PAUL SIMON SNICKRAR PÅ SITT TRETTONDE

Paul Simon är verkligen en fantastisk sångskrivare. Fem album på 60-talet med Simon & Garfunkel, varav alla var absolut förstklassiga. Därefter den långa, krokiga men samtidigt märkligt homogena karriären som soloartist under 50 års tid.

Jag får erkänna att jag till stor del missat hela hans solokarriär. Tar igen det nu retroaktivt. Allt på en gång. Och går man lös på flera skivor samtidigt så blir det ibland svårt att skilja dem åt.

Men från hans kreativa 70-tal, plus den berömda Sydafrika-plattan "Graceland" från 1986, tar jag ett huvudhopp fram till en alldeles (nästan) färsk platta, "Stranger To Stranger" (Concord Music Group 2016). Numera känns det fel att skriva "CD 2016) eftersom album vanligen levereras som strömmade tjänster. Därav bara skivbolag och årtal.

Och "Stranger To Stranger" är för mig direkt kopplad till en konsert vi såg med Paul Simon på Stockholm Waterfront i oktober 2016. En lysande konsert. Stort band med gitarrister, blåsare, slagverkare. Bra arrangemang har han alltid varit noga med. De afro-amerikanska inslagen är rikliga i hans musik, liksom inspirationer från diverse amerikanska rötter : gospel, doo-wop, cajun etc. Det mesta utom ren blues.

Sångerna på "Stranger To Stranger" är som alltid av hög klass, även litterärt. Titellåten skildrar en gammal kärlek och ett möte på stan där de två försöker att hitta rätt genom att föreställa sig varandra som två främlingar som möts på. nytt. Andra fina sånger är "The werewolf", "Cool Papa Bell" och "Insomniac's lullaby".

Det som också är påfallande - jag har sagt det förr - är Paul Simons gitarrspel. Vilken otrolig virtuos han är på akustisk gitarr! Det är inte fråga om en trubadur som bara står och kompar sig själv med raka ackord. Paul Simon lägger ut, broderar, använder fingerspel, spelar solo och komp samtidigt i en målande musikalitet.

Betyg: ****