SIBELIUS SOM ALLRA BÄST

Det finns knappast något mer mäktigt, frostig, stärkande och underbart tungsint (i någon slags positiv mening) än en Sibelius-symfoni.

Här är ihopsamlat några helt olika inspelningar. Jean Sibelius : "Finlandia", Symfoni nr 2 D-dur, "Valse Triste", "Tuonelas Svan" (Deutsche Grammophon CD utgiven 2000 / 2007) med Okku Kamu, Herbert von Karajan och Berliner Philharmonikerna. Lite oklart när själva upptagningarna är gjorda.

De symfoniska dikterna är med Karajan och förmodligen från 60-talet (Karajan dog 1989). Symfonin är med den fine, finländske dirigenten Okku Kamu, som är betydligt yngre.

Själva upplägget fungerar utmärkt. Med "Finlandia" som en bullrig inledning, själva symfonin i fyra satser som en huvudmåltid, med den stillsamma "Valse Triste" som eftersläckning, och med den oändligt vackra "Tuonelas Svan" som ett slag utslocknandets existensiella coda.

"Finlandia" från år 1900 har jag tidigare tyckt varit lite väl hurtigt klämkäck, politisk kampmusik. Men det finns ju en historisk kontext som är välkänd. Patriotism som något progressivt. Det lilla, förtyckta landets frihetskamp mot jätten Ryssland. Öppningens dramatiska bleck-fanfarer ger rysningar av historiens brutalitet. Vändningen till den käcka kampmelodin i dur känns väl mera tveksam.

Av Sibelius symfonier har jag mest lyssnat till den ljusa, kraftfullt livsbejakande femman. Jag har förstått att denna tvåa från året 1902 är en av hans högst rankade. Det är därför en ynnest att ge sig i kast med den. Yttersatsernas uppbyggliga blåsartemata är sådär majestätiskt vackra att man lätt börja yra om fågelvyer av vidsträckta skogar och frostbitna landskap i en vemodigt skön, nordisk sekelskiftes-romantik. Det är något speciellt det där med Sibelius och bleckblåsarna.

"Valse Triste" från 1904 är en fin akvarell i just denna anda av Thielska Galleriets nationalromantik. Och så - som jag nämnde - "Tuonelas Svan" från 1895. Den smärtsamma symfoniska dikten som egentligen är en del av "Lemminkäinen-sviten" (fixerad kring åren 1893-1900). Skildringen av dödsrikets dal och dödens svan, med ett solistiskt engelskt horn mot sparsmakade violin-stämmor är i sin morbida skönhet så gripande, så gripande. Samma inspelning med Karajan och Berliner Ph har jag på DG-skivan med Sibelius symfonier 5 och 6.

Betyg: *****

DVORÁK DRÖMMER OM AMERIKA

Den här är så fin. Vanligtvis lyssnar jag sällan på stråkkvartetter eller annan kammarmusik. Är väl primitiv nog att tycka om hela symfonii-orkesterns palett. Dessutom lyssnar jag mycket på arrangeman och intrumenteringar.

Då kan det känns väl naket med kammarmusik. Jag tänker på Elvis Costello, när han gjorde en skiva med enbart komp av en stråkkvartett, att många i rockpubliken blev nervösa. "But the drums? Where's the drums?"

Stråkkvartett är av hävd något av den klassiska musiken finrum. Det är akvarell istället för oljemålning. Dikt istället för roman. Inget att gömma sig bakom. Ingen "prakt" eller stora åthävor som ska överrösta bristerna. Här är allt bortskalat utom det mest bärande, melodins innersta essens.

Ja, här blir det verkligen njutbart och jag glömmer bort att längta efter pukor och bleckblås. Antonin Dvorák, "Stråkkvartett nr 12, F-dur, Den Amerikanska" (1893) på en (Deutsche Grammophon LP / CD 1987) med den formidabla Hagen-kvartetten från Österrike, som ursprungligen bestod av fyra syskon Hagen (dock ej Nina),

Tjeckiske Dvorák skrev alltså denna kammarmusik samma år och i samma veva som den berömda "Symfoni nr 9, e-moll, Från Nya Världen". Resan från det gamla Böhmen över Atlanten till New York avsatte samma drömmar, längtan, fascination över det Stora Landet och samtidigt stråk av hemlängtan. Resor var ju långa och långsamma på den tiden.

