande, skäggiga hippie-musik. Den som också fått genklang i våra dagar med grupper som Fleet Foxes, The Magic Numbers och First Aid Kit.

Och det här är verkligen vacker musik. Snyggt utmejslad stämsång som inte ligger The Beach Boys efter. Välskrivna, poetiska sånger av de erfarna musikaliska hantverkarna. En klangbild av ljusa vokalstämmor över ett sparsamt, halvakustiskt komp. "Singer / songwriters" var det ja. En del av en musikalisk grön våg runt 1969 som även inkluderade så olika namn som Grateful Dead, The Band, Creedence och redan nämnda Joni Mitchell.

Här öppnar man elegant med "Suite : Judy blue eyes" (av Stills), följd av "Marrakesh express" (av Nash) och "Guinnevere" (av Crosby). Skivans höjdpunkt är ändå den romantiskt mystiska "Wooden ships" (av Crosby och Stills tillsammans med Paul Kantner från Jefferson Airplane"). Det är sofistikerat, stilfullt och nyskapande för sin tid. Det här är soft-rock där begreppet "supergrupp" får en annan betydelse än hos tungviktare som The Cream vid samma tid.

Betyg: ****

JETHRO TULL - MED GENIALISK MIX AV ALLA KORSBEFRUKTNINGAR RUNT 1969

Året 1969 är centralt för mycket av den bästa och mest kreativa rockmusiken. Det var då rocken ville något mer. Öppnade ögon och gränser för nya marker, med spännande korsbefruktningar som följd.

Innan dess hade The Beatles med George Martin utvecklat popen och studions möjligheter. Bob Dylan hade utvecklat textförfattande och själva konstnärsrollen. Rocken hade på några år gått från tonårsnöje till KULTUR.

Vid 1969 är vi framme vid ett musikaliskt delta. Led Zeppelin och andra tog bluesen vidare och formade hårdrock. King Crimson och Pink Floyd utvecklade progrock och symfonisk rock. Fairport Convention skapade en brittisk folkrock. Mina egna favoriter Blood, Sweat & Tears lanserade jazzrock medan Santana hittade sin egen nisch i Latin-rock. Så fanns alla singers / songwriters förstås, jämsides med Creedences rotrock och Stones egen parad.

Mitt i allt det här uppstod brittiska Jethro Tull. Deras debut "This Was" från 1968 lät som The Cream plus flöjt. Men på denna andra, "Stand Up!" (Island LP 1969) har de hittat sin egen brygd som utgick från frontfiguren Ian Anderson och hans begåvade låtskrivande.

Musiken här (och i fortsättningen) var ett brett kluster som omfamnade både blues, hårdrock, brittisk folk, lite jazz och symfoniska ambitioner. Allt finns där på ett helt självklart sätt. Att Ian Anderson införde tvärflöjt som ett nytt instrument i rocken var definitivt en ny dimension. Hans färgstarka personlighet på scenen, där han står som en stork på ett ben och blåser i sin flöjt, ofta i någon bisarr klädsel, gör inte saken sämre.

Här öppnar man med "A new day yesterday", en tung, bluesig sak med Martin Barrés sologitarr, Ian Andersons ljusa röst och fräsande flöjt. Det är suveränt. I låtar som "Back to my family" och "Jeffrey goes to Leicester Square" får vi berättelser, små noveller till underbar folkrock och rock.

En höjdpunkt är den instrumentala "Bourée" av Johann Sebastian Bach, en sats ur hans Orkestersvit nr 2 h-moll. Jethro Tulls version är en mästerstycke i den nisch med uppoppad klassisk musik som bl.a. holländska Ekseption snart skulle bli populära med, men även många andra. En nisch som senare i rockhistorien har hånats och dömts ut. Det bryr jag mig inte om, för jag är svag för den, och jag gillar den här musikaliska tidsepoken. Med Jethro Tull blir Bachs Bourée ett fyra minuters jazzigt, svängigt stycke med Ian Andersons flöjtsolo och Glen Gormicks virtuosa elbas i förgrunden.

Också omslaget till utmärkta "Stand Up!" är värt att nämnas. Ett fantasifullt tecknat sådant. När man vek upp LP-fordralet reste sig en inklippt relief med gruppen. Roligt och infallsrikt. Den effekten gick naturligtvis förlorad senare på CD-utgåvan. Liksom med Pugh Rogefeldts "Ja Dä Ä Dä "  (cokså från 1969) firade LP-omslagskonsten triumf vid denna tid.

Betyg: *****

GENIET FRÅN MALMBERGET - TONSÄTTAREN BO NILSSON HYLLAD I SAMLINGSBOX

Förra året 2018 dog kompositören Bo Nilsson. Det gav inte särskilt mycket avtryck i media. Inte många kände till mannen med det alldagliga namnet. Han hade dessutom levt långt utanför rampljusen under senare delen av sitt liv.

