FÄRGSTARKA PALETTER AV ANDREA TARRODI

Jag gillar verkligen den unga kompositrisen Andrea Tarrodi. Hon är född 1981 och ställer lätt in sig i raden efter Beethoven, Sibelius och Ravel som stor tonsättare.

Hon är den allra mest intressanta i fältet av skapare av dagens  konstmusik. Jag kan inte påstå att jag hört särskilt mycket av hennes kompositioner, men det jag hört attraherar mig verkligen.

På denna skiva kallad "Total Tonality" (DB Productions CD 2015) finns sex orkesterverk av Andrea Tarrodi. De är "Camelopardalis", "Serenade in seven colours", "Highlands" (för cello och orkester), "Zephyros", "Lucioles" och "Birds of paradise". Fantasifulla titlar med färger och djur.

Spelar gör Västerås Sinfonietta och dirigenter är växelvis Andreas Stoehr och Johannes Gustafsson. Fine cellisten Jakob Koranyi är solist i "Highlands". Det är läckra färgpaletter i behagliga format på ungefär femton minuter var. Att "måla i toner" kan låta som en klyscha, men hos Andrea Tarrodi är det verkligen sant. Snygga instrumenteringar och läckra klanger som glider in och ut i varandra, växer, förtätas och formas i ständiga rörelser. Det är verkligen måleriska kompositioner som lätt framkallar bilder i ens inre.

Samtidigt finns det en slags lätthet och lekfullhet i hennes musik. Den föreställer eller symboliserar inget annat än sig själv. Associationerna till fåglar och djur är tacksamma men utan pretentioner. Jag har - om man nu ska jämföra med en annan nutida svensk kompositör - mycket lättare att ta till mig Tarrodis tonvärld än Anders Hillborgs, som jag också haft uppe här i spalten. Hillborg är spännande men kan lätt slå över i ett storvulet allvar och en slags statiskhet.

Andrea Tarrodis musik tycker jag bara om, rakt av och utan omsvep. Den talar åtminstone till mig direkt. Hon är nu 37 år och hon kan gå hur långt som helst som kompositör.

Betyg: *****