TÄNK ATT STENARNA ÄNNU RULLAR!

Så fick vi då äntligen till slut se och uppleva The Rolling Stones live! Tidigare har alltid svindyra biljetter gått åt på ett nafs, innan man ens hunnit blinka när de släppts har alla arenor varit helt utsålda.

Hopplöst. Skulle vi aldrig få uppleva dem live? Något man såklart BÖR ha gjort. Och vem vet hur länge de gamla gubbarna orkar hålla på? Varje stor turné har förväntats vara den sista.

Men i oktober 2017 fick vi äntligen se dem. På en fruktansvärd arena, Friends Arena. Men vad gör man inte? Hade det inte varit för Rolling Stones hade vi aldrig satt våra fötter där i musiksammanhang. Ljudet studsade och lät orent i den monstruösa betonghallen. Aldrig mer. Men nu hade vi inget val för vi ville se Stones.

Och de var bra. Ja, de var faktiskt helt lysande. Jag gissar att de säkert låtit smidigare, bättre, med mer attack och även tajtare i yngre dagar, De många konsertfilmer jag sett med dem skvallrar om det. Men ändå. Att Mick och Keith vid 74 års ålder (!) öste på med en öppning av "Sympathy for the devil" och en generös brygd med "Gimme shelter" och "Paint it black" som höjdpunkter var nog för att göra oss lyckliga. Gamle Micks fysiska uthållighet kan man häpna över. Gemytlige Charlie Watts var för övrigt 72 år och Ron Woods 71.

Framför allt har den vältränade Mick Jagger sin fantastiska röst i behåll. Världens bästa rockröst. Man kan bara ta avstånd från den föraktfullt ålders-fascistiska recension som PO Tidholm kräkte ur sig i Dagens Nyheter efter konserten. Den recensionen var om något patetisk.

Men det här skulle ju handla om skivan och inte om konserten. Året innan hade de släppt sitt nya album "Blue and Lonesome" (Polydor 2016), elva år efter den förra "A Bigger Bang". Denna gång är det fråga om ett rent cover-album. Gammal blues, rhythm'n blues och tillbaka till rötterna. Det är hedervärt och det är helt logiskt för ett band som Stones. Det är som ett tack till den musik och de svarta artister som en gång för 65 år sedan satte Stenarna i rullning, när de var tonåringar i Richmond utanför London.

Det är låtar av Howlin' Wolf, Jimmy Reed, Wille Dixon, Little Walter, Memphis Slim och andra sedan länge döda storheter. Rolling Stones spelar här hårt och ruffigt. Det är helt i linje med att Stenarna nu är åldermän på samma sätt som de svarta förebilderna var när de själva var unga. Och det är väl bra att de gallrat bort varje tendens till att "snygga till" låtarna. Enkelt och primitivt och rått ska det vara.

Men där någonstans tycker jag också att nackdelen med skivan blir uppenbar. Rolling Stones har, i egna låtar och i sin stil, alltid haft en råhet och attack - men samtidigt en viss elegans inbyggd. På denna nya skivan blir det däremot BARA hårt och rått. Det är en smaksak men jag tycker det blir lite väl träigt. En kul sak är däremot att även gamle Eric Clapton medverkar bitvis på skivan. Också det en veteran som ständigt bejakar sina rötter.

Betyg: ***

PAUL SIMON SNICKRAR PÅ SITT TRETTONDE

Paul Simon är verkligen en fantastisk sångskrivare. Fem album på 60-talet med Simon & Garfunkel, varav alla var absolut förstklassiga. Därefter den långa, krokiga men samtidigt märkligt homogena karriären som soloartist under 50 års tid.

Jag får erkänna att jag till stor del missat hela hans solokarriär. Tar igen det nu retroaktivt. Allt på en gång. Och går man lös på flera skivor samtidigt så blir det ibland svårt att skilja dem åt.

Men från hans kreativa 70-tal, plus den berömda Sydafrika-plattan "Graceland" från 1986, tar jag ett huvudhopp fram till en alldeles (nästan) färsk platta, "Stranger To Stranger" (Concord Music Group 2016). Numera känns det fel att skriva "CD 2016) eftersom album vanligen levereras som strömmade tjänster. Därav bara skivbolag och årtal.

Och "Stranger To Stranger" är för mig direkt kopplad till en konsert vi såg med Paul Simon på Stockholm Waterfront i oktober 2016. En lysande konsert. Stort band med gitarrister, blåsare, slagverkare. Bra arrangemang har han alltid varit noga med. De afro-amerikanska inslagen är rikliga i hans musik, liksom inspirationer från diverse amerikanska rötter : gospel, doo-wop, cajun etc. Det mesta utom ren blues.

Sångerna på "Stranger To Stranger" är som alltid av hög klass, även litterärt. Titellåten skildrar en gammal kärlek och ett möte på stan där de två försöker att hitta rätt genom att föreställa sig varandra som två främlingar som möts på. nytt. Andra fina sånger är "The werewolf", "Cool Papa Bell" och "Insomniac's lullaby".

