TURIDS TISTLAR FRÅN TUNDRAN

Vissångerskan Turid (Lundqvist) råkade illa ut inom den progressiva musikrörelsen på 70-talet. Hon hade gjort sina första skivor på Silence, som var "rätt" enligt rörelsen eftersom bolaget tillhörde densamma.

Runt 1977-78 bytte hon och skrev kontrakt med Metronome. Det utlöste en regelrätt mobbning från rörelsens dogmatiker. Det hackades på Turid i rörelsens tidning Musikens Makt och i andra sammanhang. Det här var ett uttryck för de allra sämsta och tråkigaste sidorna av svenska proggen.

För vad hade hänt? Turid hade gått till anrika Metronome. Visserligen ett etablerat, svenskt skivbolag med god försäljning (så vadå?). Men dessutom ett i högsta grad kreativt forum för mycket av det bästa inom den svenska musiken. Under Anders Burmans ledning hade stora artister som Cornelis, Fred Å, Pugh, Ola Magnell och Björn J:son Lindh både debuterat och gjort underbara klassiker-LP här.

Dessutom hade Metronome en tradition av svensk jazz och hade gett ut schlagerartister som Siw, Lill och Marie Bergman (om det nu skavde, Svensktopp gunås). Metronome var dessutom - då - inget multinationellt bolag (fast det senare skulle köpas upp av Warner, i en allmän trend som även skulle drabba progg-bolagen). För övrigt hade t.ex. Peps alltid spelat in på etablerade Sonet, men ändå "klarat sig" och "godkänts" av proggen. Så konsekvensen var det inget vidare med.

Med Turid fick alltså på nosen i den här soppan. Jag vet inte om det var därför hon skulle tröttna som artist någon gång på 80-talet och göra annat. För denna skivan tycks ha varit hennes senaste i eget namn. "Tistlar från Tundran" (Metronome LP 1980) är en mycket bra skiva som gärna kunde fått mycket mer uppmärksamhet.

Det är en välproducerad visskiva med sånger som spänner över det djupt personliga och det engagerade. Inledande country-låten "På väg" berättar om den ensamma mamman i Norrbotten som är fjättrad i hemmet och drömmer om kvinnokampen som förs i Stockholm. Det är en medryckande, refrängstark country-sång som faktiskt också letade sig in på Svensktoppen.

"Personligt brev" är en nyinspelning av ett original hon gjorde redan på "Tredje Dagen" 1975. Den är ett tänkt brev till Turids avlidna mor, med tankar man aldrig fick sagt. Sångmelodin för lätt tankarna till Joni Mitchell och hennes sätt att bygga berättande ballader till nyskapande (och inte helt enkla) melodier. Musikerna är genomgående lysande, och just här är det Hector Bingert på fin sopransax som väver slingor mot congas och Turids själfulla sång.

"Tobbes sång" är en annan favorit. Även här en berättelse om en ensam mamma i Norrland vars man far till Saudiarabien för oljeprospektering. Kärlek, saknad, längtan, sorg i en vispop med Jan Bandel på bra vibrafon. En underbar låt.

För övrigt finns här "Ballad för Penelopes systrar", sånger av Violetta Parra, texter av Jan Hammarlund, Stig Dagerman och Tove Jansson. Urval som signalerar både starkt engagemang och kulturhistoria. Så proggen och vänstern var verkligen ute och cyklade den gången de frös ut henne.
Sorgligt nog tycks detta ha fått henne att ge upp. Fina "Tistlar från Tundran" blev i praktiken hennes farväl till musiken.

Betyg: ****