CORNELIS SJUNGER JAZZ

Det fanns en tid då Cornelis Vreeswijk var nästan bortglömd. Det var runt 1980 och det var ljusår sedan hans storhetstid på Metronome på 60-talet. Han hade bränt ut sig fysiskt under 70-talet. Men också, faktiskt, tappat en hel del i konstnärlig vikt.

Cornelis skivutgivning på 70-talet var en osorterad röra. Han verkar ha skrivit kontrakt hur som helst och ofta med flera samtidigt. Om 60-talets Cornelis-album var fulländade och guld värda allihopa blev 70-talet en blandning av högt och lågt.

Spelfilmen om Cornelis från 2010 med Hans-Erik Dyvik kan man tycka vad man vill om, men i en belysande episod som utspelar sig någon gång 1978-79 sitter en sönderkörd, utblottad Cornelis och ringer någon arrangör, sugen på turné igen. Men tyvärr, inte många biljetter går att sälja.

Det är en sann bild och den är också ljusår från den högrespekterade, värdiga hyllning han skulle få senare, efter sin död, inte minst av den unga rockeliten och på hyllningsskivan "Den Flygande Holländaren" som gavs ut 1988, året efter hans bortgång. Om han ändå hade fått uppleva denna värme och kärlek. Hans betydelse för svenska sångpoeter och rockpoeter kan inte överskattas.

Men mellantiden var en svacka. Då handlade bilden av Cornelis mera om löpsedlar, skandalrubriker och missbruk än om en arbetande konstnär. Hans utgåvor nu var spretiga hit och dit. Han tonsatte olika nordiska poeter, sjöng lite Povel och gjorde några politiska skivor (som inte var helt lyckade).

I den vevan kom "Jazz Incorporated : Cornelis sjunger Jazz" (Four Leaf Clover live-LP 1979) tillsammans med jazzgruppen Jazz Incorporated. Den kan ses som ännu ett lite virrigt steg fram i en tid utan riktning. Men egentligen är den ett helt logiskt uttryck. Cornelis hade alltid gillat jazz. I hans breda bag av influenser fanns franska och svenska poeter, franska chansons, existensialism, blues, samba och inte minst jazz. Han älskade Charlie Parker och Thelonius Monk.

Redan på sina tidiga visskivor på 60-talet omgav han sig med fina jazzmusiker i studion, och hans bluesiga intonation rimmar mycket väl med vokal jazz. Således sjunger han här med Bertil Lövgren - trumpet, Nisse Sandström och unge Krister Andersson - tenorsaxar, Lars Sjösten - piano och i kompet Sture Nordin - bas och Egil Johansen - trummor.

På skivan inspelad vid konsert i Bergen, Norge (där Cornelis hade trogen publik, inte minst efter att ha tonsatt Arnuld Överland), får vi höra Monks "Round midnight" i en riktigt läcker version ("Vid tolvdraget"). "Ångbåtsblues", "Blues för Inga-Maj", "Ett gammalt bergtroll" och "En halvböj blues" är ganska givna i sammanhanget.

Det mesta är mycket bra. Jobbig blir däremot det hallucinatoriska eposet "Balladen om den beväpnade tiggaren", där den mångordiga texten (nästan som rapping) blir rent deliriskt aggressiv på ett sätt som känns rätt obehagligt. Plågsamt lång är den dessutom. "Jazz Incorporated : Cornelis sjunger Jazz" är ingen stor eller omistlig Cornelis-skiva. Men den visar på hans fina smak för jazz. Och - inte minst - bandet spelar suveränt bra och svängigt.

Betyg: ***