SMIDIG JAZZROCK MED ABSURT OMSLAG

Om Talking Heads "Remain in Light" från 1980 var början på något nytt så var det tvärtom med Blood, Sweat & Tears "Nuclear Blues" (MCA LAX LP 1980).

Den fina jazzrock som Blood, Sweat & Tears hade presenterat runt 1969-70 hade åkt på ordentliga törnar med tiden sedan dess.  Jag gillade dem. Jag har alltid envisats med att gilla dem. Men tiden och den "allmänna smaken" sade något annat.

Först blev B, S & T omkörda av Chicago som hade en lite tuffare, rockigare stil. Sedan hamnade båda i någon slags hopplöst 70-tals mainstream-fack. Därefter kom revolterna med punken och Nya Vågen som fullständigt sopade mattan. En gammal jazzblåsgrupp som Blood, Sweat & Tears betraktades som totalt, hopplöst ute. Alternativ blev de helt bortglömda och dog i tysthet.

Så var läget nu, 1980. Och det var synd. För Blood, Sweat & Tears (som faktiskt var rätt tråkiga mot slutet av 70-talet) hade här fått en nykick. "Nuclear Blues" är bra. Den består av spänstig, smidig, svängig vokal jazzpop eller fusion. Utvecklad vidare från de välgjorda (men i längden kanske lite stolpiga) arrangemang man tidigare arbetat med. Här är det ett grundläggande, rullande sväng utifrån ett snabbt basspel.

David Clayton-Thomas är kvar som sångare. Men han är den ende från den gamla tiden. Egentligen var han inte med på debuten från 1968, där var det Al Kooper. Genom åren hade det varit hysteriskt med byten och utflöden av medlemmar i den nio man (!) stora kombon. Det där blev en plåga och förmodligen det som knäckte gruppen, bristen på kontinuitet.

Nå, här var eldsjälen David Clayton-Thomas motorn. Övriga medlemmar är - såvitt jag kan se - åter igen nya. Bobbi Economou på trummor, Bruce Cassidy på trumpet med flera. Blåsuppsättningen har här modifierats till två saxar och en trumpet. Av låtmaterialet märks covers på Jimi Hendrix "Manic depression" och Ray Charles "Drown in my own tears". Blood, Sweat & Tears har alltid sysslat med välvalda covers i snygga arrangemang.

Men det mest här på "Nuclear Blues" är eget. Så t.ex. fina "Agitato" och sviten "Spanish wine". Mycket fint musicerande och musikalitet av hög klass. Dessutom ett personligt signum med den här nya, funksvängiga stilen. Men skivan kom ut i en tid när den var helt omöjlig och namnet helt passé. Den fick ingen uppmärksamhet och sålde inte mycket. Det är sorgligt.

Så återstår frågan : Vem kom på det här omslaget? Målningen med en kärnvapen-strålskadad och demolerad stad där medlemmarna står sorglöst skrattande i förgrunden, klädda i trasor. En krigsfantasi som är både absurd och lätt motbjudande. En illustration till titellåtens förvirrade sångtext? Kanske avser den just det : Att hamna fel i tiden. Men uttrycket är makabert.

Betyg: ***