Denne märklige man, född 1937 i Skellefteå, var en gång känd via skandalrubriker som "Geniet från Malmberget". Redan 1956, som brådmorgen 19-åring (!), slog han igenom som avantgarde-kompositör vid en festival för ny musik i Köln, med sitt verk "Zwei Stücke". Plötsligt befann sig den norrländske ynglingen i samma hippa, internationella kretsar som Karlheinz Stockhausen, Pierre Boulez och György Ligeti.

Ytterligt smal musik rent publikt sett, men på 50- och 60-talen var AVANTGARDE ett respekterat, om än kontroversiellt kraftfält att räkna med. Bo Nilsson blev en vild rebell bland andra musikaliska rebeller i Sverige (Bengt Hambraeus, Karl-Erik Welin, Jan W. Morthenson m.fl.). Han väckte uppmärksamhet och lyste också upp med ett stort ego där han gärna talade högt om sin egen genialitet.

Sedan tröttnade han. Åtminstone delvis. I andra halvan av 1960-talet gick han över till tonal musik. Skrev dunderskön filmmusik till TV-serier som "Hemsöborna", "Bombi Bitt och jag" och "Röda Rummet". Kastade sig in i gränslösa, musikaliska projekt som inkluderade jazzrock-musiker som Hansson & Karlsson och Björn J:son Lindh, sångare som Tommy Körberg osv. Då är vi inne en bra bit på 70-talet.

Och här är han nu samlad, i en helt lysande CD-box. "A Spirit's Whisper : Collected Works by Bo Nilsson" (Phono Suecia saml-3CD-box 1997) med diverse exekutörer. Boxen har lovordats i den seriösa musikpressen, men varit okänd för mig fram tills för ett år sedan. Då fick jag tips via Facebook-sidan "Forum för klassisk musik" om att den såldes ut billigt på Ginza och CDOn. Vi lever ju nu i CD-mediets sista tidevarv. Det blev en spontan och snabb beställning. Jag var så glad för min nyköpta, unika Bo Nilsson-box. Kort därefter, i juni 2018, kom nyheten att Bo Nilsson hade avlidit. Okänd för de flesta.

Jag älskar den här boxen. Jag älskar den här musiken. Det förutsätter ju förstås att man gillar och står ut med avantgarde.

För mig som är uppväxt på Frank Zappa och gamla Mothers of Invention, tidigt upptäckte klassisk musi (men kanske hellre föll för Stravinskij och Blomdahl än Mozart och Mendelsohn), har betat mig igenom diverse gytter av progrock, friform-jazz, världsmusik och alla möjliga och omöjliga konstiga korsbefruktningar ("smal musik" kallas det) är Bo Nilsson och hans musikvärld en frisk fläkt, och dessutom en inblick i en lite gåtfull och hemlig värld. Han har ju som sagt lev undanskymt och introvert (tidvis relaterat till alkoholproblem) och knappast varit tillgänglig för en bred publik.

Dessutom gillar jag SLAGVERK. Och hos Bo Nilsson finns mycket slagverk. Vibrafoner, tomtoms, gonggongar blandat med flöjter, piano, violiner och ibland elektriska instrument. Här hittar jag de mumsbitar för slagverk som jag sällan hittat rätt i på Kroumatas skivor.

Här på denna trippel-CD-box finns således titlar som "Frequenzen", "Quantitäten", "Stunde eines Blocks". Ja, väldigt ofta titlar på tyska. Förmodligen eftersom influenserna på 50-talet kom från Stockhausen och Darmstadt-skolan. Vidare "Fragments", "Revue" (min egen favorit), "Brief an Gösta Oswald", "Drei Scenen" osv. Mycket av det här är skrivet för små kammarensembler, någon enstaka gång för större orkester. Det är punktmusik à la uppfräschad Anton Webern. Men allting här är så SNYGGT.

Så flyter vi in i 70-talet och de meta vokala verken. "Madonna" och "Fatumeh" i berusat extatiskt jazztonspråk med körsatser, jazzmusiker, recitatör och ibland är det solosånger som nutida romanser. Det nyaste här är nog "Arctic Romance" för solopiano som Stefan Nilsson spelar, med min gode vän och simkompis Maurice Mogard som ljudtekniker.

I övrigt är här exekutörer som Hans Pålsson, Siegfried Naumann och Ars Nova, Stig Westerberg, Ulf Björlin, sopranen Ilona Maros, jazzmusker som Lennart Åberg och Okay Temiz samt redan nämnda Karl-Erik Welin och Tommy Körberg. För att bara nämna några. Jag skulle önskat mig mer av den TV-filmmusik jag nämnde i början, för helhetens skull. Men - med tre späckade CD Bo Nilsson musik är det ändå synd att klaga. Jag är jätteglad för den här boxen.