Det är en omedelbar, vacker och tilltalande musik. Speciellt i kvartettens nyfikna, muntra fötsta sats och - inte minst - i dess vackra Andante-sats som vibrerar av längtan. Det är inte för inte som detta stycke blivit en av historiens mest omtyckta bland stråkkvartetter, likaväl som "Nya Världen" är en av historiens mest omtyckta symfonier.

På denna skiva spelar Hagen-kvartetten också ett opus av den modernare, ungerske kompositören Zoltan Kodály. Ett stycke som jag av olika skäl inte fått tillgång till. Min bedömning gäller alltså hör enbart Dvorák-stycket.

Betyg: ****

BRAHMS FYRA

Ett litet hopp, cirka 100 framåt i tiden från Mozart. Vi landar då på :  Johannes Brahms : "Symfoni nr 4, e-moll" (från 1886) med Bernard Haitink och London Symphony Orchestra (LSO CD 2005).

Jag har mest hört Brahms Symfoni nr 1 från 1876. Den som på skämt ibland kallas "Beethovens tia", eftersom den börjar med Brahms komplex där han känner den gamle Jätten vandra som en skugga bakom honom, och som dessutom (i finalen) leker med referenser till "An die Freude"-temat osv.

Brahms ligger annars inte bland mina närmaste kära vad gäller klassisk musik. Kanske är det hans envisa och konsekventa fasthållande vid "absolut musik" som stötte mig. Jag har alltid älskat motpolen programmusik, med dess möjligheter till fantasi, form och äventyr, som Brahms motsatte sig i vad som liknade en trist elitistisk hållning (lite "finare"). Bilden tonade då lätt fram som en stabbig, borgerlig 1800-talspatriark i stort skägg.

Å andra sidan är det allmänt känt att musiker brukar älska Brahms. "Alla orkesterar tycker om att spela Brahms" sade en gång dirigenten Norman Del Mare när jag intervjuade honom. "Det var Brahms som fick mig att börja cello", berättade Camilla Lundberg i SVT-programmet "Camillas klassiska".

Så jag blir nyfiken och ger mig i kast med hans fjärde och sista symfoni. Den som enligt många kännare ska vara hans och en av hela symfoni-historiens bästa. En inspelning med holländske Bernhard Haitink framför London Symphony Orchestra verkar vara pålitligt och bra. Resultatet låter vänta på sig. Det är en av många klassiska album som jag numera köper direkt som digitala filer via iTunes.

Betyg: ***

...OCH MOZART MED MARRINER

Syskonskivan som jag nämnde. Här är det i alla fall dirigenten Sir Neville Marriner och Academy of Saint-Martin-in-the Fileds från London.

Av Wolfgang Amadeus Mozart : "Marsch D-dur" (1774, såvitt jag har fått fram). "Serenad nr 4, D-dur" (1774, säkert) och "Serenad nr 6, Serenata Notturna, D-dur" (1776) på en (Philips CD A.N.)

Går alla verk här i D-dur? Det verkar så. Knappast risk för monotoni. Det här var en period av Mozart i högform, samma period som "Ine Kleine Nachtmusik" och operan "Figaros Bröllop". Och - ja, det är väl inte mycket att tillägga. Kristallklart, musikaliskt intelligent och mycket musikantiskt. Musik som hur svår den än är att spela låter lekande enkel och snudd på bekymmersfri, men ändå med en djupverkan. Skål och grattis till Marriner, som i dags dato är en brittisk gentleman på 92 år.

Betyg: ****

OCH NU - MOZART

Vi fortsätter med Basic Classics. Till skillnad från Händel, där jag kände mig vilse i djungeln av tolkningar, är det lättare med Mozart. Här är jag helt trygg med maestro Sir Nevill Marriner och Academy of St Martin-in-the-Fields.

Visserligen nämns inte Marriner ens på omslaget på detta album. Kammar-ensemblen tycks vara liten nog att klara sig utan dirigent. Men han finns säkert med i utkanten. Dessutom dyker han upp på nästa skiva som är en syskonskiva.