Det som också är påfallande - jag har sagt det förr - är Paul Simons gitarrspel. Vilken otrolig virtuos han är på akustisk gitarr! Det är inte fråga om en trubadur som bara står och kompar sig själv med raka ackord. Paul Simon lägger ut, broderar, använder fingerspel, spelar solo och komp samtidigt i en målande musikalitet.

Betyg: ****

DAVID BOWIES SISTA ALBUM

Året 2016 har redan gått till historien som året då förfärligt många stora artister dog. Det dör alltid en mängd kända och okända personer varje år, men just 2016 sticker ändå ut vad gäller flera tragiska och för många helt oväntade bortfall, inte minst i rockvärlden.

David Bowie fyllde 69 år den 8 januari och aviserade samtidigt släppet av ett helt nytt album, "Blackstar" (Columbia 2016). Det var ett mörkt album med sånger präglade av dödsmedvetande och patologisk ångest.

Det var i sig inget uppseendeväckande. David Bowie har gjort många album och visuella gestaltningar präglade av mörker, klaustrofobi och mycket experimentella uttryck. Så många av oss jublade av glädje när gamle mästaren nu hade skapat ännu ett underverk. Det lät mycket bra trots sin dysterhet. Bowies alltid lika nyskapande kreativitet fanns där mitt i mörkret.

Så - bara några dagar senare kommer nyheten att rockartisten och låtskrivaren David Bowie har avlidit efter en lång tids cancersjukdom. Var det sant? Var det någon slags sjukt rollspel? Hade David Bowie verkligen dött? Ja, det var sant. Det bekräftades snabbt, och helt otippat blev han ännu en i raden av döda popstjärnor. Sorgen blev enorm.

Och plötsligt blev "Blackstar" - både musiken och videon - helt ruggigt kusliga, med vetskapen att han verkligen VAR sjuk och döende vid inspelningen. I videon ligger han bandagerad på en sjukbädd med någon slags titthål till ögon. En plågsam metafor för döden. David Bowie hade alltid varit besatt av rollspel, teater och sceniska gestaltningar. Var han så till den milda grad besatt att han till och med hade iscensatt sitt eget döende - och gjort konst av det? Det hela var ju på riktigt!

Det är svårt att lyssna objektivt på "Blackstar" eftersom den är så intimt förknippad med hans tragiska död. Det är för mig som med John Lennons "Double Fantasy", släppt kort innan hans bortgång. Men där var det en i grunden optimistisk skiva som brutalt fick en annan innebörd pga mordet. David Bowie var däremot medveten om sin snara död.

"Blackstar" är en musikaliskt bra skiva. I titellåten experimenterar han med rytmer och basala uttryck. Sjunger som alltid utmärkt, i uttryck av sorg och hjälplöshet. I andra låtar, som mina favoriter "Dollar days" och "Lazarus", låter han en svalt jazzig tenorsax svepa över fonden i en förförisk touch. Det är väldigt tilltalande. Synd att Bowie aldrig varit inne på jazz förut.

Det hör kanske till saken att artisten och skaparen David Bowie regelbundet gjorde skivor fram till "Reality" 2004. Sedan drabbades han av hälsoproblem och var inaktiv ändå tills "The Next Day" 2013. En (som alltid) avantgardistisk platta som i mitt tycke var VÄL mörk. Förutom det spår där han återvänder till 70-talets Berlin-trilogi och besöker Potsdamer Platz. Det är magiskt.

David Bowies sista skiva - och uppenbart uttänkta avskedsskiva ,"Blackstar" går inte att bedöma i ord av bra eller dålig. Den är mer än så. Den handlar om liv, död, lidande och farväl. Svår att lyssna på -det medger jag gärna. Med tuggmotstånd musikaliskt men framför allt svår på det emotionella planet. Konstnärligt sett förstklassig. Men samtidigt kanske inte den Bowie-LP jag helst sätter på när jag vill höra något stärkande.

Betyg: ***

SKÖNKLINGANDE GITARRKASKADER

En svensk EP med i huvudsak instrumental, gitarr-baserad stämningsfull musik. "Sunburst" (Version Studio EP-CD 2015) med Valley är som färgstark filmmusik till något som inte är film.

En kvintett från Stockholm som sveper ut i stora färgsjok, lika läckra som omslaget, signerat band-medlemmen Erik Svallingson. EP är förresten abstrakt begrepp i sammanhanget eftersom albumet främst lanserad som strömmad tjänst.

För mig som en gång var inne på ECM och det skivbolagets ordlösa, klangsköna men karga jazz och new age-liknande musik känns Valley som att komma hem. En annan skärningspunkt kan vara den lounge och electronica som produceras (påfallande ofa i Frankrike) som sofistikerad ljudkuliss för restauranger och barer. En tredje infallsvinkel kan vara Brian Eno och hans landskapsmusik.

