GENIET FRÅN MALMBERGET - TONSÄTTAREN BO NILSSON HYLLAD I SAMLINGSBOX

Förra året 2018 dog kompositören Bo Nilsson. Det gav inte särskilt mycket avtryck i media. Inte många kände till mannen med det alldagliga namnet. Han hade dessutom levt långt utanför rampljusen under senare delen av sitt liv.

Denne märklige man, född 1937 i Skellefteå, var en gång känd via skandalrubriker som "Geniet från Malmberget". Redan 1956, som brådmorgen 19-åring (!), slog han igenom som avantgarde-kompositör vid en festival för ny musik i Köln, med sitt verk "Zwei Stücke". Plötsligt befann sig den norrländske ynglingen i samma hippa, internationella kretsar som Karlheinz Stockhausen, Pierre Boulez och György Ligeti.

Ytterligt smal musik rent publikt sett, men på 50- och 60-talen var AVANTGARDE ett respekterat, om än kontroversiellt kraftfält att räkna med. Bo Nilsson blev en vild rebell bland andra musikaliska rebeller i Sverige (Bengt Hambraeus, Karl-Erik Welin, Jan W. Morthenson m.fl.). Han väckte uppmärksamhet och lyste också upp med ett stort ego där han gärna talade högt om sin egen genialitet.

Sedan tröttnade han. Åtminstone delvis. I andra halvan av 1960-talet gick han över till tonal musik. Skrev dunderskön filmmusik till TV-serier som "Hemsöborna", "Bombi Bitt och jag" och "Röda Rummet". Kastade sig in i gränslösa, musikaliska projekt som inkluderade jazzrock-musiker som Hansson & Karlsson och Björn J:son Lindh, sångare som Tommy Körberg osv. Då är vi inne en bra bit på 70-talet.

Och här är han nu samlad, i en helt lysande CD-box. "A Spirit's Whisper : Collected Works by Bo Nilsson" (Phono Suecia saml-3CD-box 1997) med diverse exekutörer. Boxen har lovordats i den seriösa musikpressen, men varit okänd för mig fram tills för ett år sedan. Då fick jag tips via Facebook-sidan "Forum för klassisk musik" om att den såldes ut billigt på Ginza och CDOn. Vi lever ju nu i CD-mediets sista tidevarv. Det blev en spontan och snabb beställning. Jag var så glad för min nyköpta, unika Bo Nilsson-box. Kort därefter, i juni 2018, kom nyheten att Bo Nilsson hade avlidit. Okänd för de flesta.

Jag älskar den här boxen. Jag älskar den här musiken. Det förutsätter ju förstås att man gillar och står ut med avantgarde.

För mig som är uppväxt på Frank Zappa och gamla Mothers of Invention, tidigt upptäckte klassisk musi (men kanske hellre föll för Stravinskij och Blomdahl än Mozart och Mendelsohn), har betat mig igenom diverse gytter av progrock, friform-jazz, världsmusik och alla möjliga och omöjliga konstiga korsbefruktningar ("smal musik" kallas det) är Bo Nilsson och hans musikvärld en frisk fläkt, och dessutom en inblick i en lite gåtfull och hemlig värld. Han har ju som sagt lev undanskymt och introvert (tidvis relaterat till alkoholproblem) och knappast varit tillgänglig för en bred publik.

Dessutom gillar jag SLAGVERK. Och hos Bo Nilsson finns mycket slagverk. Vibrafoner, tomtoms, gonggongar blandat med flöjter, piano, violiner och ibland elektriska instrument. Här hittar jag de mumsbitar för slagverk som jag sällan hittat rätt i på Kroumatas skivor.

Här på denna trippel-CD-box finns således titlar som "Frequenzen", "Quantitäten", "Stunde eines Blocks". Ja, väldigt ofta titlar på tyska. Förmodligen eftersom influenserna på 50-talet kom från Stockhausen och Darmstadt-skolan. Vidare "Fragments", "Revue" (min egen favorit), "Brief an Gösta Oswald", "Drei Scenen" osv. Mycket av det här är skrivet för små kammarensembler, någon enstaka gång för större orkester. Det är punktmusik à la uppfräschad Anton Webern. Men allting här är så SNYGGT.

Så flyter vi in i 70-talet och de meta vokala verken. "Madonna" och "Fatumeh" i berusat extatiskt jazztonspråk med körsatser, jazzmusiker, recitatör och ibland är det solosånger som nutida romanser. Det nyaste här är nog "Arctic Romance" för solopiano som Stefan Nilsson spelar, med min gode vän och simkompis Maurice Mogard som ljudtekniker.

I övrigt är här exekutörer som Hans Pålsson, Siegfried Naumann och Ars Nova, Stig Westerberg, Ulf Björlin, sopranen Ilona Maros, jazzmusker som Lennart Åberg och Okay Temiz samt redan nämnda Karl-Erik Welin och Tommy Körberg. För att bara nämna några. Jag skulle önskat mig mer av den TV-filmmusik jag nämnde i början, för helhetens skull. Men - med tre späckade CD Bo Nilsson musik är det ändå synd att klaga. Jag är jätteglad för den här boxen.

Betyg: *****