TÄNK ATT STENARNA ÄNNU RULLAR!

Så fick vi då äntligen till slut se och uppleva The Rolling Stones live! Tidigare har alltid svindyra biljetter gått åt på ett nafs, innan man ens hunnit blinka när de släppts har alla arenor varit helt utsålda.

Hopplöst. Skulle vi aldrig få uppleva dem live? Något man såklart BÖR ha gjort. Och vem vet hur länge de gamla gubbarna orkar hålla på? Varje stor turné har förväntats vara den sista.

Men i oktober 2017 fick vi äntligen se dem. På en fruktansvärd arena, Friends Arena. Men vad gör man inte? Hade det inte varit för Rolling Stones hade vi aldrig satt våra fötter där i musiksammanhang. Ljudet studsade och lät orent i den monstruösa betonghallen. Aldrig mer. Men nu hade vi inget val för vi ville se Stones.

Och de var bra. Ja, de var faktiskt helt lysande. Jag gissar att de säkert låtit smidigare, bättre, med mer attack och även tajtare i yngre dagar, De många konsertfilmer jag sett med dem skvallrar om det. Men ändå. Att Mick och Keith vid 74 års ålder (!) öste på med en öppning av "Sympathy for the devil" och en generös brygd med "Gimme shelter" och "Paint it black" som höjdpunkter var nog för att göra oss lyckliga. Gamle Micks fysiska uthållighet kan man häpna över. Gemytlige Charlie Watts var för övrigt 72 år och Ron Woods 71.

Framför allt har den vältränade Mick Jagger sin fantastiska röst i behåll. Världens bästa rockröst. Man kan bara ta avstånd från den föraktfullt ålders-fascistiska recension som PO Tidholm kräkte ur sig i Dagens Nyheter efter konserten. Den recensionen var om något patetisk.

Men det här skulle ju handla om skivan och inte om konserten. Året innan hade de släppt sitt nya album "Blue and Lonesome" (Polydor 2016), elva år efter den förra "A Bigger Bang". Denna gång är det fråga om ett rent cover-album. Gammal blues, rhythm'n blues och tillbaka till rötterna. Det är hedervärt och det är helt logiskt för ett band som Stones. Det är som ett tack till den musik och de svarta artister som en gång för 65 år sedan satte Stenarna i rullning, när de var tonåringar i Richmond utanför London.

Det är låtar av Howlin' Wolf, Jimmy Reed, Wille Dixon, Little Walter, Memphis Slim och andra sedan länge döda storheter. Rolling Stones spelar här hårt och ruffigt. Det är helt i linje med att Stenarna nu är åldermän på samma sätt som de svarta förebilderna var när de själva var unga. Och det är väl bra att de gallrat bort varje tendens till att "snygga till" låtarna. Enkelt och primitivt och rått ska det vara.

Men där någonstans tycker jag också att nackdelen med skivan blir uppenbar. Rolling Stones har, i egna låtar och i sin stil, alltid haft en råhet och attack - men samtidigt en viss elegans inbyggd. På denna nya skivan blir det däremot BARA hårt och rått. Det är en smaksak men jag tycker det blir lite väl träigt. En kul sak är däremot att även gamle Eric Clapton medverkar bitvis på skivan. Också det en veteran som ständigt bejakar sina rötter.

Betyg: ***