Combon Neville Marriner och Academy of St-Martin-in-the Fields är kärt bekant sedan jag i tonåren lyssnade på Sten Frykberg och "Önskekonserten" varje söndag i Sveriges Radio P2. Det radio-programmet, jämte Sten Broman och "Musikfrågan Kontrapunkt" på TV var nog mina viktigaste bildningskällor i klassisk musik. Dessutom låter namnet - Academy of St-Martin-in-the-Fields - så vackert som musik i sig och harmonierar väl med just Mozart.

Nå, här har vi alltså tre verk i litet format av Wolfgang Amadeus Mozart. "Eine Kleine Nachtmusik" (egentligen Serenad i G-dur, från 1787), "Ein Musikalischer Spass", ett stilla vansinne från samma år, och "Divertimendo i D-dur" (från 1772). Allt på denna skiva (Philips CD N.A.), förmodligen inspelad på 1960- eller 70-talen.

Allt är kristallklart som en skogsbäck. Rakt, uttrycksfullt men balanserat och framfört med pondus och nykter berusning, såsom Mozart ska spelas. Helt annorlunda än den Karajan-inspelning jag hade tidigare i detta ställe. En tolkning som alls icke var dålig, men där ljudinspelningen på sämsta 60-talsvis var indränkt i eko. Mozart med eko à la Mantovani blev bara så fel, så fel, så fel.

Här är det rätt, men den Londonska akademin. Mina tidigare fördomar om Mozart, att det självklart är briljant, men samtidigt så helt fläckfritt och präktigt duktigt (underbarns-fenomenet) är här som bortblåsta. Här är det bara naivit enkel spelglädje. Och det räcker långt.

Betyg: *****

OMSTART - HÄNDELS FYRVERKERI

Nu börjar jag alltså om på alla de roliga tilläggen. Alla skivor som har tillkommit under tiden som den stora diskografins skrevs. Vi kör väl en kronologisk runda igen.

Alltså - Vi slänger oss nästan exakt 300 år tillbaka i tiden. Till mäster Georg Friedrich Händel. Högbarock-maestron som också är en husgud för min käre f.d. svåger Leif Svensson i Helsingborg, som betytt så mycket för mitt musikintresse.

Själv har jag aldrig varit någon hejare på barocken. Är hemma i klassisk musik på ett väldigt allmänt plan. Glad amatör som inte kan glänsa i olika tolkningar (som virtuoserna på Facebook-sidan "Forum för klassisk musik"). Först när vi kommer in på 1900-tal och modernism är jag lite djupare insatt. Det blir väl så när man är fokuserad på slagverk.

Barocken är såklart basic och grogrund för all utveckling och genommusikalisk och matematiskt intelligent. Men den kan också kännas rätt stabbig och motoriskt vevande. Eftersom jag hade så oförskämt lite Händel i samlingen - några snuttar på olika samlingar osv. - är denna skiva välkommen. Egentligen skulle man väl söka Händels sanna själ i stora operor och vokalverk. Men jag nöjer mig än så länge här.

De två välkända instrumental-sviterna "Water Music" från 1717 (snart 300 år sedan), och "Firework Music" (eller "Musik till ett Kungligt Fyrverkeri") från 1749. När det gäller "Firework Music" fäster jag mig speciellt vid satsen "La Réjouissance" med sina ståtliga fanfarer och smattrande virveltrummor. Den var en gång vinjettmusik till Sten Bromans "Musikfrågan Kontrapunkt" i TV. När jag nu tittar i SVT:s arkiv slår det mig vilken fantastisk inspiration dessa program var. Sten Broman har säkert också ett stort ansvar i mitt musikintresse.

Och så var det det här med tolkningarna. När det gäller barockmusik är jag rätt nollställd. Den Karl Richter som jag tycker om i Bach-tolkningar dissas totalt av kännare som Per Nyhlén i "Forum för klassisk musik" på Facebook. Den Glenn Gould som är så tokhyllad när det gäller Bach på piano tycker jag kan kännas överskattad (slå mig inte). På denna Händel-skiva framträder dirigenten Helmut Koch och Rundfuk-Sinfonie-Orchester Berlin. Är det bra? Jag hoppas det. En chansning när jag letade album på iTunes, där jag numera gärna köper min musik smidigt.

Betyg: ***