Men Valley har en egen, tilltalande touch. Stråk av jazz, folk och psykedelia vävs in i sköna trådar. I ett av de fyra spåren bryts den instrumentala linjen av med en svalt viskande kvinnoröst som förstärker det drömlika uttrycket. Här knyts vi plötsligt närmare till den nämnda lounge-musik som ger en lyxig känsla. "Sunburst" är debutalbumet av denna unga gruppen med det lite anonyma namnet Valley. Jag vill gärna höra mera.

Betyg: ****

FÄRGSTARKA PALETTER AV ANDREA TARRODI

Jag gillar verkligen den unga kompositrisen Andrea Tarrodi. Hon är född 1981 och ställer lätt in sig i raden efter Beethoven, Sibelius och Ravel som stor tonsättare.

Hon är den allra mest intressanta i fältet av skapare av dagens  konstmusik. Jag kan inte påstå att jag hört särskilt mycket av hennes kompositioner, men det jag hört attraherar mig verkligen.

På denna skiva kallad "Total Tonality" (DB Productions CD 2015) finns sex orkesterverk av Andrea Tarrodi. De är "Camelopardalis", "Serenade in seven colours", "Highlands" (för cello och orkester), "Zephyros", "Lucioles" och "Birds of paradise". Fantasifulla titlar med färger och djur.

Spelar gör Västerås Sinfonietta och dirigenter är växelvis Andreas Stoehr och Johannes Gustafsson. Fine cellisten Jakob Koranyi är solist i "Highlands". Det är läckra färgpaletter i behagliga format på ungefär femton minuter var. Att "måla i toner" kan låta som en klyscha, men hos Andrea Tarrodi är det verkligen sant. Snygga instrumenteringar och läckra klanger som glider in och ut i varandra, växer, förtätas och formas i ständiga rörelser. Det är verkligen måleriska kompositioner som lätt framkallar bilder i ens inre.

Samtidigt finns det en slags lätthet och lekfullhet i hennes musik. Den föreställer eller symboliserar inget annat än sig själv. Associationerna till fåglar och djur är tacksamma men utan pretentioner. Jag har - om man nu ska jämföra med en annan nutida svensk kompositör - mycket lättare att ta till mig Tarrodis tonvärld än Anders Hillborgs, som jag också haft uppe här i spalten. Hillborg är spännande men kan lätt slå över i ett storvulet allvar och en slags statiskhet.

Andrea Tarrodis musik tycker jag bara om, rakt av och utan omsvep. Den talar åtminstone till mig direkt. Hon är nu 37 år och hon kan gå hur långt som helst som kompositör.

Betyg: *****

FLERA HAVSVYER AV SVEN-BERTIL

Efter succén med albumet "Hommage" 2014 var det närmast självklart att Sven-Bertil Taube också skulle göra en "Hommage Vol. 2" (Universal CD 2015). Åter igen med Peter Nordahl som dirigent och lysande arrangör för Norrköpings Symfoniorkester.

Och det är en ren fortsättning. Ett kärleksfullt men inte helt över sig originellt urval av visor, främst av Olle Adolphson och Lars Forssell. I någon mån även av Carl-Fredrik Reuterswärd. Alla gamla vänner och kompanjoner till Sven-Bertil.

Det är åter med åldrandets och vishetens värdighet han tar sig an sång- och poesiskatten. Ja, man ska kanske inte prata ålder, men som jag tidigare nämnt är det svårt att bortse från den aspekten här. Det är med lugnets och livserfarenhetens själ som 80-årige mästaren framträder, och det är imponerande och respektingivande. Långsamt i genomgående tempo. Gott om tid för eftertanke i varje strof med hans underbara diktion och frasering.

"Trubbel" destilleras här till en deklamerad dikt där endast första och sista versen läses upp. Alla Olle Adolphsons verser där emellan, om svartsjukans och den bedragnes förnedring mitt i ett grönskande sommarlandskap, förutsätts välbekanta för lyssnaren och speglas enbart av den vackra melodin, som framförs av Nordahls piano och stråk-arrangemang. Det är ett vågat grepp men det fungerar. Det blir ett uttryck av smärta och plågad skönhet.

"Nu är det gott att leva" och "Det gåtfulla folket", liksom Forssells översatta "En fransman i Stockholm" har kanske hörts i piggare tolkningar. Trots att Sven-Bertil är en förstklassig vokalist har  rösten och kraften trots allt tappat en del. Mest förtjust är jag istället i de dikter till orkesterns paletter som han läser med pondus och stram andlighet.

På denna volym är det (förutom redan nämnda "Trubbel") liksom på förra skivan några poem med havet som motiv. Något jag rent allmänt alltid varit svag för. De är "Om giftet dödar havet" och "Mannen från havet", båda av Forssell. De blir i Taubes och Nordahls varsamma händer stor musikalisk poesi i små, sköna miniatyrer.

Denna volym 2 är kanske inte lika fulländad som den första "Hommage". Men å andra sidan ; tycker man om den så är det inget att tveka på att skaffa denna självklara fortsättning.

Betyg: ***