HUVUDSTUPA IN I FRAMTIDEN 

Året 1980. skivan som revolutionerade rockmusiken. Naturligtvis : Talking Heads "Remain in Light" (Sire LP 1980). För mig skulle det dröja rätt länge innan jag upptäckte denna dunderklump.

Jag var liksom i en annan, lite förvirrad fas rent musikaliskt 1980. Hade lyssnat mig sönder och samman på 70-talets introverta ECM-jazz och svulstiga jazzrock.

Hade kommit i total kollision med punken. Punken (och dess sympatiserande kritiker), klankade ner på allting som jag tyckte om. Den fick mig för första gången att känna mig gammal (jag var 24 år). Det var hårt att ta. Det alternativ som punken och nya-vågen erbjöd var ingenting som tilltalade mig.

Men jag hade ett behov av raka, enkla poplåtar efter all diffus ECM-jazz. Då vände jag mig bakåt istället. Återupptäckte 60-talets fantastiska, kreativa pop (som jag växt upp med men var lite för ung för då). Framför allt återupptäckte jag The Beatles. Köpte alla deras skivor och fick nya kickar. (Så bar sig det bisarra ödet att John Lennon mördades just i den vevan).

Min 60-talspop satt fint eftersom jag kände mig vilsen i tiden - det nya, ytliga, yuppie-betonade 80-talet och dess plastiga musik. 60-talet blev nostalgi, men inte bara det. Det tände också ett växande intresse för nutidshistoria, rent allmänt (politiskt, kulturellt osv). Det skulle senare landa i mitt arbete vid SVT:s arkiv där jag arbetar för fullt med just - nutidshistoria.

Nå, men så var det Talking Heads då. Såg omslaget 1980 och hörde talas om gruppen - bland många andra unga grupper i den nya rocken. Det dröjde några år innan jag insåg att Talking Heads var något speciellt. Att de verkligen förnyade musikspråket. Att de byggde broar mellan punk, new wave - och en intellektuell artrock. Att de med "Remain in Light" öppnade vägar mellan Afrikas rytmer och "västerlandets" elektronik. Att gruppens David Byrne och producenten Brian Eno var genier.

Jag upptäckte Talking Heads 1984 med deras funkiga skiva "Speaking in Tongues" när jag var i en personlig förändringsfas. Nyfiken på nytt liv, och ny musik. Först därefter fick jag höra milstolpen "Remain in Light".

Och "Remain in Light" är sannerligen en märklig skiva. Fylld med låtar som bygger - inte på melodier - utan på repetitiva rytmmönster och klanger skapade med en lager-på lager-metod. Låtar som ligger över ett ackord och bara pågår och pågår. En rätt marig avantgarde-musik som jag inte till att börja med hade helt lätt att ta till mig. Och då är jag ändå ganska härdad i experimentell musik. Jag är själv förvånad över att denna avancerade skiva ändå fick så stort genombrott inom rocken som den ändå fick.

Öppningen "Born ander the punch" är förbryllande, fascinerande i sin hoppande afro-rytm och snygga körsång, till David Byrnes nerviga deklamation, nästan som en predikant. "Crosseyed and painless" är lika snitsigt abstrakt som titeln. En snabb, pulserande funkrytm som drivs fram i minimalistisk monotoni medan ljudlooparna far runt i högtalarna. Adrian Belew spelar en kärv sologitarr (han spelade vid samma tid med både Frank Zappa och David Bowie). I "The great curve" höjs tempot till bristningsgränsen.

Med andra sidans öppning "Once in a lifetime" lyckas Talking Heads få till en hitlåt mitt i avantgardet. En medryckande, rullande rytm med en välkomnade kör, och åter till Byrnes surrealistiska textläsning. Sedan lugnas tempot mer och mer. Man passerar den drömskt reggae-liknande "Houses in motion" för att avsluta med en extrem minimalism i den nästa stillastående "The overload".

En fascinerande skiva är "Remain in Light", och en av de musikaliskt djärvaste som gjorts i rockhistorien. Den är inte min favorit med Talking Heads, därtill är den ändå alltför knepig. Men den är mycket speciell. Och Talking Heads skulle bli mitt favoritband, alla kategorier, på 80-talet.

Betyg: ****