Betyg: *****

DEN BÄSTA HIPPIESÅNGEN - PÅ SVENSKA MED FAMILY FOUR

Det finns sånger man älskar. Det finns enskilda sånger som är så vackra att de får världen att stanna. En sådan egen, kär favorit är "Safe in my garden" med The Mamas & The Papas från 1968. En ståtlig, svårmodig melodi, innerlig skönsång och en texten som mer än någon annan predikar kärleksbudskapet "flower power", i denna värld av jäkt, spring och miljöförstöring.

Sången översattes rätt snabbt till svenska. Det var ju vanligt att utländska poplåtar och schlagerlåtar blev covers på svenska på 60-talet. Därmed kunde samma låt finnas i flera versioner på topplistorna då.

Här var det Family Four som gjorde en alldeles lysande svensk version av låten. "En dag i juni" hette den, och var näst intill lika bra som originalet av John Philips och vokalinsatserna av Mammorna och Papporna. Här finns samma romantiska skönhet och kaliforniska färgstyrka.

Detta var den andra uppsättningen av Family Four. Den första var en ren syskongrupp med Bernt, Inger, Siw och Stig Öst. Den fick ett tragiskt slut när Stig omkom i en bilolycka 1966. Här har vi återbildningen med Bernt och Inger Öst samt Robert Palm och Mona Thelmé. De blev mest kända för Mills Brothers lojt swingjazziga "Kör långsamt". Detta är således den enda skiva där min älsklingslåt finns med : "Kör Långsamt" / "En Dag i Juni" (Metronome singel 1968). Inte en enda samlingsskiva har funnit det värt att ta med "En dag i juni". Obegripligt!

Den tredje och mest kända uppsättningen av Family Four var sedan den som framträdde i Melodifestivalen 1971 och 1972. Först som segrare med dundersköna "Vita vidder", sedan med den mera fjäderlätta "Härliga sommardag". Då var det Bernt Öst, Marie Bergman, Agnetha Munther och Pierre Isacsson. Ytterligare uppsättningar, alltid med två manliga plus två kvinnliga vokalister, förekom senare, men de blev inte lika kända. Pierre Isacsson skulle långt senare förolyckas i den fruktansvärda Estonia-katastrofen 1994.

Hur betygsätta en singel? A-sidan "Kör långsamt" tycker jag väl är sådär. Men för B-sidan "En dag i juni" blir det definitivt bästa betyg.

Betyg: *****

ÖSTEN PÅ MOPPE I ESLÖV

Jo, jag gillar schlager, Klassisk, svensk schlager från 1960-talet. Och svensk schlager på den tiden var otta det samma som utländska låtar i svensk översättning. Det gör ingenting så länge musiken var bra. Och det var den oftast, med stora svenska vokalister som Lill Lindfors, Östen Warnerbring, Monica Z, Anita Lindblom, Svante Thuresson etc. etc etc.

Östen Warnerbring var "Östen med rösten". En charmör som lätt kunde axla Frank Sinatra-låtar och annat med sin fylliga, vackra barytonstämma. Dessutom en glad mångsysslare som underhöll, spelade revy, ryckte in som tradjazzmusiker och gjorde seriösa tolkningar av skånska poeter från Österling och Gullberg till Werup och Sonnevi. Det sistnämnda är från hans LP "Skåne" från 1973, som är en pärla i svensk vishistoria.

På denna samling är det däremot underhållnings-Östen som framträder. "20 Bästa : Musik Vi Minns" (Universal saml.-CD 2001). Och här är det kluvet. Jag står inte ut med hans fjantiga låtar som "Tyrolerhatten" och liknande. Inte heller med den smöriga "En sommardröm" (fast den är Ulf Elfvings definitiva Svensktopps-favorit).

Jag nöjer mig faktiskt med två låtar. Men de är desto mer geniala. Den ena är "En sommarvind", svensk version av Frank Sinatras dundersköna "Summer wind" (från LP:n "Strangers in the Night" 1966). Östen sjunger din precis lika snyggt, elegant, tillbakalutat coolt som Sinatra. Det är samma välgjorda storbands-arr. med Hammond-orgel i fonden. Och i Östens version är det en sommarvind som blåser in mot Vinga Fyr.

Samma fyndiga översättning till svenska förhållanden finns i "Femton minuter från Eslöv". En dråpligt galen vänsterprassel-historia som bygger på Burt Bacharachs "Twentyfour hours från Tulsa". Ödesscenen från landsbygden och Tulsa, Oklahoma blir här alltså skånska Eslöv. Den amerikanska bilen blir en moped som får "skit i förgasaren". Det är roligt, med självdistans och samtidigt musikaliskt sofistikerat. Mycket bra!

Betyg: ****