PSYKEDELISKA POPHITS MED THE MOVE

England 60-tal och Swinging London hade någon slags status-hierarkier inom den blomstrande popmusiken. Först kom The Beatles och The Rolling Stones. Därefter The Who, The Kinks och The Animals. En speciell särställning hade förstås krämiga bluesrock-grupper som The Cream, Jimi Hendrix Experience och John Mayall's Bluesbreakers.

Sedan kom alla de andra. En brokig mylla av Manfred Mann, The Troggs, The Hollies, Small Faces och hundratals andra. Ett band som aldrig nådde mer än kultstatus var The Move. De var Roy Woods skapelse. Dessutom började Jeff Lynne här. Han skulle senare bli mer kände med Electric Light Orchestra (ELO) och även som en i 80-talets supergrupp The Traveling Wilburys.

Roy Wood och The Move skapade en slags säregen popmusik som låg mitt emellan psykedeliska galenskaper och hitlistemusik. Typiskt var en stor, kompakt ljudbild där Woods röst låg nermixad och kämpade för att höras. De var också  mycket melodiösa.

The Move väcker kanske inte intresse nog för en hel samling för min del, utan jag föredrar att plocka lite fitt. Det blir dels från debut-LP:n "The Move" (Regal Zonophone LP 1968), dels från samlingen "Hits'n Flips 1966-1972" (Fly Records CD 2013).

Det blir läckerheter som den storslagna "Blackberry way", den barnsligt roliga "Fire brigade", och de tidstypiska låttitlarna "Flowers in the rain" och "I can hear the grass grow". Påkostade bagateller som kanske inte gått till historien som de mest odödliga örhängena, men som likaväl är en trevlig återbekantskap från en blomstrande kreativ tidsperiod, när även sådant som hamnade i marginalen kan vara av högsta nördintresse och samlarvärde.

Betyg: ***