JETHRO TULL - MED GENIALISK MIX AV ALLA KORSBEFRUKTNINGAR RUNT 1969

Året 1969 är centralt för mycket av den bästa och mest kreativa rockmusiken. Det var då rocken ville något mer. Öppnade ögon och gränser för nya marker, med spännande korsbefruktningar som följd.

Innan dess hade The Beatles med George Martin utvecklat popen och studions möjligheter. Bob Dylan hade utvecklat textförfattande och själva konstnärsrollen. Rocken hade på några år gått från tonårsnöje till KULTUR.

Vid 1969 är vi framme vid ett musikaliskt delta. Led Zeppelin och andra tog bluesen vidare och formade hårdrock. King Crimson och Pink Floyd utvecklade progrock och symfonisk rock. Fairport Convention skapade en brittisk folkrock. Mina egna favoriter Blood, Sweat & Tears lanserade jazzrock medan Santana hittade sin egen nisch i Latin-rock. Så fanns alla singers / songwriters förstås, jämsides med Creedences rotrock och Stones egen parad.

Mitt i allt det här uppstod brittiska Jethro Tull. Deras debut "This Was" från 1968 lät som The Cream plus flöjt. Men på denna andra, "Stand Up!" (Island LP 1969) har de hittat sin egen brygd som utgick från frontfiguren Ian Anderson och hans begåvade låtskrivande.

Musiken här (och i fortsättningen) var ett brett kluster som omfamnade både blues, hårdrock, brittisk folk, lite jazz och symfoniska ambitioner. Allt finns där på ett helt självklart sätt. Att Ian Anderson införde tvärflöjt som ett nytt instrument i rocken var definitivt en ny dimension. Hans färgstarka personlighet på scenen, där han står som en stork på ett ben och blåser i sin flöjt, ofta i någon bisarr klädsel, gör inte saken sämre.

Här öppnar man med "A new day yesterday", en tung, bluesig sak med Martin Barrés sologitarr, Ian Andersons ljusa röst och fräsande flöjt. Det är suveränt. I låtar som "Back to my family" och "Jeffrey goes to Leicester Square" får vi berättelser, små noveller till underbar folkrock och rock.

En höjdpunkt är den instrumentala "Bourée" av Johann Sebastian Bach, en sats ur hans Orkestersvit nr 2 h-moll. Jethro Tulls version är en mästerstycke i den nisch med uppoppad klassisk musik som bl.a. holländska Ekseption snart skulle bli populära med, men även många andra. En nisch som senare i rockhistorien har hånats och dömts ut. Det bryr jag mig inte om, för jag är svag för den, och jag gillar den här musikaliska tidsepoken. Med Jethro Tull blir Bachs Bourée ett fyra minuters jazzigt, svängigt stycke med Ian Andersons flöjtsolo och Glen Gormicks virtuosa elbas i förgrunden.

Också omslaget till utmärkta "Stand Up!" är värt att nämnas. Ett fantasifullt tecknat sådant. När man vek upp LP-fordralet reste sig en inklippt relief med gruppen. Roligt och infallsrikt. Den effekten gick naturligtvis förlorad senare på CD-utgåvan. Liksom med Pugh Rogefeldts "Ja Dä Ä Dä "  (cokså från 1969) firade LP-omslagskonsten triumf vid denna tid.

Betyg: *****